På torsdag kväll tillkännagav premiärministern Ghannouchi en regeringsombildning med en för- ändring av 12 ministerposter. Detta presenteras som en definitiv eftergift till vad rörelsen på gatorna kräver. Vad är din uppriktiga åsikt om detta?– Jag anser att folk på gatorna gör fullständigt rätt i att vara beslutsamma och fortsätta kampen mot den nya regeringen. En sak som regeringsombildningen har visat är att denna rege- ring tvingas att gång på gång genomföra förändringar därför att den står under ett masstryck underifrån, där folk fortsätter att demonstrera och strejka varje dag.
– Vissa inom den för närvaran-
de styrande eliten säger att vi går för långt, att vi är för ’krävande’ och vi måste lämna regeringen i fred så att den kan sköta sitt jobb. Jag motsätter mig detta å det starkaste. Det är den folkliga revolutionen som hittills har fått jobbet gjort och vi behöver fortsätta att göra det jobbet, vilket innebär kamp till dess att vi har en rege- ring som verkligen representerar den revolutionära rörelsen.
Varför tror du att denna regering inte svarar upp till revolutionens krav och förväntningar?
– Tja, man kan redan i fråga om premiärministern själv, Ghannouchi, se att han är helt och hållet förknippad med den gamla regimen. Han kan gråta ut i tv-sändningar så mycket han vill och låtsas att han är ett offer och så vidare, men jag tror inte på det! Han är och förblir till sin bakgrund rotad som en RCD-anhängare och han har under hela sitt politiska liv tjänat diktaturen.
– Delar av media står fortfarande under RCD-kontroll och de leder en kampanj som går ut på att rehabilitera Ghannouchi som ”ärlig” och ”kompetent” m m. Detta är dock bara manipulation. Verklighetens människor, de som är ute på gatorna, vet detta och de vill helt enkelt få bort den gamla regimen en gång för alla. Denna regering representerar enbart sig själv och är inte på något som helst sätt representativ för revolutionens ideal.
Kampen för en politisk förändring är en aspekt av denna revolution. De ekonomiska och sociala frågorna är dock integrerade delar av de skäl som utlöste revolten till att börja med. Revolutionen hade sin utgångspunkt i frågan om arbetslösheten, misären, de ungas avsaknad av en framtid, m m. Vad tror du behövs för att få igenom grundläggande förändringar på den nivån?
– Det är absolut nödvändigt att förstatliga alla storföretag och att börja med alla de som tillhörde Ben Alis maffia. Detta innebär naturligtvis inte att de ska läggas i händerna på den nuvarande statliga byråkratin och ministerierna, utan att de ska överföras i arbetarnas och de arbetslösas ägo, övertas av de som behöver dem. Vi behöver ta kontroll över de nationella rikedomarna och fördela dem för att tillgodose allas behov.
– Det är inte omöjligt, detta är inte någon dröm, revolutionen har kommit väldigt nära förverkligandet av ett sådant mål och det är absolut nödvändigt att revolutionen fortsätter.
– Vi måste emellertid först och främst städa upp fackföreningarna så att de kan bli trovärdiga instrument i kampen för dessa mål. Under Ben Alis era omvandlades UGTT:s ledning till ett om möjligt ännu mindre trovärdigt instrument än diktaturens egna statliga institutioner! Vi behöver inom en nära framtid renade fackliga organisationer som verkligen representerar arbetarklassen och samhällets fattiga sociala skikt, verkliga fackliga aktivister och vänsteraktivister.
Det hörs en massa just nu om att det brådskar med att starta om ekonomin, att arbetarna borde gå tillbaka till jobbet nu, att ”revolutionen är över”, m m. Vad anser du om den strejkvåg som har brutit ut inom ett antal sektorer?
– Det är inte vettigt för arbetarna att gå tillbaka till jobbet så länge alla deras problem fortfarande är olösta. Det är inget sammanträffande att ministern för utveckling och internationellt samarbete nyligen till- kännagav att han, medan han sitter kvar på sin post, inte tänker genomföra några ekonomiska program, förutom i nödfallssituationer, att den föregående regimens ekonomiska politik måste stoppas och att liberaliseringsprocessen måste pausas så länge som det tunisiska folket inte tagit ett demokratiskt beslut om vilken slags ekonomi man vill ha.
– Han tillkännagav till och med att det är legitimt att strejka. Han befinner sig uppenbarligen fullt och fast i det läger som anser – och säger det rent ut – att arbetarna borde gå tillbaka till sina jobb för att undvika att den ”ekonomiska tillväxten riskeras” o s v. Folk vet dock att den föregående periodens ekonomiska tillväxt bara har varit till fördel för en liten elit.
– Det denna minister sa var emellertid ett uttryck för att massan av befolkningen är less på att ekonomin sköts som den görs idag. Detta uttrycks också i alla de strejker som utvecklas, under vilka viktiga sociala krav förs fram.
Vad anser du om de franska och amerikanska regeringarnas roll i förhållande till den revolutionära processen i Tunisien?
– Den är avskyvärd men inte förvånande. Det gör folk verkligt ilskna att se hur de västliga regeringarna försöker förvränga och utnyttja revolutionen till sin egen fördel. De för- söker att med varje till buds stående medel få igenom det slag av ”förändring” som de vill ha, för att upprätthålla sitt system av politisk kontroll och ekonomisk utpressning. För mig är detta ett slags rån!
– De vill frysa den revolutionära processen till vad de vågar kalla en ”demokrati”. Jag är naturligtvis för demokrati och demokratiska rättigheter. Vilket dock inte är slutet på den historien; för det andra är deras uppfattning om vad demokrati är osund, vilket deras stöd till Ben Alis regim har visat under många år; och slutligen, om vi finge en demokrati av ”västlig typ” är en sådan enligt min mening ingen verklig demokrati. Vi vill ha en rättvis demokrati som drar in alla de fattiga och arbetande människorna, på det globala planet.
Hur ser du på den kommande utvecklingen av revolutionen här i Tunisien?
– Den kommer att fortsätta, det är ett som är säkert. Även om den kommer att drabbas av vågdalar kommer den att fortsätta. Även de som har illusioner om den nuvarande rege-ringen kommer att, på grundval av erfarenheter, inse vad den verkligen innebär. Folk kommer att fortsätta att kämpa, men rörelsen måste bli mer organiserad.
Den tunisiska revolutionen har återverkningar över hela arabvärlden, inte minst i Egypten. Vilket budskap skulle du vilja framföra till alla de unga, arbetare och folkliga massor som kämpar i andra länder, vad vill du säga till dem?
– Att de till varje pris måste förbli beslutsamma. De har i likhet med oss inget att förlora. De borde organisera sig, gå ut på gatorna, ta tillbaka det som har stulits ifrån dem och störta de institutioner som är ansvariga för dessa stölder.
– De behöver också ta tillbaka kontrollen över sina fackföreningar och andra organisationer. Och om sådana organisationer inte finns måste de skapa dem, för att bygga upp de strukturer som kommer att assistera dem i sin rörelse och skydda dem mot sina fiender.
– Ett prejudikat har skapats och jag är väldigt optimistisk om att detta kommer att öppna upp en ny era av förändringar. Den slutgiltiga segern kommer inte att komma i morgon i arabvärlden, men om vi utvecklar en fast beslutsamhet och har klara politiska mål kommer ingenting att kunna stoppa oss.
