Sydafrika skakas av en historisk strejkrörelse. Den seger som gruvarbetarna vann mot Lonmin har inspirerat andra arbetare att gå ut i kamp. Hos ANC-regeringen och arbetsgivarna växer oron över att ”utgången av strejken – lönehöjningar på mellan 11 till 22 procent – vid Lonmins Marikanagruva nu ska sätta ett exempel och visa vilken lönenivå som ska gälla” (Financial Times den 22-23 september).Offensiv har pratat med Liv Shange, Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Sydafrika), om läget idag och DSM:s växande inflytande.
Vad har kampen vid Marikanagruvan och uppgörelsen betytt?
– Uppgörelsen mellan gruvjätten Lonmin och strejkkommittén, representerande 27 000 gruvarbetare, har följts av flera strejker. I Rustenburgs gruvdistrikt strejkar just nu omkring 30 000 arbetare i Anglo Platinums, Samancors och Royal Bafokeng Platinums gruvor. En gemensam strejkkommitté har bildats för att samordna kampen. Detta trots att det sedan tid tillbaka råder undantagstillstånd i Rustenburg.
Dessutom strejkar tusentals arbetare i guldgruvorna söder om Johannesburg. De har tagit kontakt med den gemensamma strejkkommittén i Rustenburg för att samordna kampen.
– Gruvarbetarnas kamp vid Lonmins Marikanagruva har inspirerat hundratusentals, om inte miljoner. Deras krav på att minimilönen skulle höjas till 12 500 rand (drygt 10 000 kronor) har nu tagits upp av såväl övriga gruvarbetare som av andra arbetargrupper.
– Men kanske än mer betydelsefullt är de politiska lärdomarna som människor har dragit av Marikanamassakern och den mer än sex veckor långa strejken. Statens roll som storföretagens polis har på ett brutalt sätt avslöjats och ANC ses inte längre som arbetarnas parti. Behovet av nya fackföreningar har blixtbelysts och i förlängningen också att ett nytt parti måste byggas.
Hur har ANC-regeringen svarat?
– När förberedelserna drogs igång för en lokal generalstrejk i Rustenburg svarade regeringen med en massiv kampanj med syftet att isolera Lonminarbetarna. Den metod man använde sig av var att trappa upp statens våld och provokationer samtidigt som man gav sken av att man arbetade för en förhandlingslösning.
– Dagarna innan uppgörelsen hade poliserna, för första gången sedan massakern den 16 augusti, formerat sina linjer väldigt nära Lonminarbetarnas mötesplats. I samma veva flögs en delegation av traditionella kungar/ hövdingar från Östra Kapprovinsen in. Många, men inte alla, gruvarbetare kommer ifrån den provinsen. Även präster och biskopar mobiliserades på nytt för att om möjligt försöka övertyga arbetarna om att Lonmin nu var berett att förhandla. Detta skedde samtidigt som 25 000 Angloarbetare gick ut i strejk till stöd för Lonminarbetarna och för att driva sina egna krav.
– Men trots alla provokationer och de ständiga attackerna mot de strejkande samt införande av ett undantagstillstånd i Rustenburg lyckades man inte knäcka strejken. Att strejkrörelsen spreds kom att bli avgörande för att Lonminarbetarna till sist kunde vinna en löneökning på uppemot 22 procent, plus 2 000 rand (1 600 kronor) i en slags ”strejkbonus”.
Vilken roll spelade Workers and Community Forum i Rustenburg?
– Vi, Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika), har sedan en tid tillbaka haft ett fotfäste bland Rustenburgs gruvarbetare. Vi har deltagit i Lonminstrejken och på möten som arbetare vid andra av distriktets gruvor anordnat. Vårt förslag på att stärka kampen genom att gå ut i enad strejk mottogs med stor entusiasm. Många diskussioner och möten med allt ifrån 5 till 15 000 personer, ledde till bildandet av den förenade strejkkommittén. Representanter från ett par bostadsområden deltar också, men vi kan ännu inte riktigt hävda att det verkligen är ett Workers and Community Forum – ett forum som förenar alla arbetsplatser och lokalsamhällen. Dit är det fortfarande en bit kvar, men vi är övertygade att om några veckor är vi där och då kanske inte bara i Rustenburg.
Vart går Cosatu och ANC?
– Cosatu (Sydafrikas LO) har besvarat de senaste veckornas avgörande händelser med att ta ytterligare ett språng högerut, vilket manifesterades på kongressen man höll i förra veckan. Cosatus högervridna ledning har inget gemensamt med arbetarna. Istället för att försvara Lonminarbetarna gjorde man gemensam sak med borgarna i ANC-regeringen. Detta svek har naturligtvis ett pris. Cosatu kommer sannolikt att gå samma väg som gruvfacket NUM, som har mer eller mindre utplånats i platinagruvorna.
Är trepartsalliansen slut nu?
– Trepartsalliansen mellan ANC, Cosatu och Sydafrikas kommunistparti SACP finns kvar, men efter att Cosatus trovärdighet har gått förlorad får den allt svårare att rättfärdiga sin existens.
Hur kan vi i Sverige stödja?
– Solidaritetsaktioner är mycket uppskattade, det har verkligen lyft många arbetare här att se att arbetare runt om i världen stöttar dem.
– Repressionen pågår fortfarande, med undantagstillståndet som skydd – möten och demonstrationer skingras och beskjuts, folk trakasseras i sina bostadsområden. Max 5 personer får mötas.
– Den förenade strejkkommittén är också i desperat behov av pengabidrag för att kunna fortsatta kampen, bara att kunna organisera möten och åka mellan de olika gruvorterna kostar mycket. Ett konto –Workers Defence Fund – kommer inom kort att öppnas, avslutar Liv Shange.
Per Olsson
