Syriska inbördeskriget spiller ut över hela regionen

2013-11-04 15:11:10




Imperialismen har definitivt bytt fokus om Syrien – från krigshot till förhandlingar. På marken fortsätter striderna och lidandet i ett land allt mer uppdelat i enklaver och religiöst-sekteristiskt splittrade områden.

Kriget i Syrien har enorm effekt i hela regionen. I Libanon finns officiellt 773 000 flyktingar från Syrien, i ­Jordanien och Turkiet vardera över 600 000. Villkoren i de enorma lägren är mycket hårda, med barnarbete, prostitution och brist på mat och vatten. Till det kurdiska norra Irak har 200 000 flytt, de flesta kurder. På sistone har den hårda behandlingen av 300 000 flyktingar i Egypten uppmärksammats.
Det är alltså över 2,5 miljoner som flytt utomlands och över 5 miljoner befinner sig på flykt inne i landet. Situationen för de flesta är outhärdlig – var femte familj har bara mat en gång i veckan. I rebellkontrollerade förorter till Damaskus, som varit omringade av regimen i över ett år, har religiösa ledare gett tillåtelse att äta katter och hundar.
Sjukdomar som polio och köttät­ande parasiter har återkommit samtidigt som hälften av alla sjukhus är sönderbombade.
Uppgifterna om hur många som har dödats under kriget varierar från 120 000 till 150 000.
Det hopp som fanns när revolten bröt ut i början av 2011, om demokrati och ekonomisk utveckling, är helt utraderat. Befolkningens högsta önskan är fred.
Regimens militära svar på uppro­ret inleddes redan i april 2011. Samtidigt samlades, på initiativ från Västmakter, Gulfstater och Turkiet en ”syrisk opposition” i exil, Syrian National Council som 2012 utvidgades till National Coalition. Avhoppade militärer bildade ”Fria Syriska Armén”. Perspektivet var då att Assadregimen kunde fällas ganska snart.

Men denna opposition ”saknade inte bara band till de som demonstre­rade på gatorna, utan även menings­full politisk erfarenhet”, konstaterar International Crisis Group i en ny rapport. Detta gäller även ”Högsta Militära Rådet” under ­brigadgeneral Salim Idris, ”i bästa fall ett löst nätverk för distribution av vapen och materiel, utan förmåga att koordinera aktiviteten bland de grupper som teoretiskt ingår under dess para­ply”.
Kommentatorer som t ex Gilbert Achcar (från den socialistiska organi­sationen USFI) har därför fel när de säger att oppositionen består av ­”krafter med en spridning liknande de krafter som var inblandade i resningarna i Egypten och Tunisien”. Han bortser då från att den avgörande kraften i Tunisien och Egypten var de massiva arbetarstrejkerna och fackföreningarnas roll, det officiella UGTT i Tunisien och de oberoende facken i Egypten. I dessa båda länder fanns också en kraftfullare lokal organisering och ungdomsrörelser med tydliga socialistiska inslag.
Även Assadregimen drog lärdomar, som att peka ut upproret som styrt av imperialismen och ­al-Qaida, att söka egna internationella ­allierade och att slå till med all tillgänglig millitär kraft. Enbart i år har regimen bombat 60-200 mål varje dag, med flyg och vapen från Ryssland och uppbackning från Iran och Hizbollah.

För andra regionala regimer sågs kriget i Syrien som en möjlighet att öka sin makt. Qatar och Saudiarabi­en ville fälla Assad som ett led i att försvaga regimen i Iran. Erdogan i Ankara ville etablera Turkiet som en regional stormakt. De gav öppet militärt och ekonomiskt stöd till de väpnade rebellerna. Upproret blev ett inbördeskrig.
I fjolårets strider om Aleppo, landets största stad, var det uppenbart att rebellgrupper krigade inbördes om kontroll över områden och att det civila motstånd som funnits trängts undan.
Både rebellerna och ”oppositions­ledarna” i exil är mycket uppsplittra­de. Qatar (ett land med 250 000 medborgare och 1,9 miljoner gästarbetare) allierade sig från början med affärsmannen Mustafa Sabbagh, som i sin tur upprättade ett nätverk med representanter från ”lokala råd”. Sabbagh/Qatar hade från början också stöd av Muslimska Brödraskapet.

Men Qatar, som var ­imperialismens främste allierade i att beväpna islami­sterna i Libyen 2011, har tappat en stor del av sitt inflytande. I maj övergick makten i ”koalitionen” till Michel Kilo, som stöds av Saudiarabien som har vunnit över Muslimska Brö­draskapet.
Detta har en direkt parallell till Egypten, där Qatar stödde den störtade president Mursi medan Saudi­arabien backar upp general al-Sisi. Men ”femstjärnehotelloppositionen”, både Sabbagh och Kilo, ses med en­orm misstro av både de väpnade rebellstyrkorna och civilbefolkningen. De regionala stormakterna har därför också gett militärt stöd till rebell­grupperna, plus att regionala salafis­ter har skänkt miljarder och vapen till olika grupper, t ex raketer och pansarvapen.

De hårdföra salafisterna och jihadisterna har fått en allt starkare position bland rebellerna. ”Med överlägsen organisering och tillgång till ständigt flöde av pengar, har de utvecklats till de effektivaste rebellstyr­korna i delar av landet”, skriver Inter­national Crisis Group. Jihadisterna har kunnat värva över grupper och soldater från ”Fria syriska armén” genom att erbjuda bättre betalt, ­bättre utrustning och militära framgångar.
De två mest kända, ”Islamiska Staten i Irak och Levanten” (ISIL) och al-Nusra, som båda är kopplade till al-Qaida, har också tagit kontroll över och gör stora vinster på gränsövergångar till Turkiet, samt olje- och gasanläggningar. ISIL drev tidigare bort Norra Stormen, en av de få grupperna med band direkt till USA, från gränsstaden Azaz.
Av cirka 100 000 soldater på rebellsidan anger USA:s underrättelsetjänst att 20 000 är “extremister”. Brittiska IHS Jane’s uppger också antalet till 20 000 för al-Qaidagrupper­na, plus 30 000-35 000 med liknande inställning men utan internationell koppling.

I början av oktober offentliggjordes ett upprop där 11 rebellgrupper förklarade att man har brutit med oppositionen i exil. I uppropet ingick al-Nusra men inte ISIL. Bland undertecknarna fanns Tawhidbrigaden, som var ledande i striderna i Aleppo, och Ahrar al-Sham, som drev en militär offensiv mot regionen runt Latakia, ett område som domineras av alewiter där Assad har sin starkaste bas. I en by genomförde rebellstyrkorna en massaker på 190 invånare, bland dem barn och gamla.
Den svenske experten Aron Lund konstaterade att det uppropet samla­de huvuddelen av rebellerna i norr, plus stora grupper runt Homs och i Damaskus förstäder. Själva uppgav uppropet att de samlade 50 000 stridande. Aron Lund betonar att gruppernas lojalitet avgörs av styrka, pengar och momentum, medan ”ideologi inte ens kommer på fjärde plats”.

Just nu pågår det strider i flera ­förorter runt Damaskus, samt i staden Maaret al-Numan på vägen mellan Damaskus och Aleppo. Regimen har lyckats konsolidera sina styrkor, med Hizbollahs styrkor i en framträdande roll. Enligt nyhetsbyrån Reuters har Assad 60 000 utländska soldater på sin sida.
Händelserna efter attacken med kemiska vapen i Damaskus i augusti, som det fortfarande råder oklarhet om, har stärkt regimen. Direkt efter nyheten spridits utlovade president Obama en ”bestraffning” gentemot regimen. USA:s utrikesminister John Kerry gjorde en internationell turné för att få stöd för vad som beskrevs som en ”begränsad” attack med främst Tomahawkmissiler.
Men Obamas attackplaner kollapsade mot en stark opinion, även i USA. Redan från början fanns också stora tveksamheter inom USA:s militär och även i Vita Huset. Erfarenheterna från krigen i Irak och Afghanistan är att USA-imperialismen ­inte har klarat av att etablera stabila och lojala regimer. Dessutom finns det en oro över vilka som skulle ta över om Assad störtas.

I Irak har bomber och attacker tagit fler människoliv i år än något år sedan 2008. Jihadistiska högerextremister som söker en bas bland sunnimuslimer genomför attentat mot shiiter, som en spridningseffekt av att shiitiska Hizbollah och Iran stödjer Assad.
Obamas tvekan gav utrymme för avtalet med Ryssland, som stödjer Assad om avveckling av kemiska vapen. Detta ses nu, både i Washington och Moskva, som ett första steg mot direkt förhandlingar i Geneve.
USA-imperialismens mål är att försöka få en övergång till en ny regim efter Assad, med så stor del som möjligt av statsapparaten intakt och en reträttväg för Assadfamiljen där de slipper ställas inför rätta.
Även Putin delar denna målsättning, som ger fortsatt ryskt ­inflytande i Syrien.
Turkiets Erdogan, som hoppades på ett snabbt fall för Assad, har också dragit öronen åt sig. Förra veckan genomförde turkisk militär för första gången en bombning mot rebellfästen sedan rebellgranater hamnat på den turkiska sidan av gränsen.
Erdogan var pådrivande för ett USA-anfall, men den turkiska opini­onen var emot.

Den syriska oppositionen i exil var mycket kritisk mot att Obama inte genomförde attackerna och ställer fortsatta krav på ­vapenleveranser från Väst. Men exempelvis ”koalitio­nens” president al-Jabra har ­förklarat sig beredd att delta i förhandlingar med representater för Assad, t ex vicepresident Farouq al-Sharaa. ­Datum som har diskuterats är den 23-24 november, men det är mycket troligt att de skjuts upp ytterligare.

Stora delar av vänstern internationellt har haft svårt att ­formulera en syn på utvecklingen i Syrien. ­Vissa, särskilt stalinister/maoister, ser USA som den enda fienden och har därför hamnat i ett läge där de mer eller mindre stödjer Assad och även Ryssland.
De bortser från Assads nyliberala politik under det senaste decenniet, liksom regimens olika tidigare avtal med USA. De bortser också från den iranska regimen, som trots sin antagonism mot USA är en brutal diktatur mot arbetare och fattiga.
De kända medlemmarna i Socia­listiska Partiet, Benny Åsman och Göte Kildén, har drivit den ­motsatta ståndpunkten, d v s de har i stort sett gett ett okritiskt stöd till vad de fortfarande kallar ”revolutionen” i Syrien. 
De motsatte sig inte om USA skulle ha bombat och kräver att Västimperialismen ska skicka vapen till rebellerna.
Men för att socialister ska ge stöd till ett uppror eller en sida i ett inbör­deskrig krävs också en analys av rebellernas politiska program.
Lika lite som det i Afghanistan handlade om att stödja al-Qaida ­eller USA, eller att det i Egypten är fråga om stöd till Muslimska Brödraskapet eller militären, handar det om ­Assad eller rebellerna i Syrien. Socialister ger varken stöd till femstjärnshotell­oppositionen eller de väpnade jihadisterna.
Gilbert Achcar från USFI har t ex uttryckt förståelse för att rebellsidans mer moderata sida inte kan ”föra krig på två fronter”. Han har också, liksom Benny Åsman, uttalat att vänstern och socialisterna är obefintliga i striderna i Syrien.
Imperialismen och i växande grad Assad vill nu ha ett avtal. Om det räcker är svårt att säga och beror på om Gulfstaternas stöd till ­jihadisterna fortsätter. 
Det är dock ingen tvekan om att massorna i Syrien vill ha en andhämtningspaus och ett stopp för det mest akuta lidandet.

Men ett fredsavtal är ingen lösning. Undertecknarna kommer att vara precis de som bär ansvaret för den sociala nöden och förtrycket i Syrien och hela Mellanöstern – imperialismen och de lokala regimerna.
Kapitalismen i världsskala har levt på regionens oljetillgångar, delat ut småsmulor till presidenter och shejker medan befolkningen har utsatts för nyberalism och ­massarbetslöshet.
Ett socialistiskt alternativ för Syrien och Mellanöstern måste börja med en klar politik – bort med alla utländska trupper, demokratisk kontroll av alla väpnade styrkor, mot krig och utsugning, försvar av demokratiska rättigheter inklusive för alla olika etniska och religiösa grupper, rätt till utbildning och arbete, förstatligande av privata och privatiserade bolag, arbetarkontroll och demokra­tisk planering av ekonomin.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!