Sverige 1917: ”Missnöjet hade nått en farlig punkt”

2017-01-23 15:45:21




Hittills finns det inget enskilt år som har fått en sådan betydelse för den globala utvecklingen som 1917 – året som förändrade världen. År 1917 kan räkna upp många omskakande och epokgörande händelser, men ingen så betydelsefull som den ryska socialistiska oktoberrevolutionen. För första gången grep arbetare och fattiga bönder makten.

Oktoberrevolutionen blev ett exempel som följdes av revolutionä­ra uppror runt om i Europa och av rädsla för revolutionen tvingades kapitalisterna till stora eftergifter. Det var oktoberrevolutionen för 95 år sedan som fick de ­styrande i Sverige att börja ge upp sitt motstånd mot allmän och lika ­rösträtt och 8 timmars arbetsdag. Åren 1917-18 blev de mest dramatiska i Sveriges historia. Revolutionen stod för dörren.
Året 1917 innehåller många lärdomar som är omistliga i dagens kamp för global socialism – en värld i fred och frihet.

”Vare sig förr eller senare har landet stått så nära en radikal omvälvning, en revolution, som då. Livsmedelsbrist i spåren av första världskriget, växande klassklyftor, den svenska högerns hårdnackade motstånd mot allmän och lika rösträtt utgjorde den inrikespolitiska bakgrunden till den svenska arbetarklassens politiska mobilisering.
Till den sociala oron bidrog också en rad omvälvande händelser ute i Europa: förutom världskriget, den revolutionära utvecklingen i Ryssland, det finska inbördeskriget och ­ansatserna till en revolution i Tyskland i ­slutet av år 1918”. Det medgivandet måste även en skribent i i tidskriften Populär Historia göra i en artikel publicerad i mars 2007, rubricerad ”1917-18 Sverige i uppror”.

År 1917 pågick ännu det första världskriget, som startats 1914.  Ett krig som spred död och barbari.
När första världskriget bröt ut i början av augusti 1914 kollapsade Andra Internationalen. Den internationella socialistiska orga­nisation som hade bildats 1889 för att förena arbetarna i en gemensam kamp mot kapitalism och militarism kom att bli ett av krigets första offer.
Vid krigsutbrottet slöt de flesta av Internationalens partier upp bakom sina respektive länders krigförande regeringar. Undantaget var den ryska socialdemokratins två partier – de revolutionära bolsjevikerna och de inomkapitalistiska mensjevikerna – och de serbiska ­Socialdemokraterna. (Socialdemokratin var då en helt annan rörelse än idag. Ledarna hade visserligen övergett socialismen, men inte gräsrötterna och arbetarna såg Socialdemokraterna som sitt parti, ett redskap för revolutionära omdaningar).
I andra länder var det enskilda socialister eller små socialistiska grupper, oppositionella strömningar inom socialdemokratin och de socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoorganisationer som tog upp kampen mot det imperialistiska kriget och för arbetarsolidaritet.
Efter att den internationella socialdemokratin hade lidit skeppsbrott och de facto splittrats i augusti 1914, ställdes den tidens verkliga socialister inför uppgiften att bygga nya arbetarpartier och en ny socialistisk International.

Redan 1912 hade den ryska socialdemokratin splittrats. Bolsjevikerna (från det ryska ordet för majoritet) ledda av Vladimir Lenin, var de som tidigast slog fast att nu gällde det att bygga en ny ”tredje international på revolutionär basis”.
Tiden krävde såväl ett politiskt som organisatoriskt avskiljande från de socialdemokratiska partier som hade tagits över av ­opportunister och fientliga klasskrafter som fruktade klasskampen och som närde illusioner om en krisfri, fredlig kapitalism.

I Sverige var det främst det socialdemokratiska ungdomsförbundet med stöd av andra vänsterkrafter som stod fast vid de gamla utfästelserna om att med alla medel, inkluderat generalstrejk, bekämpa krigshetsarna. Parollen var: ”Inte en man, inte ett öre mot den förbrytelse mot mänskligheten som heter militarismen”. Militarismen definierades som ”ett kapitalistiskt affärs- och maktintresse”.
Sverige stod utanför kriget. Men kungen med stöd av flertalet kapitalister, höga militärer och högern var tyskvänlig och såg upp till det kejserliga Tyskland.
Månaderna innan krigsutbrottet hade kungen och andra högljudda rustningsaktivister bedrivit en intensiv kampanj för att avsätta den sittande regeringen, som inte ansågs vara tillräckligt försvarsvänlig. I syfte att nå sitt mål – en ny regering – lät kung Gustaf V och hans följe i början av februari 1914 arrangera ett bondetåg med 30 000 deltagare genom Stockholm.
Kungens kupp 1914, som har gått till historien som borggårdskuppen, ledde till att en ny icke parlamentariskt vald regering tog över.
Det var en storkapitalets ministär som kom att styra efter borgsgårdskuppen.
Aldrig har så många kapitalister suttit kring regeringsbordet; Wallenbergdynastins stamfader K. A. Wallenberg var utrikesminis­ter, textilindustrins storägare Axel Wennersten finansminister, redaren Dan Broström sjöfartsminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis jordbruksminister. I spetsen för denna skara kapitalister och adelsmän stod den nya statsministern Hjalmar Hammarskjöld, som bland annat varit en av kungens rådgivare. I folkmun blev Hammarskjöld snabbt ”Hungerskjöld”.
Som svar på borgarnas bondetåg anordnade Stockholms arbetarrörelse, som dominerades av vänstern inom socialdemokratin, ett mäktigt arbetartåg med 50 000 deltagare. Demonstrationen genom Stockholm den 8 fe­bruari 1914 blev till den dittills största arbetarmarsch som genomförts i landet.

När kriget bröt ut deklarerade ledarna för den svenska socialdemokratin samma borgfred (klassamarbetspolitik), som merparten av deras kollegor utomlands. Från ett partimöte i Kisa sände Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting ett telegram till statsminister Hammarskjöld som lovade att regeringen kunde räkna med ”ett fullt förtroende från ett enigt folk”. På samma möte deklarerade Branting att: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än är, träda tillbaka”.
Varpå en överförtjust statsminister replikerade att: ”Med uppriktig glädje och tacksamhet har jag mottagit det värdefulla vittnesbördet om alla svenskars eniga samverkan under dessa allvarliga dagar.”
Efter att Branting skickat sitt telegram uttalade LO-ledningen att man nu måste lämna ”de öppna konflikternas taktik”. Regeringen och kapitalistklassen var inte sena att utnyttja den borgfred som Branting och LO-toppen hade utlyst.
Det var mest på papperet som Sverige var neutralt. Regeringen var emellertid tyskvänlig och borgarkampanjerna för att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida avlöste varandra.

Första världskriget var ett imperialistiskt krig. För att erövra marknader och territorier, säkra  profiter samt vinna makt och inflytande var den tidens stormakter inte främmande för att kasta samhället tillbaka i barbari. Kriget utkämpades i huvudsak mellan två imperialistiska allianser: Ententen (vars främsta länder var Storbritannien, Frankrike och Ryssland, och som USA anslöt sig till på våren 1917) och Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern jämte deras bundsförvanter Osmanska riket, dagens Turkiet, och Bulgarien). Totalt dödades över 20 miljoner människor under de år som första världskriget rasade (1914-18). Många av första världskrigets slag skördade fler offer än det totala antalet döda i de krig som hade förekommit tidigare. Under 1914-18 förvandlades delar av Europa till krigskyr­kogård och till krigets fasor ska läggas Spanska sjukan – den hittills värsta pandemi som plågat världen.

I skydd av borgfreden ”antogs nu rustningsplanerna… Storkapitalets regering kände nu sig mycket säker i sadeln och den vidtog flera anmärkningsvärda dispositioner efter krigsutbrotten för att hindra folkets vilja från att komma till uttryck. De lät alla landets klockor klämta olycksbådande till mobilisering. Planlöst företogs massinkallelser… Arbetslösheten tilltog i massomfattning samtidigt som exporten ökade, varubristen tilltog och priserna gick i höjden. De horribla åtgärderna kan närmast betraktas som ett nervkrig mot folket”, skriver Knut Bäckström i sin Arbetarrörelsen i Sverige del 2.
Kapitalisterna såg kriget som en möjlighet att flytta fram den svenska kapitalismens ­positioner och knyta närmare band till den tyska imperialismen.
Inte minst exportindustrin gjorde exempellösa vinster på handeln med Tyskland och Centralmakterna. Mellan 1914 och 1915 fördubblades värdet på den svenska exporten. ”Mellan 1913 och 1916 ökade den svenska exporten av centrala produkter som järn och metall, trävaror, massa och papper kraftigt i volym och priserna nästan fördubblades. Det uppsvinget i exporten berodde främst på att centralmakternas efterfrågan ökat. Före kriget hade svensk export till Tyskland-Österrike svarat för cirka tjugo procent av den totala exporten. År 1915 hade andelen fördubblats”, noterar Ulf Olsson i sin hyllningsskrift till den dåvarande utrikesministern K. A. Wallenberg (Finansfursten K. A. Wallenberg 1853-1938).
Exporten av kött, mejeriprodukter och andra livsmedelsprodukter bidrog till dyrare mat på hemmaplan och sjunkande kalo­riintag. Under de sista krigsåren rådde brist på mat och det gick inte att hålla hungern borta.

Dyrtiden och de groteska klyftorna undergrävde borgfreden. Samtidigt ökade motsättningarna inom arbetarrörelsen, i ­Sverige och internationellt.
I Sverige fick den socialistiska vänstern ny kraft och inspiration från bolsjevikerna, vars grupp i duman (riksdagen) hade röstat emot krigskrediter och som straff deporterats, samt av det ­växande krigsmotståndet i Tyskland. Den socialistiska vänstern i Tyskland, ledd av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, som till en början var den enda socialdemokraten som vågade rösta emot krigskrediter, hade börjat organisera sig och 1915 genomfördes den första demonstrationen mot kriget.
Spänningarna inom den sven­ska arbetarrörelsen nådde en ny kulmen när det socialdemokratiska ungdomsförbundet tillsammans med andra vänsterkrafter anordnade en Arbetarfredskongress den 18-19 mars 1916 (fredskongressen).
S-ledningen och LO-toppen var rasande och stämplade kongressen som ”ett illojalt och disciplinvidrigt tilltag”. Trots topparnas hot och risken för att myndig­heterna skulle besvara kongressen med repressalier samlades 265 deltagare på kongressen i mars. Kongressen antog ett manifest med rubriken ”Fred till varje pris”, som manade till utomparlamentariska massaktioner, bland annat generalstrejk, om makthavarna skulle dra Sverige in i kriget.

Efter att fredskongressen avslutats svarade myndigheterna med att åtala och döma tre av dess deltagare: Zeth ”Zäta” Höglund, det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare, dömdes till ett års fängelse och Ivan Oljelund från Ungsocialisterna, en anarkistiskinfluerad grupp, och Erik Hedén, socialdemokrat, till straffarbete för stämpling till förräderi. I Högsta domstolen mildrades domarna till ett års fängelse för Höglund och åtta månader för Oljelund, Hedén frikändes.
Domen mot Höglund var ett hårt slag mot vänstern inom socialdemokratin, som berövades sin kanske främste företrädare samtidigt som det bara var en tidsfråga innan ­socialdemokratin skulle komma att splittras och missnöjet i landet brisera.
Även internationellt började socialistiska krigsmotståndare att förena sig. I september 1915 samlades 37 delegater från 11 länder i schweiziska Zimmerwald för att formulera program och uppgifter mot kriget.
I Zimmerwald deltog bland ­andra Lenin, Trotskij, tyska oppo­sitionella socialdemokrater samt Zäta Höglund och Ture Nerman som representanter för den socialdemokratiska vänstern i Sverige och Norge.
Det var ingen enig församling som möttes i Zimmerwald och det uttalande som till sist antogs, var en kompromiss, som i huvudsak författades av Trotskij. I Zimmerwald lades dock en av de första byggstenarna till det som skulle bli den nya Tredje, kommunistiska Internationalen.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Sverige var Europas starkaste och vänsterns ryggrad. Under 1916 ökade förbundets medlemstal med 5 000 till 15 000 och förbundets veckotidning nådde en upplaga på           25 000 exemplar.

Under 1916 blev maten allt dyrare och mot slutet av året rådde brist på livsmedel. Vid årsskiftet infördes ransonering, men ransonerna var magra och priserna bara fortsatte uppåt, vilket fick reallönerna att falla snabbt. Priset på basfödan potatis steg med nära 300 procent från ­sommaren 1916 till april 1917. ”De växande materiella svårigheterna gjorde det inte möjligt att vidmakthålla den s k borgfreden. Livsmedelsbristen och ett ohöljt jobberi [svartabörshandel] med viktiga nödvändighetsvaror skapade hos de breda lagren en orosstämning som inte kunde bemästras. Priserna sköt raskt i höjden… Den tilltagande bostadsbristen pressade hyrorna i höjden och skapade nya svårigheter, särskilt i tätorterna och på industriplatser­na ute i landet. Flerstädes härskade rena revoltstämningen, omfattande demonstrationer och spontana strejker visade att missnöjet hade nått en farlig punkt. Det är inte mycket sagt, att den svenska arbetarklassen levde i ett febertillstånd under 1917”, skriver Ragnar Casparsson i sin historik över LO.

Vintern/våren 1917 blev dramatisk. I februari, på den tionde partikongressen, splittrades Socialdemokraterna.
Partitoppen drev ut vänstern, som trots att den hade fått 42 procent av alla röster i valen av kongressombud inte hade mer än 40 av kongressens totalt 180 ombud.
Inga taktiska manövrer kunde förhindra en splittring. Ledningen hade bestämt sig och Branting hade redan innan kongressen, gjort klart att avgörandets stund var inne; ”det ska städas i partiets hus”. Vänstern hade att välja: total underkastelse eller bli suspenderade/uteslutna.
Vidare hade den internationel­la socialdemokratins svek och kollaps vid krigsutbrottet ­placerat uppgiften att bygga nya revolutio­nära arbetarpartier i dagordningens topp.
Krig och revolution är avgörande tester för varje riktning in­om arbetarrörelsen och socialdemokratin hade inte varit förmögen att formulera en självstän­dig klasspolitik gentemot de kapitalistiska regeringarnas krig. Dessutom kom splittringen, skulle det visa sig, att i tiden sammanfalla med den svenska revolutionens början. På våren 1917 kom missnöjet att uttryckas i form av strejker och massdemonstrationer för mat, lönehöjningar, 8 timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt. Bara några veckor efter att den svenska socialdemokratin splittrades störtades tsaren i Ryssland.
I början av april 1917 delades den tyska socialdemokratin och USPD – det oavhängiga socialdemokratiska partiet – bildades. I USPD ingick även den revolutio­nära vänstern – Spartakisterna, under Luxemburgs och Lieb­knechts ledning. Samma månad bröt en strejkrörelse ut i Tyskland och franska soldater gjorde myteri.

Tiden var inne att samla de socialistiska krafterna i ett nytt parti.
De verkliga frågorna bakom splittringen av den svenska socialdemokratin var ledningens vilja till samarbete med liberalerna, ministersocialismen och dess försvarsvänliga politik, skrev Zäta Höglund i sina memoarer. För att kunna sätta sig i en borgerlig regering såg S-toppen det som nödvändigt att driva ut vänstern,  Utrensningen var en fortsättning på den borgfredspolitik som hade proklamerats 1914.
Vänstern inom socialdemokratin var emellertid långtifrån politiskt homogen. Det som förenade var oppositionen mot partiledningens högerkurs och bristen på intern demokrati. Däremot var man själv splittrad vad gäller program, strategi och taktik. Det i sin tur lade hinder i vägen för det nya partiets framväxt. Det fanns en revolutionär flygel runt ungdomsförbundets ledning, men även reformister som Ivar Vennerström som ledde Västernorrlands partidistrikt och bland de oppositionella socialdemokraterna fanns även de som likt Carl Lindhagen kunde beskrivas som humanister – utopiska världsförbättrare.

Icke desto mindre hade vänstern en enorm potential genom att den hade stöd av nästan samtliga medlemmar i arbetarrörelsens mest dynamiska del – det social­demokratiska ungdomsförbundet.
Omedelbart efter den partisprängande kongressen började vänstern förbereda bildandet av ett nytt parti. Den socialdemokratiska vänstern stöddes, förutom av ungdomsförbundet, av två socialdemokratiska partidistrikt – Västernorrland och Norrbotten – och 16 riksdagsledamöter. Till det ska läggas kontrollen över fyra tidningar, varav tre dagstidningar: Nya Norrland, Norrskensflamman och Folkets Dagblad Politiken, som blev en dagstidning under 1917.
I maj bildades det nya Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). Den konstituerande kongressen ägde rum i en tid präglad av masskamp.
Den svenska revolutionen hade inletts och massorna hade gått ut på gatorna jämsides med en snabb uppgång i antalet strejker. Borgfreden var bruten och regeringen Hungersköld hade avgått i mars efter att ha malts sönder av inre motsättningar och rädsla för massrevolter.

En revolution är inte en händelse utan en serie av händelser som kännetecknas av: ”massornas direkta ingripande i historiens förlopp… Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan snarare med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen”, Trotskij: Ryska revolutionens historia, del 1, förordet.
I Sverige var det bristen och dyrtiden som fick massorna att ge sig ut på gatorna för att försö­ka styra och vända samhällsutvecklingen till sin fördel.
Starten för det så kallade hungerupproret 1917 ägde rum i Söderhamn den 11 april, då om­kring 200 kvinnor demonstrerade mot knappa brödransoner. Men det var i Västervik några dagar senare som lavinen sattes i rullning.
De började med små demonstrationer den 14 april som två dagar senare utvecklades till att staden lamslogs av strejkaktioner och demonstrationer som tvingade de styrande samt handlare att sänka priserna. På kvällen den 16 april antog arbetarna i Väster­vik krav på 8 timmars arbetsdag och rejäla lönelyft som kompensation för de ökade levnadskost­naderna. En kommitté bildades med namnet ”Arbetarkommittén av den 16 april 1917” för att samordna den fortsatta kampen och se till att de löften man erhållit omvandlades till konkreta förbättringar.
Arbetarna tog delvis över styret av Västervik. ”Västerviksarbetarnas aktion ledde åtminstone inledningsvis till en del framgångar. På flera företag framtvingades löneförhöjningar eller dyrtidstillägg. Priserna på bl a bröd, mjölk, ved och kött sänktes och staden upplät jord för potatisodling. Brödransonerna ökade och livsmedelsförsörjningen blev över huvud taget ­effektivare. Principiellt intressant är den faktiska maktställning som arbetarna uppnådde på vissa områden. Genom kommittén utövades en varierande grad av kontroll över sädesförmalningen, brödransoneringens genomförande och stadens potatisinköp. Fiskhandeln, eventuellt också handeln med kött, tvingades förbinda sig att först och främst förse invånar­na i Västervik med livsmedel, och representanter för arbetarna tillsåg fortlöpande att vinsten inte blev oskälig. Dessa konkreta maktbefogenheter, uppnådda efter massmobilisering av stadens arbetarklass, förlänar händelserna i Västervik en viss revolutionär prägel”, skriver historikern Hans Nyström i sin bok Hungerupploppen 1917.

Västervik satte ett exempel som snabbt fick efterföljd. Den 18 april demonstrerade arbetare i Kalmar mot svartabörshandeln och dagen därpå antog ett arbetarmöte i Skara ett uttalande med nästan identiska krav som ­Västervik. Samma dag (den 19 april) demonstrerade kvinnor i Borlänge och det uttalande de antog avslutades med att: ”Skall hungerpiskan längre vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas. Exemplen finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas”.
Det var sannolikt första gången som demonstranter i Sverige direkt knöt an till februarirevolutionen i Ryssland 1917 som störtat det gamla tsarväldet. (I Ryssland användes ännu den gamla julianska kalendern, som låg 13 dagar efter ”vår” gregorianska kalender. Februarirevolutionen inleddes den 23 februari med demonstrationer och strejker på den Internationella kvinnodagen den 8 mars enligt den gregorianska kalendern, oktoberrevolutionen den 7 november.)

Den 19-29 april deltog minst en kvarts miljon människor i olika manifestationer runt om i landet, enligt Carl Göran Andrae i ­Revolt eller Reform och hans siffror ”utgår konsekvent från de lägsta siffror som redovisas”.
Under våren 1917 kom totalt 146 manifestationer på 107 platser att äga rum. Kraven som restes begränsades inte till bröd och höjda löner. På många arbetsplatser krävde arbetarna också 8 timmars arbetsdag, allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, skattebefrielse för lågavlönade, republik och i Västerås manade man också till skatte- och hyresstrejk.
I Ådalen nådde kamprörelsen våren 1917 sin största omfattning. Massdemonstrationerna avlöste varandra. Under stridsropet ”Leve revolutionen” tågade arbetarna genom Ådalen. Lokaltidningen Nya Norrland beskrev de jättelika demonstrationerna som ”en svart ringlande orm av människor i raseri”. Genom sina inventeringar av de verkliga förhållandena tvingade arbetare handlare och storbönder att öppna sina förråd och sälja till priser som var överkomliga.
Ådalens arbetare krävde också att Anton Nilson, socialisten som satt fängslad i Härnösand efter att ha dömts till livstid för att ha varit med och sprängt strejk­brytarfartyget Amalthea 1908, skulle friges och vanliga soldater att ansluta sig till kampen.
Myndigheterna var skrämda och mobiliserade trupper. Order utgick om att Anton Nilson skulle skjutas om massorna stormade fängelset. I Härnösand bildades även ett arbetarråd och 10 000 demonstrerade på 1 maj. Demonstranterna, som kom från hela Ådalen, var betydligt fler än antalet invånare i staden vid den här tiden. Men stormningsförsöket blev ett misslyckade och Anton Nilson blev kvar i fängelse.
Ådalens inventeringar spred sig omedelbart till andra platser. Från den 21 april till den 5 maj skakades Göteborg av strejker, massdemonstrationer, massmöten och kravaller. Vid flera tillfällen gick polisen till våldsamt angrepp mot demonstranterna och den 5 maj tog man hjälp av militären för att driva bort de människor som hade gått ut på ­gatorna för att kräva bröd.
Veckan innan 1 maj blev en vecka av demonstrationer i Stockholm. Det var Söders fattiga kvinnor som revolterade. Demonstrationerna kulminerade den 5-6 maj i de så kallade Söderkravallerna.
Deltagandet i 1 maj-demonstrationerna 1917 var rekordstort. Rainer Andersson skriver i sin bok Om bara vi vill, så går det att uppemot 600 000 demonstrerade på 1 maj. Det motsvarar mer än var tionde invånare. Ett svårslaget rekord, som ger ett mått på stämningarna.

I spetsen för vårens masskamp stod arbetarungdomen och kvinnorna. ”Aldrig tidigare i svensk historia har så många kvinnor vädrat sin ilska och framträtt som talare, undertecknare av skrivelser eller blivit invalda i deputatio­ner utsedda av massmöten. Också de värnpliktiga protesterar… och inget ter sig mer oroande i borgerlighetens ögon som takt- fast tågar på gatorna och samtidigt hörs sjunga arbetarsånger” (R. Andersson: Om bara vi vill, så går det).
Det jäste på landets regemen­ten. ”Vi kunna inte lita på trupper­na, det är det svåra i denna situa­tion”, lär civilminister Oscar von Sydow ha yttrat i förtvivlan. Enbart mellan den 18 april och den 1 maj genomfördes 19 demonstrationer eller matstrejker från värnpliktiga.
”Hela Jämtlands regemente revolterar”, löd en tidstypisk rubrik och på initiativ av den socialdemokratiska vänsterklubben i Stockholm bildades föreningen Arbetare och soldater, som fick efterföljare i andra städer.
Att soldater i uniform solidariserade sig med arbetarkampen gav besked om att den gamla ordningen var på väg att rämna. På ön Seskarö i slutet av maj avväpnades de första trupper som satts in mot de revolterade sågverksarbetarna.
Det skulle ta årtionden innan den inhemska borgarklassen kastade av sig rädslan för nya Seskarö.
Talmannen och den förre rege­ringsledamoten Hugo Hamilton skrev strax innan 1 maj 1917 att det mest oroande är ryktet om att värnpliktiga planerar ”några ­ryska fasoner”, det vill säga göra massmyteri, avsätta officerarna och  solidarisera sig med de på gator­na. ”Man har en känsla att när som helst kan en explosion inträf­fa”, skrev han vidare i sin dagbok.

Det nya Socialdemokratiska vän­sterpartiet försökte med hjälp av olika enhetsinitiativ – samarbete med bland annat Syndikalisterna som organiserade många revolu­tionära arbetare men som politiskt helt missade betydelsen av kampen för allmän och lika röst­rätt – göra inbrytningar bland de i huvudsak äldre arbetarna som ännu stödde Brantings socialdemokrater och hoppades att partiet skulle leverera så fort man kom i regeringsställning. Stödet var alltså inte ovillkorligt och tiden arbetade för det nya partiet.
Varje revolutionär process utmärks av snabba förändringar i medvetenhet och stämningsläge.
I ljuset av nya erfarenheter, särskilt efter att Branting med flera andra socialdemokrater blivit ministrar i en borgerlig regering och mot bakgrund av det exempel som oktoberrevolutionen i Ryssland utgjorde, skulle stämningarna komma att ändras och SSV skulle få en bättre jordmån. Det gällde att som Lenin uttryckte det, våga vara i minoritet och tålmodigt arbeta för att övertyga dem som inte omedelbart var beredda att ansluta sig till det revo­lutionära programmet.

I juni nådde masskampen mot hunger och dyrtid – för bröd, lönehöjningar, 8 timmars arbetsdag och rösträtt sin kulmen. I samband med att frågan om en rösträttsreform skulle behandlas av riksdagen, uppmanade SSV Stockholms arbetare att lägga ned arbetet och demonstrera den 5 juni.
Den dagen var huvudstaden en belägrad stad och på flera offentliga byggnader hade kulspruteposteringar placerats ut. Riksdagshuset och slottet ­skyddades av militär med bajonetter på och polis fanns överallt.
Plötsligt gick polisen till attack mot de tiotusentals fredliga demonstranter som hade samlats på Gustav Adolfs torg. Polisen ”far fram som lössläppta vildar”, vittnade Casparsson. Demonstranterna begav sig sedan till Folkets Hus, förflyttningen gjordes på uppmaning av SSV och Branting som hade lämnat riksdagen och anslutit sig till demon­strationen för att inte S skulle överflygas.
Vid Folkets Hus vädjade Branting till de församlade att vända hem, men ”möttes av en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte. Han kunde inte göra sig hörd och måste till sist kapitulera och dra sig in bakom balkongdörrarna. Storstrejk, storstrejk – ljöd ropen från de tiotusentals som trängdes med var­andra och rycktes med av ett våldsamt känslorus”, berättar Casparsson.

SSV hade nu fått ett gyllene tillfälle att på allvar inleda en kampanj för en generalstrejk under hösten, som skulle både pressa och avslöja Branting och inte minst LO-ledningen som var livrädd för en storstrejk med politis­ka krav. Men det nya partiet missade att till fullo ta tillvara de nya möjligheter som öppnades upp.
SSV:s Carl Lindhagen som talade efter Branting från Folkets Hus balkong den 5 juni gav inte ens sitt stöd till kravet på generalstrejk, trots att det var ett av SSV:s huvudkrav.
Att SSV åtminstone delvis hade kunnat behålla initiativet från den 5 juni, åskådliggörs genom att det dagen efter samlades över 10 000 på ett utomhusmöte som partiet anordnade i Stockholm.
 
SSV fortsatte förvisso att kampanja för att LO skulle utlysa en generalstrejk, men ­LO-ledningen hade så tidigt som i april gjort klart att man under inga villkor skulle utlysa några ­strejkaktioner. Enligt LO:s ordförande ”skulle en storstrejk under nu rådande situ­ation endast vara början till något mer”.
Mot den bakgrunden var det nödvändigt att SSV:s kampanj för generalstrejk – en endags politisk strejk – även kompletterades med ett förslag till datum för en storstrejk, alternativt en aktionsdag med massdemonstrationer och strejker på de platser där vänstern hade inflytande.
En sådan kampanj i kombination med att SSV hade tagit initiativ till att bilda aktionskommittéer för att samordna kampen och trygga försörjningen skulle också ha gett ett mer konkret innehåll till kravet på arbetarråd samt knyta an till både de många strejker som genomfördes hösten 1917 och till den ryska oktoberrevolutionen.
Visserligen var intresset fokuserat på höstens val och majoriteten av arbetarna skulle rösta på S, men valresultatet skulle bara vara en tillfällig och ytterst missvisande stämningsmätare, eftersom kvinnor, de sämst ställda och ungdomen p g a den höga rösträttsåldern på 24 år saknade rösträtt.
Valet i september 1917 blev icke oväntat en framgång för Brantings socialdemokrater, som kunnat dra vinning av den revolutionära jäsning som man ­egentligen fruktade, och ett litet bakslag för SSV som förlorade fyra riksdags­platser. Med allmän och lika rösträtt skulle partiet ha betydligt fler röster. Valet var dock bara ett ögonblick i historien. Tyvärr tycks SSV:s ledning ha lagt för stor vikt vid valresultatet och det gjorde att partiet och dess medlemmar inte var tillräckligt förberedda på vad som skulle hända efter valet. De väljare som röstat på Branting gjorde det i förhoppningen om att nu skulle den allmänna och lika rösträtten genomföras, 8-timmarsdagen bli verklighet, republik införas och det skulle bli möjligt med mat på ­borden. Så skedde inte.

Den nya regeringen, en koalition mellan borgerliga liberaler och Brantings socialdemokrater, svarade inte alls upp mot dessa förväntningar. Under 1918 ­laddades motsättningarna upp så till den grad att såväl arbetarklassen som kapitalistklassen ­förväntade sig ett revolutionärt genombrott. Och livsmedelsbristen blev än värre än den hade varit våren 1917.
År 1917 blev ett förberedelsens år, ett år av radikalisering och organisering. SAC:s (Syndikalister­nas) medlemstal steg under 1917 med 63 procent från drygt 9 500 till 15 200 vid årets slut, och LO:s medlemstal ökade med 32 procent till drygt 186 000.
Tusentals unga arbetare anslöt sig till det nya vänsterpartiet, vars ungdomsförbund räknade över 18 000 medlemmar när 1917 gick mot sitt slut.
Den röda våren 1917 beskriver Sigurd Klockare som ”en orolig vår. Spänningen överträffas blott av läget i november och december 1918”.
Internationella händelser spelade en oerhörd roll för utvecklingen i Sverige 1917-18. De ryska revolutionerna i februari respektive oktober 1917, klasskriget i Finland 1917-18 och den tyska revolutionen i slutet av 1918 satte tydliga spår i den inhemska utvecklingen.
När kejsardömet störtades i Tyskland i november 1918 frukta­de kapitalistklassen i Sverige att timmen var slagen och kungen hade packat väskorna för att snabbt kunna fly landet.
”Det råder ingen tvekan om att den ryska revolutionen var viktig bakgrundsfaktor till händelserna i Sverige våren 1917. I resolutionen och banderolltexter hotade man med under hungerdemonstrationerna med exem­plet från ’vår granne i öster’. Från hungerdemonstranterna i Göteborg och från marschkolonnerna på Ådalens leriga vägar genljöd hurraropen för Ryssland och revolutionen”, skriver Kurt Nyström.

Den 23 februari 1917 (den 8 mars) blev början till den socia­listiska revolutionen i Ryssland. Klasskampen är historiens lokomotiv, skrev Karl Marx. Men det som till sist avgör klasstridernas utgång är politiska faktorer: medvetenhet, ledarskap och program. Den viktigaste lärdomen från revolutionsåret 1917 är att utan ett revolutionärt parti och ledarskap kan inte arbetarklassen avskaffa kapitalismen. Om det inte funnits något revolutionärt massparti (bolsjevikpartiet under Lenin och Trotskijs ledning) i Ryssland 1917 hade inte oktoberrevolutionen segrat, massornas revolutionära energi och heroism hade varit förgäves.
Den ryska revolutionen startade när arbetarna i Petrograd (idag St Petersburg) gick ut i strejk. Först strejkade hundratusentals fabriksarbetare, varav en tredjedel var kvinnor, och dagen efter gick stadens textilarbeterskor ut i strejk. Det blev signalen till en massrevolt, underifrån, som fick tsarväldet på fall.

Det var arbetarna och de ­fattiga bönderna, varav många var i uniform, som störtade tsaren. Men massorna, som i så många andra revolutioner, var inte fullt medvetna om sin egen styrka och möjligheter utan lät sin seger följas av att en borgerlig regeringskoalition (den provisoriska regeringen) tog makten. I den nya regeringen under prins Lvov ­ingick representanter från det påstått socialistiska Socialistrevolutionärerna, ett parti som främst hämtade stöd från landsbygdens bönder.
Mensjevikerna stödde aktivt den provisoriska regeringen och tog senare plats i den nya provisoriska regering som bildades i maj.
Krigets fasor, med fem miljoner döda och skadade, och det gamla samhällets ruttenhet samt den inhemska kapitalistklassens svaghet, påskyndade revolutionens utveckling efter att tsaren störtats. Men den avgöran­de faktorn till att den ryska revolutionen blev en relativt kortvarig process var bolsjevikernas ­styrka och stöd.

När februarirevolutionen bröt ut var Lenin i exil i Schweiz och Trotskij i USA.
Bolsjevikernas dåvarande ledning i Ryssland, med Stalin och Kamenev i spetsen, som hade återkommit från exilen i mars, gav vad man kallade kritiskt stöd till den sittande regeringen. Det handlade om en försonlig inställning och bolsjevikernas tidning Pravda ”avhöll sig från varje grundlig attack mot den provisoriska regeringen och dess krigspolitik” (E.H Carr Ryska revolutionen 1917-23, del 1).
Lenin gick i våldsam opposition mot bristen på självständig klasspolitik och bolsjevikledningens högerkurs: ”Inget stöd till den nya regeringen, minsta stöd till den provisoriska regeringen är ett svek”, telegraferade Lenin från Schweiz.

Med hänvisning till att februarirevolutionen var borgerlig och att Ryssland inte var moget för socialism sa mensjevikerna och Socialistrevolutionärerna (SR) att  det var arbetarrörelsens uppgift att stödja den påstått progressiva framåtsyftade delen av kapitalistklassen, vilket innebar att arbetarklassen och de fattiga bönderna måste ge avkall på sina krav. ”Följden blev att de moderata socialistiska ministrarna [mensjeviker och SR] undan för undan gav avkall på hela sitt program samtidigt som kammen växte på bourgeoisin”, som John Reed skrev i sin lysande ­skildring av den ryska revolutionen: Tio dagar som skakade världen.

Till en början reducerade även bolsjevikernas ledning arbetarrörelsens uppgift till att driva den borgerliga revolutionen ”så långt till vänster man kunde”. Det var först med Lenins ankomst som bolsjevikerna kom att inta en självständig socialistisk hållning.
Om inte bolsjevikerna hade ändrat den kurs som partiet intog i mars ”skulle revolutionens utveckling ha ägt rum över huvudet på vårt parti och när det kom till kritan hade arbetar- och bondemassornas uppror ägt rum utan att vårt parti hade lett det. Med andra ord skulle vi ha fått julidagarna i mångdubbel skala och en katastrof”, sammanfattade Trotskij senare i sin skrift Oktoberrevolutionens lärdomar.
Bolsjevikernas ledare, innan Lenins återkomst, intog en i högsta grad vacklande hållning gentemot sovjeterna, arbetarnas, böndernas och soldaternas demokratiska råd, som först hade fötts i den ryska revolutionen 1905 och som på nytt återuppstått under februarirevolutionens stormar. Sovjeterna, som till en början skapades för att samordna kampen, kom att bli en alternativ makt. Perioden från februari till oktober var en period av dubbelmakt, som ständigt reste frågan vem och vilka skulle ­styra samhället: Arbetarna och de fattiga massorna eller den borgerliga, provisoriska regeringen?
När Lenin återvände till Ryssland i början av april, efter ett kort besök i Sverige under genomresan från Schweiz, poängterade han att bolsjevikernas uppgift var att försöka vinna majoritet i sovjeterna och ”tålmodigt förklara revolutionens uppgifter”. I sina aprilteser, Om proletariets uppgifter i den nuvarande revolutionen, som publicerades skriftligt i Pravda den 7 april, och som Lenin muntligt presenterade vid en rad möten dagarna innan, riktade han skarp kritik mot Stalin, Kamenev och de andra ”gammalbolsjevikerna” som envist höll fast vid paroller och perspektiv som inte längre svarade upp mot den faktiska utvecklingen och  som inte vågade ta upp kampen för all makt åt sovjeterna.

Lenins Aprilteser inleddes med ”vår inställning till kriget, som från Rysslands sida också under den nya regeringen Lvov & Co på grund av denna regerings kapitalistiska karaktär ovillkorligen förblir ett imperialistiskt rövarkrig, är även den minsta eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig”. Det var tvärt
e­mot den hållning som Pravda tidigare hade intagit.
Vidare skrev Lenin: ”Inget stöd åt den provisoriska regeringen… Klargörande för massorna, att arbetardeputerades sovjeter [deputerade, valda representanter] är den enda möjliga formen för en revolutionär regering och att vår uppgift därför, så länge denna regering underordnar sig bourgeoisins inflytande, endast kan bestå i att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik. Samtidigt som vi propagerar nödvändigheten av att hela statsmakten skall övergå till arbetardeputerades sovjeter”.
Lenins Aprilteser slog ner som en bomb. Kamenev menade, med tyst instämmande från Stalin, att de bara utryckte Lenins personliga åsikt och inte partiets. Andra bolsjevikledare menade att Lenin hade förlorat fotfästet i exilen och blivit ultravänster. Men Lenins uppfattning återspeglade medlemmarnas hållning och låg i linje med stämningar och uppfattningar hos de politiskt mest medvetna arbetarna. Det i sin tur gjorde att Lenins hållning vann majoritet på bolsjevikernas allryska partikongress (aprilkongressen).
”Den process genom vilken de (bolsjevikerna) så ­småningom vann förtroendet hos den stora majoriteten av soldater och arbe­tare och blev den dominerande makten i sovjeterna, hade börjat. I början av maj hade en annan betydelsefull händelse inträffat. Trotskij nådde Petrograd från Förenta Staterna. På dagen efter sin ankomst talade han inför petrogradsovjeten, och hans anseende som den mest framstående gestalten i den ursprungliga sovjeten från 1905 gjorde honom genast till en potentiell ledare”, skriver E.H Carr.
Trotskijs första tal anslöt helt till Lenins Aprilteser och snart ­skulle Trotskijs grupp Mezjrajontsy, som hade 3 000 till 4 000 medlemmar, komma att gå samman med bolsjevikerna.
De provisoriska regeringarna som styrde mellan februari och oktober 1917 hade ett gemensamt: oförmågan att bryta med kapital- och godsägarväldet och skapa fred samt rädslan för den socialistiska revolutionen. Detta gav tillsammans med bolsjevikernas propaganda och agitation i oktober 1917 en överväldigande majoritet för bolsjevikernas program, som sammanfattades i följande paroller: Fred, jord och bröd!, Ned med den provisoriska regeringen! och All makt åt sovjeterna!
Men ingen revolutionär process är ständigt uppåtstigande, utan kantas av såväl framsteg, revolutionära landvinningar  som reaktion och kontrarevolution.

Sommaren 1917 hade bolsjevikerna, som varje vecka fått tiotusentals nya medlemmar, börjat vinna över storstädernas arbetare. En jättelik demonstration  i juni i Petrograd, som hölls till stöd för sovjeterna, blev till en styrke­demonstration för bolsjevikerna. Uppemot 90 procent av banderollerna och slagorden uttryckte ett stöd till bolsjevikerna, vars medlemstal nu närmade sig 200 000.
Mensjevikernas och Socialist­revolutionärernas ovilja att driva arbetarnas krav medförde att de gradvis förlorade sin majoritet i sovjeterna.
Redan i juli 1917 märktes en ökad otålighet bland främst de yngre arbetarna, som efterlyste ”mer av handling” och att bolsjevikerna omedelbart inledde en kamp om makten. Det var upptakten till julidagarnas stora demonstrationer som följdes av kontrarevolutionens försök att återta initiativet. I juli stöddes bolsjevikerna av städernas arbetare, men fortfarande fanns illusioner om att mensjevikerna och Socialistrevolutionärerna skulle ­kunna förmås att ändra kurs. Graden av deras förräderi stod inte klart och det återstod att vinna över massan av arbetare, ­fattigbönder och soldaterna.
Bolsjevikerna var därför tvungna att hålla tillbaka massrörelsen i städerna, särskilt i revolutionens nav – huvudstaden Petrograd, och begränsa protesterna till stora demonstrationer som följdes av kontrarevolutionens repressa­lier och förtalskampanj mot bolsjevikerna, som anklagades för att vara köpta tyska agenter. Kontrarevolutionens försök att krossa sovjetmakten kulminerade med general Kornilovs kuppförsök i augusti.
Ett kuppförsök som slogs tillbaka av Petrograds arbetare under bolsjevikernas ledning.

Kampen mot Kornilov övertygade massorna om att endast deras egna maktorgan – sovjeterna – kunde försvara revolutionen. ”Efter att ha besegrat Kornilov med hjälp av andras händer tycks det som om Kerenskij  [som då ledde den provisoriska regeringen] bara hade ett bekymmer, och det var att genomföra Kornilovs program” (Trotskij Ryska revolutionens historia del II).
Den provisoriska regeringen måste störtas och efter augusti kunde bolsjevikerna räkna med stöd av en majoritet. Det var hög tid att förbereda det revolutionära maktövertagandet – upproret.
”Den 3 och 4 juli hade vi ännu inte majoritet bland arbetarna och soldaterna. Nu har vi majoritet i båda sovjeterna. Den är uteslutande ett resultat av juli- och augustihändelsernas historia, av erfarenheterna från ’räfsten’ med bolsjevikerna och av kornilovrevoltens erfarenheter” (Lenin: Marxismen och upproret, september 1917).
Det var Trotskij som, genom den revolutionära militärkommittén som Petrogradsovjeten hade bildat till revolutionens försvar, blev upprorets ­huvudorganisatör.
Masstödet till sovjeterna och bolsjevikerna å ena sidan och å den andra att den sittande regeringen samt landets härskande klass var helt isolerad utan möjlighet att mobilisera stöd gjorde att oktoberrevolutionen skördade få offer.
Sannolikt var det bara under tre månader – september till november 1917 – som det fanns förutsättningar för att massorna skulle kunna genomföra sin segerrika revolution. Den ryska arbetarrörelsen gynnades av att den inhemska klassfienden var svag och helt demoraliserad, men samtidigt var Ryssland långt mindre utvecklat än andra kapitalistiska länder. Endast om revo­lutionen spreds skulle Rysslands arbetare och fattiga kunna konsolidera och behålla sin makt. För att bygga socialism behövde Ryssland hjälp och resurser från andra länder. För bolsjevikerna och Rysslands massor markerade oktoberrevolutionen världsrevolutionens början.

Den segerrika oktoberrevolutionen gav arbetare och fattiga världen över hopp, entusiasm och ett exempel att följa. I och med oktoberrevolutionen svängde pendeln definitivt över till den internationella arbetarklassens fördel. Med oktoberrevolutionen togs det verkliga steg mot fred och nationernas självbestämmanderätt.
Bara några dagar efter att bolsjevikerna tagit makten inledde den finländska arbetarrörelsen en generalstrejk. Inte i något land hade arbetarorganisationerna i förhållande till befolkningen, en så stark ställning som i Finland. Redan 1907 hade Finlands socialdemokrater blivit landets största parti och i valet 1916 hade man vunnit egen majoritet i lantdagen (riksdagen). Det var först med oktoberrevolutionen som Finland blev en självständig stat. De provisoriska regeringarna mellan februari och oktober 1917 vägrade Finland självständighet.
Lenins budskap till den finländska arbetarrörelsen var: ”Res er, res er utan dröjsmål och ta makten i de organiserade arbetarnas händer”.
Ledningen för den finländska arbetarrörelsen vacklade emellertid. Utan diskussioner och utan förklaringar avblåstes generalstrejken med motiveringen att revolutionen skulle fortsätta med andra medel. Men ledningen, som vacklade mellan revolution och inomkapitalistiska reformer, kunde inte ange hur revolutionen skulle fortsätta, samtidigt som den desperata inhemska borgar­klassen vände sig till utländska makter – kejsarens Tyskland och Sverige – för att få militär och politisk hjälp i det inbördeskrig man i praktiken redan startat.
Ledningens tvehågsenhet och försök att hitta en medelväg som inte fanns, innebar att Finland 1917-18 tyvärr ånyo blev ett exempel på vad den franske revolutionären Saint-Just observerade redan på 1790-talet: Att ”De som gör en revolution till hälften, gör ingenting annat än gräver sin egen grav”.
I Sverige gav oktoberrevolutionen nya impulser till arbetarkampen och SSV, men de optimistiska stämningarna förbyttes i missmod i takt med att det stod klart att kontrarevolutionen var på väg att segra i Finland.

De vitas blodiga terror i Finland visade på nytt hur långt kapitalistklassen är beredd att gå i försvaret av sin makt, prestige och profit. ”Det finska inbördeskriget 1918 är det blodigaste i Västeuropas historia. En lika stor andel av befolkningen dödades som under och efter det spanska inbördeskriget. Den vita regeringen uttalade redan från början att man hade för avsikt att förvandla de röda till en paria­kast. 80 000 människor (tre procent av befolkningen) ­fängslades, 10 000 arkebuserades och ytterligare knappt 15 000 dukade under i de eländiga fånglägren” (Den vita segerns svarta skugga: Finland och inbördeskriget 1918, av Bjarne Stenquist).
Om kontrarevolutionen hade segrat i Ryssland 1917 skulle terrorn ha nått samma fasansfulla omfattning som i Finland. De ryska kapitalisterna dolde inte att deras mål var att ”expediera bolsjevismen”.
I sin bok återger John Reed ett samtal med en känd rysk kapitalist, Stepan Georgevitj Liano­zov, som tillhörde kadetpartiet [högern]. ”’Revolutionen är en sjukdom’, sa han. ’Förr eller senare måste de utländska makterna intervenera här. Naturligtvis skulle det vara mer eller mindre oanständigt, men nationernas ledare måste lära sig inse hur ­farlig bolsjevismen är för deras egna länder och hur smittosamma sådana idéer som proletariatets diktatur och världsrevolutionen är …’Vad bolsjevikerna beträffar kommer de att expedieras’”.
Nederlaget i Finland på våren 1918 kom att lägga en tillfällig sordin på de optimistiska stämningar som oktoberrevolutionen hade fött i Sverige. Den första hälften av 1918 blev till lugnet före stormen innan en ny kamprörelse växte fram som utmynna­de i en revolutionär offensiv vintern 1918, som hämtade mycket av sin inspiration från den tyska revolutionen i november 1918 som tvingat kejsaren på flykt och gjort slut på första världskriget.
Men mer om 1918 i kommande nummer av Offensiv.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!