Den 17 juni genomfördes stora demonstrationer runt om i Brasilien. 100 000 demonstrerade i São Paulo och lika många i Rio de Janeiro.
”Det är inte Turkiet, inte Grekland – det är Brasilien som vaknar ur slummern.” Hundratusentals strömmade ut på gatorna i 12 delstatshuvudstäder och ett flertal andra stä-der runt om i landet i de största protesterna på 20 år. Det som började som protester mot höjning av priserna på buss och tunnelbana har vuxit i reaktion på polisens brutala agerande mot demonstranterna.
I Brasilien är det vanligt att det förekommer protester, speciellt från ungdomen, varje gång priserna höjs på kollektivtrafiken. Det är också vanligt att dessa protester bemöts med kravallpolis. Trots detta har det senaste årets prishöjningar dragits tillbaka i flera städer efter ungdomarnas protester under det senaste året.
Årets protester i São Paulo och Rio de Janeiro startade i början av juni i blygsam skala, med ett par hundra i Rio och två tusen i São Paulo, men växte. Polisens brutala agerande, med bomber, pepparspray, tårgas och gummikulor, tillsammans med medias försök att stämpla alla demonstranter som vandaler, lyckades inte skrämma demonstranterna. I stället växte protesterna.
Vändpunkten kom den 13 juni, då cirka 15 000 samlades i São Paulo och polisen gjorde allt för att hindra demonstranterna att komma till Avenida Paulista, São Paulos parad-aveny som också är stadens finansiella centrum. Polisen förvandlade innerstaden till en krigszon. 15 journalister skadades, varav en som troligtvis kommer att förlora synen på ena ögat efter att ha träffats av en gummikula i ögat. Det ledde till att media gav en mer kritisk rapportering mot polisvåldet.
Drygt tvåhundra greps under, men även innan protesterna, då polisen stoppade folk som var på väg mot demonstrationsplatsen. De hölls för förhör och väskor genomsöktes. Polisen beslagtog till och med vinägerflaskor, då det används för att lindra effekterna av tårgas. Protester förekom även i flera andra städer.
Polisens brutala agerande fick bägaren att svämma över för många. Nu handlade det inte bara om den dyra och överfulla kollektivtrafiken som leder till en nötande daglig stress. Andra frågor spelade också in.
Den 14 juni genomfördes det en landsomfattande protestdag mot miljardrullningen i fotbolls-VM nästa år och att tiotusentals vräks för att lämna plats åt turneringens skrytbyggen, på invigningen av för-VM. Ursprungsbefolkningen har också varit ute i kamp för sina rättigheter. Höjningen av matpriserna har också underminerat arbetarnas köpkraft och underblåst missnöjet.
Men framför allt är det frågan om rätten att protestera och polis-förtrycket som nu har hamnat i fokus. De senaste åren har det blivit allt vanligare att polis och domstol används mot demonstranter och för att hindra strejker. Taklösa, jordlösa och ursprungsbefolkningen vräks brutalt från ockupationer.
Allt detta gjorde att protesterna mot höjningen av busspriserna blev åskledaren för det folkliga missnöjet. Den 17 juni hölls protester i 20 städer. 100 000 demonstrerade i São Paulo och lika många i Rio de Janeiro. I Belo Horizonte, huvudstaden i delstaten Minas Gerais, demonstrerade 15 000 personer under parollen ”Fotbolls-VM för vem?” utanför matchen mellan Nigeria och Tahiti.
Detta är den första stora utmaningen mot den socialdemokratiska PT-regeringens och ”lulismens” politiska dominans i Brasilien. I São Paulo lyckades PT vinna valet förra året, men den nye borgmästaren Fernando Haddad har redan mötts av en tre veckor lång strejk från lärarna i de kommunala skolorna och nu av protesterna mot busspriserna. Fotbolls-VM ser inte heller ut att bli det PR-jippot som man hoppats på.
Det är nu läge för vänstern att kliva framåt. PSOL, det breda vänsterpartiet som LSR (CWI i Brasilien) deltar i, gick framåt i förra valet. Nu gäller för partiet att visa att man kan vara ett alternativ i kampen också.
Marcus Kollbrunner
