En kväll slås dörrarna på Teater Tribunalen upp och scenen är fylld av rök och hängande rep från taket. I rökens dunkel syns skalliga människor i unisexkläder stå stilla på scenen tills vi alla satt oss ner.
På scenen är det fullt med ställningar vars elastiska rep sitter fast i varandra med hjälp av ramar.
Vi förstår snart att det är de människorna som spinner näten runt våra liv, som tar vår livsglädje med all kommersialism, som hetsar oss att konsumera och får oss att jobba mer och som läser våra mail och sparar våra samtal.
Ordet kris kommer upp då och då. Men hela tiden förnekas den och tron på att samhället är stenhårt och stabilt, får bland dessa aldrig ifråga-sättas.
Hela tiden är allt fokus på publiken och det ställs många frågor till åskådarna, inte individuellt utan till hela publiken. Vi har blivit individer, men ändå är vi alla likadana. Ändå utgör vi inget kollektiv eftersom vi vänder oss till varandra och ser varandra, endast som individer. Något som upprepas.
Föreställningen är till och från obehaglig och det är inte alltid man förstår alla kopplingar till det snarlikt dystopiska samhälle som vi befinner oss i.
Talet är stundom rappt och starkt och snabbt och hårt som en AK4:a, stundom lent som en speakerröst av sammet och lämnar ingen oberörd. Hela tiden blir publiken påmind om vilka som har makten och det är huvudfigurerna som är de 99 procenten och publiken de 1 procenten.
Vid flera tillfällen är skådespelarna rysligt bra och det är nästan så man blir rädd av den kalla och tryckta stämning som uppstår.
Ruben Derkert
Slaktscenarier
Manus: Kerstin Car
Regi: Maja Björkquist
Regiassistent: Anna Belstock
Scenografi: Sara Lo Serra
Kostym: Caroline Bonaldi
Mask: Amelia Cazorla
Producent: Hanna Olsson Lanneberg
Medverkande:
Johanna Holmström,
Emma Roswall,
Maja Frykberg Andersson,
Oskar Samson Gudmundsson,
Erica Löfgren,
Maria Nilsson,
Stina Svensson,
Ivan Wahren