När detta skrivs (tisdagen den 14 juni) ) tyder det mesta på att Finland inom kort får en ny regering, ledd av Samlingspartiets( moderaternas) Jyrki Katainen och där alla partier utom Sannfinländarna och Centerpartiet ingår.Att Vänsterförbundet och Socialdemokraterna är beredda att sätta sig i en slags samlingsregering med högern visar på vänsterns totala politiska haveri, vilket också har manifesterats i Sannfinländarnas valframgångar.
För genuina socialister måste detta vara en väckarklocka för att börja organisera ungdomar och arbetare i en kämpande och socialistisk vänster.
Till skillnad mot de senaste veckorna har ”sex-packet”, som de regeringsförhandlande partierna kallas i finska media, nu kommit överens om de ”ekonomiska förutsättningarna” för regeringsprogrammet. Enligt Katainen handlar det inte överraskande om ”strukturella” nedskärningar och skattehöjningar för att ”komma till rätta med skuldsättningen och hållbarhetsunderskottet”. Detta trots att budgetunderskottet trots krisen är modesta 2,5 procent av BNP och skatsskulden under 50 procent av BNP, vilket med europeiska mått mätt är låga siffror.
– För en regering som på något sätt var villig att utmana de finska storföretagen som gör rekordvinster, skulle dagens underskott och skuld inte vara något problem. Inte heller att göra en rejäl upprustning av den offentliga servicen. Men istället för att ta kamp för en sådan socialistisk politik så tyder allt på att Vänsterförbundet väljer att sätta sig i en nedskärningsregering. Det vore inget annat än ett historiskt svek, säger Jari-Pekka Manninka, aktiv i Sosialistinen Vaihtoehto (CWI-sympatisörer i Finland).
Under den senaste högerregeringen har klyftorna i Finland ökat. De fattigaste 30 procent har bara blivit fattigare. Antalet ”inkomstlösa”, som bara lever på utkomststöd (försörjningsstöd) och bostadsstöd, har mer än fördubblats sedan 2006. Bland dessa är hela 37 procent under 25 år gamla.
Situationen för studenter har förvärrats, 70 procent av studenterna funderar på att hoppa av p g a sin situation och lika många har jobb vid sidan av för att klara studierna. På arbetsmarknaden är arbetsgivarna extremt aggressiva för att göra jobben mer osäkra.
Det finns en vilja till fight-back. År 2010 deltog tre gånger fler i arbetskonflikter än året innan, den högsta siffran på hela 2000-talet. Även antalet konflikter ökade. Trycket på facken från arbetsplatserna har ökat för att ta strid, samtidigt som arbetsgivarna i Eks (motsvarar Svenskt näringsliv) klagat högljutt på att ”det är för mycket strejker i Finland”.
– Även Sannfinländarnas valresultat på nästan 20 procent visar på ett förvridet sätt den ilska som finns med situationen. Enligt en undersökning var det 70 procent av Sannfinländarnas väljare som proteströstade, säger Jari-Pekka Manninka.
Precis som i andra delar av Europa sker en återhämtning i finsk ekonomi, men på bräcklig grund. Exportökningen avstannade första kvartalet i år och liksom i Sverige ökar konsumtion och investeringar tack vare en ökad belåning hos hushållen.
Det är bara en tidsfråga innan vi ser nya krisutbrott som en del av den utdragna strukturella kris som kapitalismen genomgår. Med de perspektiven blir Vänsterförbundets deltagande i en kommande regering än mer katastrofalt.
Vänsterförbundet har misslyckats med att ge ett alternativ till nyliberalism, högerpolitik och kapitalistisk kris.
Utan alternativ till vänster öppnas dörren för högerpopulister och rasister, som Sannfinländarna.
Det kan inte nog understrykas vilken frustration som skulle byggas upp bland arbetare och unga om en ny nedskärningsregering bildades utan någon som helst opposition från vänster. Det är dags för alla genuina socialister, radikala fackliga aktivister, antinedskärningaktivister, antirasister etc att samlas för att diskutera hur ett kampinriktat motstånd mot högerpolitik och kapitalism ska föras. Där måste även frågan om behovet av ett nytt arbetarparti resas och diskuteras.
Jonas Brännberg
