Tibet exploderar

2008-03-26 13:53:22




Tusentals kravallpoliser och soldater har satts in i Lhasa, Tibets huvudstad, efter de allvarligaste protesterna mot Kinas styre på nära 20 år. Över 80 personer har dödats och hundratals skadats enligt exiltibetanska grupper, medan de kinesiska och de lokala tibetanska myndigheternas källor säger att dödstalet hittills är 16, inklusive tre tibetanska ungdomar som ”dog när de hoppade från ett tak”.

Protesterna inleddes för lite mer än två veckor sedan och kulminerade i en serie upplopp i Tibets huvudstad på fredagen den 14 mars. Mer än 300 hus och affärer stacks i brand, enligt officiella källor. Under efterföljande söndag och måndag spreds protesterna till de tibetanska regionerna i grannprovinserna Sichuan, Qinghai och Gansu. Också i Kinas huvudstad Peking märktes protesterna, omkring hundra tibetanska studenter sittstrejkade i en park i stadsdelen Haidian.
Med de olympiska spelen mindre än fem månader bort, verkar diktaturen i Kina ha valt att snabbt och massivt krossa protesterna i Tibet. Troligen räknade man med att protesterna inte skulle bli mer än dämpade från de utländska kapitalistiska makterna, vilkas ekonomiska beroende av Kina ökar.
Som man kunde anta har USA, EU och andra regeringar gjort standardmässiga uttalanden om ”oro”, men de har också gjort klart att protesterna i Tibet och påföljande repression inte kommer att påverka relationerna med Peking det minsta.
I regionen har regeringarna i Indien och Nepal, där maoistgerillan har fyra ministerposter, brutalt slagit ner solidaritetsprotester.

Razzior

I Lhasa antyder de senaste rapporterna från tibetanska kvarter svepande hus till hus-razzior i jakt på misstänkta ”upprorsmakare”.
Officiell media kallar operationen för ett ”krig” mot utbrytarkrafter – alltså mot självständighetssträvanden. Ett icke-officiellt undantagstillstånd råder i Lhasa och andra områden, med ännu inte bekräftade rapporter om att åtta tibetanska demonstranter dödades i Aba, Sichuanprovinsen på söndag.
Snarare än att återskapa stabilitet, kommer en ny runda av statlig terror – som man kanske hoppas ska skapa fred i Tibet innan OS (de olympiska sommarspelen) börjar i augusti – bara att förvärra en redan explosiv situation.
Tillvaron i Lhasa blir allt mer desperat för de tibetanska ungdomar, främst från landsbygden där tre fjärdedelar av den tibetanska befolkningen fortfarande bor, som sökt sig hit och till andra städer för att hitta arbete. Men de möter diskriminering och brutala trakasserier från polisen. Konkurrensen från det växande antalet Hankinesiska invandrarna gör jobbfrågan till en strid på kniven.
Trots en spektakulär byggboom och en ekonomi som växte med 13,8 procent förra året, är inkomstklyftorna i Tibet bland Kinas mest extrema. Och på den djupaste bottnen befinner sig tibetanerna.
Inkomsterna på Tibets landsbygd är bara en tredjedel av genomsnittet i Kina. Medan rika Hankineser kör omkring i dyra utländska bilar i Lhasa och andra städer, tvingas många tibetanska ungdomar till brottslighet och prostitution. Inflödet av affärsmän och små rörelser från Kina under senare år, vilket accelererade med den nya järnvägens öppnande för två år sedan, har bara ytterligare marginaliserat Tibets fattiga.
Medan Lhasas befolkning officiellt fortfarande till 78 procent utgörs av tibetaner, är Handominansen i huvudstaden redan 60 procent, om gästarbetare från andra provinser och PLA-soldater räknas in (PLA, Folkets befrielsearmé, är Kinas reguljära stridskrafter).
Det är svårt att skapa en detaljerad bild av vad som händer, eftersom regimen också begränsar informationen och nyhetsrapporteringen.

Journalister bannlysta

Utländska journalister har bannlysts från området. Hongkong och Macau TV har också helt sonika deporterats och fått film och annat material konfiskerat. Hongkongs journalistförbund har inlett en protest mot hur den kinesiska regimen har behandlat deras medlemmar, som många gånger hållits fängslade i timmar.
Censurens järnring utsträcks till internet. Nu är det inte bara utländska sajter som Youtube som blockeras. Även Storbritanniens Guardian och andra nyhetssajter möter samma öde som blivit vardag för chinaworker.info så länge oroligheterna i Tibet pågår. På inhemska kinesiska bloggar och internetforum, utplånar censuren ordet Tibet så snart det nämns. I den virtuella världen har Tibet redan upphört att existera!
Pekingregimen bedriver ett propagandakrig för att sälja sin version av händelserna till den kinesiska opinionen och till resten av världen. Utestängandet av alla oberoende vittnen visar dock tydligt att regimens version inte är att lita på. Statliga media har fyllts av lurviga berättelser om ondsinta attacker på civila Hankineser. Regimen vill skapa en avgrund mellan tibetanska demonstranter och andra förtryckta grupper – arbetare som protesterar mot fabriksnedläggelser, miljöaktivister, bönder som motsätter sig expropriering av jord – de vars kamp möter liknande repression från den kinesiska staten. Men om den officiella versionen av händelserna vore sann, då skulle myndigheterna försäkra sig om att utländska journalister och ögonvittnen fanns på plats. Alldeles tydligt har de något att dölja. Som det heter: ”sanningen är krigets första offer”.

”Dalaiklicken”

Peking anklagar Dalaiklicken för att uppmuntra protesterna – med denna ”klick” avses Tibets andlige, buddhistiske ledare Dalai Lama och hans exilregering i Indien. Det är dock alldeles tydligt att så inte är fallet. Dalai Lama står för en försonlig inställning till Peking med förhoppningar om ett ökat självstyre inom Kina – i stil med Hongkong – snarare än självständighet. Den strategin, kallad ”medelvägen”, avvisas emellertid av ett allt bredare lager av radikala, särskilt av unga. Precis som Israels ockupation av Palestina har underminerat stödet för de mer moderata, alltså de provästliga och kapitalistiska organisationerna som Fatah, är den pågående explosionen av tibetansk ilska ett tecken på Dalai Lamas försvagade politiska auktoritet.
Dalai Lamas exilregering har grundat sin strategi på att vinna stöd från utländska regeringar, FN och andra kapitalistiska och imperialistiska instanser för att därigenom sätta press på Peking. Detta har varit ett ödesdigert misstag i en värld där regeringar och företag tävlar allt mer intensivt om vem som kan buga djupast inför den kinesiska regimen – i utbyte mot ekonomiska fördelar.

Tydlig splittring

Splittringen inom den tibetanska rörelsen är nu tydlig. En talesperson för den tibetanska ungdomskongressen sa att Dalai Lama visat att han är ur fas med stämningarna bland tibetaner när han vägrat kalla till en bojkott av OS och istället uppmanat till ett fördömande av våldet.
En tibetansk lärare i Dharamsala, Indien (där exilregeringen sitter) sa till AFP att ”Dalai Lama är för tillfället ute ur bilden. Det är en tibetansk folkrörelse”. Vissa grupper bland Tibets unga ser med gillande på gerillakampen i Nepal, trots att det egentligen inte var maoisternas beväpnade kamp utan den massiva proteströrelsen i städerna och generalstrejken år 2006 som satte punkt för monarkins absoluta styre.
Den senaste protestvågen har fötts ur den fortsatta och dagliga förödmjukelse som tibetaner upplevt under Hankinesernas dominans, tillsammans med känslan av att man helt förråtts av den övriga världen – men också av exilledarna.
Mer radikala delar av den tibetanska rörelsen, som hoppas vinna världens uppmärksamhet innan OS, siktade in sig på den 10 mars, årsdagen av 1959 års försök att resa sig mot det kinesiska styret. Exiltibetaner i norra Indien organiserade två marscher med det uttalade målet att korsa gränsen och ta sig till Lhasa. Dessa demonstrationer stoppades av indiska säkerhetsstyrkor.
Rörelsen väckte dock gehör bland unga munkar, som gick ut på gatorna i vad som från början i alla avseenden var fredliga protester.
Protesterna eskalerade bortom all kontroll den 14 mars, med stora upplopp, plundringståg och anlagda bränder. Men det har också rapporterats om riktade attacker mot civila Hankineser, brandmän och andra som kom i upploppets väg. Regimkontrollerade media har så klart gett ett enormt utrymme åt intervjuer på sjukhus med attackernas offer.

Provokatörer?

Eftersom rörelsen saknar både organisation och ledning, är det fullt möjligt att ett lager av tanklösa tibetanska ungdomar deltog i rasistiska attacker på civila Hankineser. Socialister och medvetna arbetare har inget överseende med sådana aktioner. Men vi pekar också på att det är allmänt känt att de statliga styrkorna sätter in provokatörer i demonstrationer och att de troligen också anställde bråkmakare för att sprida förvirring och kaos, diskreditera rörelsen och därigenom skapa förutsättningar för att urskillningslöst slå ner protesterna.
Detta sker enligt samma mönster som i Burma förra året, då den burmesiska juntan fick råd av kinesisk militär kring hur man skulle kunna krossa massrörelsen. I kinesiska proteströrelser, som saknar demokratiska kanaler som kan kanalisera in ilskan i mer effektiva och disciplinerade protestmetoder, som strejker, är det vanligt att ilskan istället kokar över och resulterar i attacker på polisfordon och myndighetsbyggnader.
Den kinesiska regimen vill skylla våldet på demonstranterna och framställa tibetanernas protester som rasistiska och antikinesiska pogromer för att piska upp nationalistiska stämningar över hela Kina och dränka all kritik mot repressionen i Tibet.
En ledare i den regimkontrollerade tidningen Tibet Daily kallade det som pågår för ”en kamp på liv och död”, och trollade fram militära associationer med ”krig” mot splittring. En annan del av Pekings mediastrategi går ut på att neutralisera internationell kritik genom uttalanden som: ”Finns det något demokratiskt land som kan acceptera sådant våld?”, sagt av Qiangba Puncog, ordförande för den regionala regeringen i Tibet.
De brutala metoder som säkerhetsstyrkorna använder i Tibet idag är emellertid exakt desamma som används mot Hankinesiska arbetare och bönder närhelst de har slagits för sina rättigheter. Det är därför som arbetare och socialister världen över måste kräva ett slut på repressionen i Tibet, att undantagstillståndet hävs och att alla militära styrkor dras tillbaka.
Den stora tragedin i Tibet, liksom överallt i Kina, är den totala avsaknaden av självständiga arbetarorganisationer, såväl fack som politiska partier, som skulle kunna organisera ett motstånd över etniska gränser för att skydda hem, hus och liv, samtidigt som de skulle ta initiativ till gemensam kamp med Hankinesiska och tibetanska arbetare och fattiga mot de problem som möter båda samhällena: stigande matpriser, brist på drägliga bostäder, ungdomsarbetslöshet, kollapsande offentlig service.
För många av Tibets unga är det bråttom – någonting måste göras – även om de inte är klara över exakt vad.

För ett fritt Tibet

Socialister försvarar Tibets folks rätt att själva avgöra sin framtid, fram till och inklusive självständighet med fullständiga nationella rättigheter och garantier för den Hankinesiska minoriteten och andra etniska grupper i landet.
För att lyckas, måste rörelsen i Tibet emellertid dra lärdomar inte bara av sin egen historia utan också av andra nationella frihets- och självständighetsrörelsers historia, särskilt de som ägt rum i den globala kapitalismens och imperialismens tidevarv. En titt runtomkring i regionen visar att nationell självständighet på kapitalistisk bas på inga sätt kan lösa de fattiga massornas problem.
Ta till exempel de nominellt ”självständiga” Bhutan och Nepal på andra sidan gränsen. Båda staterna domineras av krafter utifrån, de härjas av fattigdom och har rasistiska, icke-demokratiska eliter vid makten.
Inte ens denna typ av ”självständighet” kommer att ligga inom räckhåll för Tibet så länge den nuvarande kapitalistvänliga diktaturen styr Kina.
Även Dalai Lamas förslag om en mer genuin autonomi, liknande Hongkongs, är uteslutet med den nuvarande kinesiska statsmakten. Att Pekingregimen tolererar en relativt hög grad av autonomi för Hongkong har ekonomiska och historiska orsaker. Regimen är dock, med rätta, orolig för att liknande eftergifter för Tibet skulle öppna en Pandoras ask av självständighetskrav från andra provinser, med ett territoriellt upprivet Kina som följd. På grund av sin egna makt och prestige, kommer Pekings auktoritära härskare aldrig att belöna Tibets olydnad.
För att kunna fortsätta kampen mot en så mäktig stat, som dessutom får stöd i sitt agerande mot Tibet av kapitalistiska makter världen över, måste massorna koppla sin kamp för grundläggande demokratiska rättigheter och ett slut på Kinas militära ockupation till den gryende kampen som förs av den superexploaterade kinesiska arbetarklassen.

Söka brett samarbete

Särskilt Tibets unga måste stödja och samarbeta med Kinas arbetare och unga, vilka slåss mot samma förtryckare och för i princip samma rättigheter: ett slut för enpartistyret och polisterrorn, mötes-, yttrande-, organisations- och religionsfrihet, och avskaffandet av klassexploateringen genom socialiseringen av industrin under demokratisk arbetarkontroll.
Genuin demokratisk socialism har ingenting att göra med byråkratiska enpartidiktaturer av Maos eller Stalins typ, och än mindre med dagens nyliberala ”kommunister” som styr Kina och Tibet.
Genom att samarbeta med de förtryckta i Himalayaregionen, men också i Indien, skulle Tibets kamp i socialistisk och antiimperialistisk form inspirera en kontinental rörelse för att göra upp med det ruttna och korrupta kapitalistiska systemet och etablera internationell socialism.
Vincent Kolo
chinworker.info

BAKGRUND Tibet

Tibet – ”världens tak” – ockuperades av PLA 1950 och inkorporerades senare i Kinesiska folkrepubliken som Den autonoma regionen Tibet (TAR).

Trots TibetS snabbt expanderande ekonomi, tillväxten har varit 10 procent per år under det senaste decenniet, är avskyn för det kinesiska styret utbrett. Som Robespierre varnade, tycker folk inte om ”missionärer med bajonetter”.
Det är arvet från den kinesiska stalinistiska regimens tungrodda byråkratiska och repressiva åtgärder, vilket i de tibetanska massornas medvetande helt har överskuggat dess roll i slaveriets avskaffande i Tibet och i institutionaliserandet av långtgående sociala reformer.
Idag har immigrationen av Hankineser (Kinas dominerande etniska grupp) ökat spänningarna.
Hankineserna är nu fler än tibetanerna i Lhasa och i andra städer.

Under de senaste femtio åren har mer än en femtedel av Tibets befolkning arresterats eller trakasserats i samband med ”antiseparatistiska” nedslag, enligt officiella kinesiska siffror.
Åtminstone 100 000 har dödats i samband med ett flertal uppror, eller som ett resultat av frihetsberövande eller tvångsarbete.
Religionsförföljelsen har mildrats sedan den så kallade kulturrevolutionens dagar (1966-76), då majoriteten av Tibets kloster förstördes.
Det är dock fortfarande ett brott att bära ett porträtt av Dalai Lama, den i exil drivna ”buddhistkungen”.

Konflikten har sin grund i ockupationen och Tibets tvångsinkorporering i Kina 1950. Av samma anledning är motsättningarna stora på andra håll i Kina, särskilt i de glest befolkade gränsområdena, där Hankineserna är i minoritet.
Som John Pomfret har påpekat i Washington Post, ”Områden som domineras av Kinas två mest motspänstiga minoriteter – tibetaner och muslimska uigurer – utgör 1,5 miljoner kvadratkilometer, nästan halva Kinas yta, och är till stor del historiskt känsliga gränsområden.”

På senare år har Tibets folk ställts inför ett nytt hot: ekonomisk marginalisering i en allt mer kapitalistisk ekonomi, som importerats från Kina och domineras av Hankinesiska affärsmän.
Detta, varnar Arthur Holcombe, ordförande för NGO:n Fonden för fattigdomsbekämpning i Tibet (Tibet Poverty Alleviation Fund), ”har kraftigt förvärrat inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan Hankineser och tibetaner”.
Även inom den statliga sektorn, är god kunskap i det kinesiska språket Putongha en förutsättning för anställning. Givet att läskunnigheten bland vuxna i Tibet är omkring 50 procent, jämfört med 85 procent för Hankineser, missgynnas den inhemska befolkningen konsekvent på städernas arbetsmarknader.
Detta förstärks av mer eller mindre öppen rasism, som stämplar tibetanerna som ”underlägsna” och ”underutvecklade” – ett budskap som Pekingregimen präntat in under årtionden för att rättfärdiga sin repressiva politik.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!