Colombias regering sätts under hård press när lantarbetarna går in på sin andra vecka av strejker. I våras behandlades och benämndes lantarbetarna i nordöstra Colombia som terrorister, fyra dödades och många skadades under den månadslånga konflikten. Men lantarbetarna har återhämtat sig – med råge.
Sedan den 19 augusti blockeras de stora motorvägarna in i huvudstaden Bogotá av tusentals strejkande arbetare.
Den politiska udden riktar lantarbetarna mot frihandelsavtalet med bland annat USA och EU, som har inneburit pressade priser på jordbruksprodukter. Colombia, som är en storproducent av kaffe, importerar nu det mesta av sitt kaffe från Brasilien. På kravlistan står också bättre vägar mellan huvudstaden och provinserna, för att underlätta handel och rörlighet.
Odlare och lantbruksarbetare har drabbat samman med polis i flera städer och på motorvägarna. Situationen riskerar att glida presidenten Juan Manuel Santos ur händerna, ett år innan valet.
Fem protesterande har dödats och hundratals skadats i konfrontationerna. Fackföreningar och sociala rörelser i städerna har under de senaste dagarna anslutit sig till strejken.
Detta är inte den första kampvågen i år.
Tidigare har kaffeodlare, bussförare, lastbilschafförer och kol- och guldgruvarbetarna gått ut i strejker.
President Santos sätt att hantera strejken på, det vill säga att håna arbetarna, påstå att det inte finns några strejker alternativt att de är orsakade av utländska provokatörer, har bara bidragit till att öka spänningarna i landet och har skjutsat fackföreningsledningarna över till de protesterandes läger.
Och läget var redan svårkontrollerat för regeringen: Matpriserna i många regioner har fördubblas på ett år.
Upprinnelsen till protesterna har rötter i flera sektorer: Potatisodlarna, kaffeodlarna, mjölkproducenternas lantarbetare, lastbilschafförerna och gruvarbetarna. De har haft det tufft den senaste tiden och deras krav har också nonchalerats av regeringen.
Många småskaliga bönder är upprörda över det höga priset på gödsel, till följd av en monopolsituation, vilket gör inhemska jordbruksvaror dyrare att producera och därför konkurreras de ut av utländsk import.
De dåliga vägarna gör det dess-utom svårt att få varorna sålda. En säck potatis säljs för ungefär 20 USA-dollar (ca 140 kronor) i storstäderna. Men majoriteten av de pengarna hamnar hos någon av de i snitt åtta mellanhänder som säcken passerar innan den når sin slutdestination. Samma situation gäller mjölkprodukter, vilket har inneburit att importen av mjölk tredubblats på sju år.
President Santos menade till en början att protesterna inte existerade. I ett uttalande menade han att lantbrukarstrejken är ett påhitt och att våldsamheterna ett resultat av gerillamän som vill destabilisera jordbruksorterna. ”Tio-femton personer max” deltog, påstod Santos.
Trots att protesterna omfattar tusentals människor kallar han de strejkande för ”inget mer än terrorister och råskinn” och har försökt kväsa upproret med våld.
Samtidigt sprider sig nu strejkerna till storstäder och industriella centra.
Att fredsförhandlingarna med FARC-gerillan strandat bidrar inte till stabiliteten. Våldsamheter blossar upp i hela landet och bilar sticks i brand. Regeringen har försökt lätta på spänningarna genom att kalla fackföreningarna att förhandla åt lantarbetarna och odlarna, något som ännu så länge inte har löst några knutar.
”Strejken är ett fördömande av situationen som Santos regering försatt landet i. En direkt konsekvens av sina fruktansvärda antifackliga lagar och impopulära politik” deklarerade landets största fackföreningsfederation CUT i ett uttalande.
Colombias försvarsminister Juan Carlos Pinzon menade nyligen att protesterna är dirigerade och kontrollerade av FARC-gerillan.
Att göra faktalösa kopplingar till FARC är ett knep som regeringen ofta använder för att fördöma protesterande sektorer av arbetare och få en ursäkt att angripa dem med militär.
Polisiära ingripanden kan vara illa nog för regimkritiker, enligt människorättsorganisationen Bayaca: Vanliga metoder är överdriven användning av tårgas, dödsskjutningar, tortyr, sexuella övergrepp och våldtäkter, grundlösa arresteringar med mera.
Förutom detta har nu regeringen kallat in 16 000 soldater för att få ett slut på lastbilsförarstrejken på motorvägarna till Bogotá.
Colombia är ett av de dödligaste länderna i världen för fackligt aktiva. Första halvåret 2013 rapporterades 37 mördade och ännu fler saknade, enligt internationella fackliga observatörer.
I tidningen Common Dreams sa Neil Martin från arbetsrättsorganisationen Paso International följande:
”Samtidigt som colombianska lantbruk får konkurrera med subventionerade amerikanska varor, plågas landsbygden av djup fattigdom. Internationella gruvbolag får sockrade kontrakt för att etablera sig, samtidigt som colombianska småskaliga gruvarbetare får förbud och avspärrningar.
Regeringen delar ut stora arealer land till multinationella jordbruksföretag samtidigt som colombianska bönder svälter. Sjukvårdspersonalen slåss för sina liv mot en ny våg av privatiseringar av hälsosystemet. Det här är det tredje eller fjärde ickemilitära lantbrukarupproret i år”.
Lantarbetarförbundet Fensuagros talesperson för mänskliga rättigheter, Erica Gomez, uttalade sig i tisdags om det överdrivna våldet:
”Statsmakten har använt sig av flera okonventionella metoder i kriget mot befolkningen, såsom maskingevärseld in i folkmassor från helikoptrar och blockader av medicin och livsmedel till orter i kamp. De har också stängt av tillgången till sjukhus i landsbygden genom militära vägavspärrningar. De protesterande är arbetare och farmare, fullständigt obeväpnade, och ändå har de bemötts med övervåld”.
I söndags fängslades Fensuagros ordförande Húbert Ballesteros för påstådda ekonomiska band till FARC, vilket understryker hur viktigt det är med arbetarklassens självständiga organisering och självförsvar.
I torsdags samlade tiotusentals i Bogotá och andra städer för att stödja lantbrukarna, och för första gången tvingades president Santos erkänna att lantbrukssektorn har varit åsidosatt under lång tid och att den nuvarande krisen är priset som Colombia får betala.
Men det innebär inte att han går med på kraven. Samtidigt pågick fortfarande blodiga strider på gatorna och finansministerns kommentar var: ”Vi har inte råd att gå med på alla krav från alla sektorer, så mycket pengar har vi inte”.
I förslaget på åtgärder från regeringen, som lantbrukarna har tackat nej till, ingår rätten för småskaliga odlare att få billigare lån. Något som är nödvändigt men knappast tillräckligt.
Nu behövs på alla orter självförsvarskommittéer som kämpar och också en bredare diskussion som involverar hela den fattiga befolkningen: Hur kan kapitalets regering störtas och hur kan arbetarklassen med stöd av fattiga i städer och på landsbygden ta makten?
Bilbo Göransson
