foto: Anders Löwdin
Fotograf: Anders Löwdin
”Svensk politik präglas av instabilitet”, konstaterar DN:s chefredaktör Peter Wolodarski uppgivet i sin senaste söndagskrönika den 3 maj och hänvisar till att varken Socialdemokraterna eller Alliansen förmår att lyfta. Enligt Wolodarski kräver den politiska krisen och instabilitet ett samarbete över blockgränserna. Men den politiska krisen i Sverige, liksom i resten av Europa, är ytterst en följd av kapitalismens stagnation och avsaknaden av kämpande massarbetarpartier.
Efter år av högerpolitik och samling bakom det borgerliga systemskiftet kan inget av de etablerade partierna längre inkassera samma stöd som tidigare.
Det kanske mest framträdande draget i den svenska politiska krisen är Socialdemokratins tillbakagång. Inte ens under åren i opposition och Alliansregeringen gav en paus i S-krisen. Tvärtom. Valen 2010 och 2014 blev det sämsta respektive nästa sämsta valet för Socialdemokratin sedan den allmänna rösträtten infördes.
I Svensk väljaropinions aprilmätning, en sammanvägning av de största opinionsmätningarna som Novus gör för Sveriges Radio Ekot, är Socialdemokraterna nere på 27,5 procent, den lägsta sedan Stefan Löfven valdes till partiordförande.
Socialdemokratin under Löfven är nu nere på samma låga siffror som partiet fick under Håkan Juholts korta sejour som partiordförande. Men som Wolodarski också tvingas erkänna: ”Inte heller Alliansen har ett starkt stöd i opinionen. Till egen majoritet är det långt”.
Istället är det rasistiska Sverigedemokraterna, i brist på politiska vänsteralternativ och fack som står upp mot högerpolitiken, som har gått fram i opinionsundersökningarna.
Löfven hade hoppats på att bryta upp blockpolitiken och etablera ett intimt samarbete med ett eller flera Allianspartier, men fick kalla handen och regeringens första budget fälldes i riksdagen. Inför hotet av nyval, som varken S eller Alliansen ville ha, slöts Decemberöverenskommelsen som skulle ge S-MP-regeringen en möjlighet att få igenom sina budgetar under resten av mandatperioden och utlovade ett samarbete över blockgränserna vad gäller försvaret, pensionerna och energipolitiken.
Frågan är dock om Decemberöverenskommelsen ens kommer att kunna överleva sitt första år. Inom Allianspartierna växer motståndet mot överenskommelsen. ”Kritiken inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen blir allt starkare och i 10 av 26 länsförbund finns skarpa krav på att skrota uppgörelsen”, rapporterade Dagens Industri i måndags. Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor gör heller ingen hemlighet av att hon ogillar Decemberöverenskommelsen.
Alliansen blir samtidigt allt mer splittrad i takt med att dess partier försöker positionera sig som det parti som står längst till höger och därmed närmar sig Sverigedemokraterna.
Nya regeringskriser är i varande. Den tid som de etablerade partierna köpte med Decemberöverenskommelsen håller på att rinna ut. ■
