I tisdags kväll (den 19 december) blev det klart att ANC:s kongress har valt Jacob Zuma tlll ny ANC-president.Zuma besegrade den sittande presidenten Thabo Mbeki, som också är landets president. Sannolikt blir Zuma nu ANC:s kandidat i nästa presidentval 2009.
Att Zuma, trots sin opportunism och sexism, vann presidentvalet på ANC-kongressen beror på att Mbeki personifierar den nyliberala politik som ANC har bedrivit i regeringsställning. Mbekis maktarrogans och överklassmanér har dessutom spelat Zuma i händerna.
Valet av Zuma markerar gräsrötternas vilja till förändring, men de kommer att bli besvikna.
År av högerpolitik och svikna förhoppningar har nu fört ANC fram till randen av splittring och behovet av ett arbetarparti blir allt tydligare.
När fem av nio ANC-distrikt i slutet av november beslutade sig för att stödja Jacob Zuma var det ett förkrossande bakslag för den sittande presidenten Thabo Mbeki.
Bakslaget blev inte mindre av att både ANC:s ungdomsförbund och kvinnoförbund gav sitt stöd till Zuma. Förutom stöd av en majoritet inom ANC har Zuma fått stöd av COSATU (Sydafrikas LO) och det sydafrikanska kommunistpartiet (SACP). COSATU, SACP och ANC ingår sedan länge i en så kallad trepartsallians.
Zuma har kunnat utnyttja arrogansen hos eliten runt Mbeki. Han har medvetet odlat sin brist på formell utbildning och ”enkelhet”. I jämförelse med Mbeki känner sig Zuma hemma bland de fattiga och tar utan problem på sig traditionell klädsel.
Om Zuma väljs till ANC:s ordförande, kommer det att betyda att landets två politiska maktcentra – presidentskapet i ANC, som inte har någon tidsbegränsning, och presidentskapet i landet, som begränsas till två valperioder – kommer att innehas av två olika personer.
Zumas seger inom ANC var än mer anmärkningsvärd om man tänker på den nackdel han hade jämfört med Mbeki i omröstningen.
Mbeki hade uppnått sin position genom en listig manipulation av partiapparaten, en konstform som han hade blivit så duktig på att det har blivit mytbildande: myten om den stora makt som han hade koncentrerat i sina händer bakom ryggen på partiet.
Uppgång – för vem?
Förutom fördelen av maktinnehavet, gav Mbekis personliga prestige hans anhängare anledning till optimism. Han styrde landet under den längsta konjunkturuppgången i Sydafrikas historia. Åtta på varandra följande år av ekonomisk tillväxt, något som han konstant påminner världen om; man har för första gången i historien eliminerat budgetunderskottet. Sydafrika kommer också att stå värd för fotbolls-VM som första afrikanska land.Zuma har vunnit stöd trots våldtäktsrättegång och korruptionsanklagelser som härrör från hans samröre med den för bedrägeri dömde Schabir Shaik, en affärsman som drog enorm fördel av den korruptionsmisstänkta vapenaffären. Det finns även en möjlighet att Zuma på nytt åtalas för korruption under de kommande två åren.
Den senaste tidens tumult gäller emellertid mer än bara identiteten på nästa president i ANC och/eller landet. De har registrerat en ny era i ANC:s historia. Dessa händelser markerar början på en ny fas i vad journalisten och författaren Mervin Gumede kallat ”kampen om ANC:s själ.”
Splittringen i den äldsta befrielserörelsen på den afrikanska kontinenten och dess kraftfullaste regeringsparti har blivit omöjlig att överbrygga. Vid slutet av den här vägen ligger en möjlig splittring av ANC.
Roten till krisen inom ANC måste sökas i den bredare sociala processen, i polariseringen mellan klasserna som har accelererat genom ANC:s nyliberala kapitalistiska politik.
En förvriden avspegling
Den interna konflikten i ANC är ett uttryck av objektiva processer utanför ANC. Upproret som leds av Zuma är en förvriden återspegling av den konflikt mellan klasserna som har byggts upp under de senaste åren.Den nyliberala Gearpolitiken, som så tätt knyts till Mbeki, har ställt till stor skada inom arbetarklassen samtidigt som den har skapat enorma rikedomar för den nya svarta eliten och den fortfarande dominerande vita kapitalistklassen. En officiell rapport menar att fattigdomen har fördubblats sedan 1996.
Antalet arbetslösa ligger på mellan 6 och 8 miljoner. Regeringen föredrar cyniskt att ignorera dem som har gett upp hoppet om att få ett jobb och räknar inte med dem i arbetslöshetsstatistiken. Mer än 50 procent av befolkningen lever i fattigdom. Nästan 1 000 personer dör varje dag av hiv/aids.
ANC:s så kallade nationella och demokratiska revolution har varken löst den sociala eller den nationella frågan. Vita kontrollerar fortfarande 98 procent av ekonomin. De vitas medelinkomst är sex gånger så hög som de svartas, fyra gånger så hög som de färgades och två gånger så hög som indiernas (The Star den 30 november).
33 på varandra följande kvartal med ekonomisk tillväxt har bara gynnat eliten. Sydafrika är ett av de ojämlikaste samhällena i världen. Under ANC-regeringen har kapitalet aldrig haft det så bra.
Arbetarklassen är dock inte längre beredd att sitta med armarna i kors och bevittna hur den svarta och vita eliten berikar sig.
Fram till juni 2007 har Sydafrika haft 11 miljoner strejkdagar. Dessa siffror tar inte med den största och längsta strejken bland de offentliganställda i Sydafrikas historia och efterföljande strejker som har brutit ut under perioder under resten av året. Protester mot dålig service och korruption har fört arbetarklassen ut på gatorna i större antal än vid något tillfälle sedan ANC kom till makten.
Antalet protester har nästan fördubblats från 5 800 år 2005 till 10 800 år 2006 och 9 500 fram till september 2007. År 2007 bevittnade också en våg av elevprotester i landets gymnasieskolor.
Det är denna arbetarklassrevolt som ligger bakom splittringen av ANC. I en situation där ANC har en överväldigande majoritet och det inte finns någon stor vänsterflygel, något arbetarklassalternativ, är det ofrånkomligt att den sociala konflikten i samhället visar sig inom ANC.
Illusioner kring Zuma
Kommunistpartiet och COSATU-ledningen hyser och skapar illusioner om Zuma. De tror att med Zuma som president kommer arbetarklassen att ”återta” ANC.Medan facktoppen och kommunistpartiet sår illusioner kring Zuma har emellertid Zuma själv ansträngt sig för att lugna nerverna hos storfinansen på hemmaplan och hos utländska investerare. Hans budskap har hela tiden varit att det inte kommer att bli någon förändring av den ekonomiska politiken.
Illusionerna hos ledningarna för COSATU och kommunistpartiet kommer att blottställas på ett grymt sätt. Det kan absolut aldrig bli tal om att det krav som finns inom pakten på att till fullo genomföra ANC:s ursprungliga program (Freedom Charter) antas. En sådan politik kräver en strategi för att avskaffa kapitalismen – någonting som är lika främmande för Zuma som för ledningarna för COSATU och kommunistpartiet.
Det är inte underligt att storfinansen såväl på hemmaplan som utomlands inte alls är oroad av tanken på Zuma som president.
Vadslagningsföretaget Moodys har till och med antytt att det är Mbekis försök att vinna en tredje gång som verkligen oroar.
Om det finns någon fördel med utvecklingen av en pakt, är det att den förser gräsrötterna med ett konkret verktyg med vilket man kan mäta hur Zuma som president sköter sig. COSATU:s gräsrötter måste driva kampanj för att ta COSATU ut ur Alliansen och bli spjutspetsen i bildandet av ett massarbetarparti på ett socialistiskt program.
Undersökningar av arbetarnas politiska åsikter har flera gånger bevisat att minst en tredjedel av COSATU:s arbetare skulle stödja bildandet av ett massarbetarparti.
De ödesdigra konsekvenserna av COSATU:s medlemskap i trepartsalliansen har aldrig demonstrerats så tydligt som genom ledarstriden.
Klyftorna från ledarskapsstriden har spillt över från ANC till kommunistpartiet och från de båda till COSATU och har på så sätt kluvit den kraftfullaste organisation som arbetarklassen någonsin har byggt på mitten.
Varje ansluten organisation och varje struktur i federationen är splittrad. De än så länge fruktlösa försöken att få bort Madisha som president för Sadtu (lärarfacket) och COSATU på grund av hans påstådda uppförande i en annan organisation – kommunistpartiet – bekräftar den ideologiska bankrutten hos både partiet och federationens ledning.
Vi har sagt det förut; trepartsalliansen är långt ifrån en källa till enighet utan snarare en garant för oenighet.
ANC kommer inte att sprängas sönder i Polokwane. Splittringen är dock oundviklig och kommer att ske förr eller senare. Zuma kanske gör en eller annan eftergift, som att införa ”gratis utbildning”. Hur som helst skulle detta endast representera fortsättningen på en tanke som redan nu diskuteras inom ANC. Hållbara förbättringar är dock omöjliga under kapitalismen. Kapitalismen klarar inte av att möta arbetarklassens grundläggande problem. ANC är oåterkalleligt kapitalistiskt och kommer att förbli så oberoende av vem som blir president.
Arbetarklassen kommer att upptäcka, troligtvis förr snarare än senare, att tron på att deras intressen kommer att vara de viktigaste under Zumas period som president är en grym illusion.
Riksbankens panikhöjningar av räntan är en indikation på att den ekonomiska uppgången mindre är ett resultat av ”genialisk politik” än resultatet av en serie gynnsamma förhållanden som nu når sitt slut. Ökningen av underskottet i bytesbalansen kommer att utöva ett enormt tryck på valutan rand, vilket kan resultera i nya räntehöjningar.
Detta kommer i sin tur att störta den lägre medelklassen, som har illusioner om framtida rikedomar, in i skuldsättning och tillbaka till arbetarklassen.
Bygg ett arbetarparti
Det finns ett enormt vakuum till vänster.Democratic Socialist Movement, DSM (CWI Sydafrika), uppmanar gräsrötterna i COSATU att ta federationen ut ur trepartslliansen. COSATUS gräsrötter borde istället förena sig med grupper som kämpar mot dålig service och korruption, samt med studenter som kämpar mot utestängning på ekonomiska grunder och för gratis utbildning. Tillsammans måste man driva kampanj för ett arbetarnas massparti på socialistisk grund.
Weizman Hamilton
Democratic Socialist Movement (CWI Sydafrika)
