Trump en produkt av USA-kapitalismens kris

2016-11-09 16:09:45


Det kommer inte att ta lång tid innan motståndet mot den nye hatade presidenten organiseras.

Högerpopulisten och miljardären tillika Republikanernas kandidat Donald Trump blir USA:s näste president. Trump blev president i ett val där de båda huvudkandidaterna var ytterst impopulära och där många väljare röstade emot – inte för – någon av kandidaterna.

Valutgången har skapat förfäran och är en varning. I avsaknad av ett stort antikapitalistiskt alternativ kunde Trump dra vinning av den avsky som finns mot etablissemanget och makteliten, trots att han minst av allt är någon ”folkets man”. Det låga förtroendet för Demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton fällde avgörandet och blev till ett hinder i kampen för att slå tillbaka Trumps sexism, rasism och reaktionära patriotism.
Valutgången kommer dock att föda sina egen motreaktion i ett allt mer polariserat USA som genomsyras av djup politisk kris och misstro mot kapitalismens alla institutioner, särskilt kongressen (som Republikanerna fortsätter att dominera) och presidentämbetet.
Den smutsiga valkampanjen mellan historiens två impopuläraste kandidater har väckt ytterligare förakt mot det politiska system som kallas demokratiskt, men ”där en överväldigande majoritet känner att deras röst inte räknas eftersom det är storföretagens intressen som genomsyrar politiken” (New York Times den 25 oktober).

Till skillnad från tidigare val kommer detta val att bidra till att krisen för tvåpartisystemet och de politiska institutionerna fördjupas. Både Republikanerna och Demokraterna kommer ur valet mer försvagade och splittrade än tidigare.
”Vårt land går slokande mot ömsesidig garanterad förstörelse av vårt politisk system”, summerade den före detta försvarsministern William S. Cohen uppgivet.
Den politiska krisen är ytterst en följd av den amerikanska kapitalismens försvagning och kris.
Det finns en utbredd uppfattning i USA om att dagens och framtida generationer kommer att få det sämre än tidigare generationer. De som röstade på Trump i hopp om att han på något sätt skulle återuppväcka ”den amerikanska drömmen” kommer snabbt att bli besvikna. De stämningar som Trump till en del kunde dra vinning av under valet kan mycket snabbt vändas mot honom när han försöker göra allvar av sitt program.

Valutgången ska inte tolkas som att högern nu har kopplat greppet om USA. Det är värt att påminna om den opposition som följde efter att den reaktionära Tea Party-rörelsen fick sitt valgenombrott år 2010. Tea Party-rörelsens framgångar i mellanvalet år 2010, efter att ha lyckats parasitera på stämningarna mot att president Obama räddade banker och Wall Street, men inte jobb, under år 2008-2009 blev till en reaktionens piskrapp som födde motstånd och antikapitalism.
Men att detta motstånd och den utbredda antikapitalismen inte har organiserat sig politiskt, i form av ett nytt parti, ger utrymme för nya högerpopulistiska strömningar som i fallet Trump. Bernie Sanders primärvalskampanj gav dock en glimt av vad som är möjligt och vilket genombrott som ett nytt vänsterparti kan få.

Till skillnad från Clinton hade Sanders en bred marginal till Trump i opinionsundersökningarna och Sanders besegrade Clinton i primärvalen i både Wisconsin och Michigan, två stater som Trump vann.
Ingen sågs som mer etablissemang än Clinton. Det stöd som hon fick från de flesta kapitalister och även toppar inom Republikanerna spelade Trump i händerna. Valet tycks ha avgjorts av att lågavlönade vita arbetare, både män och kvinnor, som tidigare hade röstat på Demokraterna nu röstade på Trump, samtidigt som Clinton fick mindre stöd bland spansktalande och svarta än vad Obama fick år 2012, vilket i sin tur var en tillbakagång jämfört med år 2008.
”Clinton misslyckades också med att vinna stöd bland de unga som samlades bakom hennes rival Bernie Sanders i primärvalet och som röstade på Obama för fyra år sedan. Hon fick 54 procent av rösterna bland de mellan 18 till 29 år, mot Trumps 37 procent. Men Obama fick 60 procent i samma åldersgrupp 2014” (CNN den 9 november).

Långt ifrån alla som har röstat på Trump skulle ha kunnat vinnas över. Precis som i andra länder är stämningen och opinionen i USA inte entydig. Missnöjet tar sig också reaktionära uttryck i from av rasism och skuldbeläggning av invandrare. Dessa kunde ha bekämpats och begränsats med kamp, klasspolitik och konkreta steg mot bygget av ett nytt arbetarparti. Men fackledningarnas svek och stöd till Demokraterna samt ”Clintons brist på trovärdighet och svaga budskap” (brittiska The Guardian den 9 november) gjorde att Trump inte utmanades av klassröster.
Istället kunde ”Trump framställa sig som en representant för samma antietablissemangsstämningar som ledde till att Storbritannien röstade för att lämna EU och som gjorde att Bernie Sanders vann de demokratiska primärvalen i 22 amerikanska delstater” (The Guardian den 9 november).
Eller som den globala kapitalismens språkrör Economist formulerade i sitt stöd till Clinton: ”Hon ligger mitt i den [kapitalistiska] politikens huvudfåra. I Storbritannien skulle hon tillhöra Tories och i Tyskland Kristdemokraterna”. Båda dessa partier är regerande högerpartier.
Demokraternas politik stoppar ingen högerpopulism. För att stoppa högerpopulismen och rasistisk splittring krävs ett politiskt program för välfärd, jobb, demokratisk kontroll av polisen och så vidare samt en kämpande rörelse av arbetare och unga.


Bristen på ett arbetaralternativ gjorde att Trump, liksom Clinton, paradoxalt nog vann arbetarröster på sina arbetarfientliga program. Trump, som försökte porträttera sig som de lågavlönades företrädare, vill exempelvis avskaffa Obamacare som har gett miljoner lågavlönade sjukförsäkring, men som också har gynnat privata försäkringsbolag.
Han har också lovat att sänka skatterna för både lågavlönade och rika, återbygga USA:s förfallna infrastruktur, skapa nya industrijobb samt ”fair trade” istället för ”free trade”.
Inga av dessa löften kommer han att kunna infria. Misslyckanden på hemmaplan kan göra hans utrikespolitik ännu mer oberäknelig och farlig.
Trumps valseger är också ett förvridet uttryck för de stämningar som finns mot den kapitalistiska globaliseringens förlorare – arbetarna och de fattiga. Sedan år 2000 har över fem miljoner jobb i den amerikanska industrin gått förlorade. De nya jobben som ersatt industrijobben har tenderat att vara lågavlönade och med sämre villkor.

Istället för ”den amerikanska drömmen” har arbetarna och fattiga tenderat att få ut allt mindre av den ökade ekonomiska tillväxten. 90 procent av den växande kakan sedan år 2009 har gått till den 1 procent (rikaste) av befolkningen. Det sistnämnda gäller särskilt den nuvarande uppgången som är den svagaste någonsin och som nästan helt går arbetarna förbi.
Sedan slutet på 1970-talet har klassorättvisorna i USA ökat på ett groteskt sätt. År 1979 tjänade en toppdirektör i USA 30 gånger mer än snittlönen för arbetarna. Nu tjänar toppdirektörerna 300 gånger mer.
Det är mot den bakgrunden som stämningarna i USA i grunden har förändrats, särskilt bland unga. ”Den amerikanska kapitalismens svåraste kris är att en majoritet inte längre hyser förtroende för det ekonomiska systemets grundvalar. I världens rikaste land är det inte ens hälften av de unga som stödjer kapitalismen”, skrev Time Magazine i maj.
Det är dessa stämningar som har resulterat i en vilja att bryta storföretagens makt och som har setts i Occupyrörelsen, i den framgångsrika kampen för att minimilönen ska höjas till 15 dollar i timmen, i segern mot jättepipelinen Keystone XL och den fortsatta miljökampen som nu i North Dakota, massrörelser för aborträtt och kvinnors rättigheter samt i kampen för hbtq-rättigheter och den nya medborgarrättsrörelsen Black Lives Matter.

Det kommer inte att ta lång tid innan motståndet mot den nye hatade presidenten organiseras, och detta motstånd kommer att formeras vid sidan av det demokratiska partiet och med udden riktad mot den ruttna kapitalism som Trump personifierar.


Marx och Engels skrev en gång att USA, dock inte ensamt, genomsyras av vad de kallade ”tjänstemannakorruption”, en allians mellan regering och börs.
Wall Streets (börsens) makt har länge varit känd i USA. Det var därför ingen tillfällighet att Occupyrörelsen år 2011 föddes med ockupationen av Wall Street och dess slogan, ”We are the 99%”, var direkt riktad mot den lilla grupp av superrika som styr USA och lägger beslag på en allt större del av den så kallade gemensamma kakan.
Occupy finns inte mer, men arvet finns kvar. Inte minst i form av Socialist Alternatives kamp för verklig demokrati och för en socialistisk omfördelning från rika, storbolag och bankerna till folket (de 99 procenten).

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!