
Bok |
Titel: Människohamn. Författare: John Ajvide Lindqvist. Förlag: Ordfront, 2008. |
Men från denna, tonårsdoftande idé, har Människohamn så klart silats genom författaren Ajvide Lindqvists känsla för stil och den vuxna människans erfarenheter.
Resultatet blir en historia som tar avstamp ur vuxenvärldens värsta mardröm: att förlora ett barn, vilket för Anders del resulterar i att hela livet raseras.
Barndomskärleken Cecilia lämnar honom som ett alkoholiserat vrak i en förfallen lägenhet i en anonym Stockholmsförort. När han till slut tar sig samman och åker ut till deras gamla hem i skärgården, som också är platsen där barnet Maja försvann, upptäcker han att det är en plats som skrämmer livet ur honom. Han är övertygad om att Maja finns där någonstans och att hon försöker kontakta honom. Samtidigt börjar det stå allt klarare att allt inte heller i övrigt är som det ska i denna semesteridyll.
De bofasta öborna håller inne med något. Deras hemlighet slår en effektiv kil mellan dem och alla utomstående, till och med mellan Anders mormor och hennes fästman, Simon trollkarlen, som ändå bott på ön mer eller mindre stadigt sedan han gjorde en Houdiniutbrytning invid bryggan för femtio år sedan. Sakta och med ett krypande obehag närmar sig historien sin oundvikligt blodiga kulmen, då det inte längre är möjligt att bevara några hemligheter.
Människohamn är en roman som vill vara både en vildvuxen, tonårsfantastisk skräckberättelse, en släktkrönika och realism om skärgårdens eviga klyfta mellan fastboende och sommargäster.
Vi läsare ska fås att fundera över föräldraskap, kring om barn verkligen är de små himmelska varelser vi gör dem till, och samtidigt bli rädda för att släcka lampan på kvällarna.
Det låter omöjligt att hålla tungan rätt i mun genom alla dessa vindlingar och stora anspråk, men jag har glädjen att meddela att John Ajvide Lindqvist faktiskt lyckas. Personligen kan jag tycka att berättaren ibland trampar väl långt ut i klichéträsket, men som tur är drar alltid den orginella storyn upp honom igen.
Onda tonårsspöken som talar enbart i Smiths-citat (här är det väl John sexton år, inte så cool i skolan, som hälsar på) är kanske inte heller min kopp te, men det är verkligen den mytomspunna insekten Spiritus, övergivna öar, dörrar som öppnas och stängs, meddelanden på bordsskivan…
Det är helt enkelt skräck för vuxna att ta till när hängmattan, utegrillen, saftkannan och badbollen börjar kännas som en alldeles på tok för tråkig semester.
Ulrika Waaranperä