Världens öde hänger på fyra killar som springer runt i New York. En utklädd till den amerikanska flaggan, en som påstår sig vara en asagud, en i en flygande järnrustning och en halvnaken grön kille. Juste! De har även superkrafter! Men innan jag recenserar själva filmen, låt oss kolla på det runt den och vad som ledde fram till den.The Avengers kan på utsidan se ut som vilken stor påkostad actionfilmproduktion som helst, men om vi skrapar lite på ytan ser vi att så inte är fallet. Ifall någon sa till mig för tio år sen att superhjältefilmer inte bara skulle vara populära, utan också att det skulle finnas en större film baserad på flera filmers kontinuitet skulle jag skrattat rakt i ansiktet och sagt att du är helt galen och förmodligen ta bort dig som vän på Facebook (om det hade funnits på den tiden).
Superhjältefilmer är inget nytt, men superhjältar har blygsamt hållit sig till serietidningar och tecknade tv-serier. Det var inte förrän slutet av 90-talet, undantaget Stålmannen och Batman, vi började se de första riktigt bra superhjältefilmerna, även om de var få och inte nådde samma popularitet som dagens. Det var inte förrän biosuccén Sagan om Ringen lyckades slinka igenom Hollywoods stelbenthet och repetitiva natur som slussarna öppnades för genrefilmer, sci-fi, fantasy och skräck, som superhjältar lyckades få sitt genombrott på vita duken.
Större eller längre kontinuitet är något Hollywood aldrig har vågat tackla. I de flesta fall har det rört sig om direkta uppföljare av en längre sluten berättelse eller handlat om franchising av onödiga kopior på originalfilmen. Även med de mest svårtacklade hjältarna Thor och Captain America lyckades man med, med bra marginal. Utöver de olika filmerna har man lagt ut spår som har byggts upp till Avengers och hjälpt till att bygga deras universum.
Vad är resultatet? Det största frågetecknet är: Hur fungerar The Avengers som fristånde film? Svaret på den första frågan är att den är uppe bland de bästa superhjältefilmerna. På den andra frågan är svaret: Överraskande bra, även om upplevelsen stärks av att se de föregående filmerna, men det är inte nödvändigt.
Filmens handling centrerar sig kring Tesseract, en kub som dyker upp i Captain America med oändlig kraft, som stjäls av Loki, även skurken i Thor, för att öppna en portal så att han ska kunna erövra Jorden. Det blir upp till Nick Fury att förena jordens starkaste superhjältar, vilket är lättare sagt än gjort.
Men vad får filmen att briljera? Anledningen är Joss Whedon, som är filmens regissör men även står för filmmanuset. Det är just hans egenskap att kunna hantera större gruppdynamiker som kommer till nytta här, men det hjälper även att han själv förstår sig på källmaterialet. Han jonglerar rollerna utmärkt, ger gänget en fullbordad dynamik och även de två mindre rollerna Black Widow och Hawkeye får fullt utrymme att växa och skina. Men det är också de små detaljerna Whedon lägger till som får det hela att bli det där extra. Vem kunde tänka sig att Bruce Banner och Tony Stark kunde bli en duo genom att de båda är vetenskapsmän? Något som inte ens serietidningarna har tagit upp. Filmen är fylld av dessa små men rika detaljer som får rollerna att skina och vissa att skina i ett nytt ljus. Du kommer garanterat att gå från den här filmen kluven i fråga om vem som är din nya favorithjälte. Skådespelarna får rollerna att komma till liv och känns som verkliga personer – delvis genom Whedons manus, men även genom deras egna insatser.
Man kan inte komma undan att detta är film som följer ett typiskt mönster, vilket är den största invändningen mot den. Filmen spelar, påstår jag, starkt på formeln och till dess fördel. Den har en tydlig treaktsstruktur där den tredje akten är ren hjärndödaction och destruktion, men det är uppbyggnaden och investeringen i de två första akterna som får den tredje att löna sig.
Kort och gott, The Avenger är den bästa popcornrullen som gått på bio, där den också ska ses, på bio. Visst finns det invändningar, men alla dessa överskuggas lätt av helhetsbilden. Du kommer inte att vara mycket klokare när du lämnar biosalongen. Däremot kommer du garanterat att gå ut med ett brett leende på läpparna och en livlig diskussion med dina kompisar om vem som är mest ”bad ass” av hjältarna.
Hugo Witting
