| FILM | Inglourious Basterds |
| Längd | 153 min |
| Regi | Quentin Tarantino |
| I rollerna | Brad Pitt, Christoph Waltz m fl. |
Egentligen är det osannolikt att Inglorious basterds är en storfilm. Två faktorer gör det möjligt: den ena är Taran- tinos egen berömmelse, den andra är valet av den perfekte skurken. Det är en enkel och effektiv historia om en ytterst berättigad hämnd, men den är samtidigt genomdränkt av referenser till Tarantinos filmer och andras filmer. Det är lättsmält och svårtuggat samtidigt. Stiliserad action kan plötsligt övergå i skalpering och precis när publiken sitter och väntar på att en slug plan ska nå sitt dramatiska klimax, får publiken istället en halvtimmes dialogscen – som så klart inte kan kretsa kring annat än just film. Det är underhållande, men det är också ett faktum att med en annan regissör skulle Ingloriuos basterds aldrig visas på de största dukarna i de störs-ta salongerna.
Faktor två handlar om västvärldens tvångsmässigt apologetiska inställning till Förintelsen. Det säger sig självt: det var fruktansvärt och det får aldrig hända igen. Problemet är bara att det hände igen, även om det hände i andra länder, med andra bödlar, andra skäl att utrota just den gruppen människor och i mindre skala. Detta, att det hände igen, är en alltför kraftig antydan om att förintelsen i själva verket var en produkt, om än extrem, av vårt eget samhällssystem, för att den rådande ordningens försvarare ska vilja kännas vid det. Då förenklar man hellre Förintelsens orsaker till att vara bara antisemitism och ondska, och som alla förenklingar tål Förintelsen inte att skärskådas, inte att vändas och vridas på, inte att skojas om (fråga Magnus Betnér) – och ska det göras film om eländet ska det vara verk- lighetstrogna skildringar av de overkliga förhållandena i koncentrationslägren och möjligen innehålla en hjäl- tefigur som insåg vansinnet medan det pågick och som faktiskt försökte göra något.
Den andra sidan av denna doktrin är att nazisten är den ultimate skurken. Ingen skepnad är så tacksam och så icke provokativ att placera ondskan i. Att nazisternas bruna sysslingar i nationaldemokraterna sitter och låtsas diskutera kommunalpolitik med moderater och socialdemokrater hör liksom inte till den här diskussionen då de ju inte är några r-i-k-t-i-g-a nazister. De riktiga nazisterna – ända upp till Hitler och Göring – är däremot nazisterna som figurerar i Quentin Tarantinos film, och därmed serveras en grupp skurkar som är absolut onda, som ingen som ser filmen någonsin kommer att identifiera sig med och som därför kan utsättas för gränslöst våld. Eftersom gränslöst våld är Tarantinos favoritsysselsättning som filmskapare (vid sidan av filmreferenser och rapp dialog, alltså) är nazister hans bästa skurkval hittills.
Att sedan göra om historien och låtsas att de allierade makterna faktiskt försökte göra något handgripligt för att stoppa judeutrotningen medan den fortfarande pågick och kriget inte ens var vunnet, skapar så klart i sin tur den perfekte hjälten. Tarantino låter ett amerikanskt råskinn (Brad Pitt) samla ihop en hord hängivna och blodtörstiga nazisthatare – majoriteten av dem judar – och ta dem ut på en hemligstämplad odyssé vars slutmål är att förgöra Nazityskland inifrån genom att attackera dess onds- kefullt pumpande, mörka hjärta.
Det är inte djupsinnigt. Men det går inte att komma ifrån att det är underhållande. Två och en halv timme är inte längre två och en halv timme: det är våld för den breda massan, rapp dialog för smartnesspubliken och filmreferenser för nördarna. Och medan Brad Pitt skär in svastikan i pannan på tillfångatagna nassar kan vi sit- ta och jubla i biosoffan, styrkta i vår förvissning om att vi aldrig skulle låta det hända igen – eller om det skulle hända igen skulle vi åtminstone ha några tuffa legosoldater att skicka in.
Ulrika Waaranperä
