Varannan textilarbetare i Turkiet som jobbar med slitna jeans har insjuknat eller har symptom på den dödliga sjukdomen silikos. Den 22 juni samlades ett 50-tal textilarbetare från Solidaritetskommittén för jeansarbetare i Abdi Ipekci-parken i Ankara för att uppmärksamma deras dåliga arbetsmiljö och de 49 arbetare som har mist sina liv de senaste åren p g a sjukdomen.Flera organisationer och fackföreningar gav från första dagen sitt stöd till arbetarna inom jeansindustrin som i tre dagar protesterade i Turkiets huvudstad Ankara. Läkarföreningen som hjälpte till att koppla ihop arbetsmiljön och sjukdomen silikos som drabbar arbetarna fanns också på plats. Fackföreningar hjälpte till genom att koppla in rent vatten och elektricitet till tältet.
De stridbara tobaksarbetarna från Tekel skickade en kommitté på 30 arbetare för att stödja jeansarbetarnas kamp och betonade att arbetarna måste hålla ihop mot de arbetarfientliga krafterna och deras politik.
Textilindustrin är en av de största industrierna i Turkiet, med cirka 2,5 miljoner arbetare. 90 procent av textilarbetarna saknar anställningskontrakt – därför har de heller inga rättigheter som kan försvara dem och ingen försäkring som kan hjälpa till när de blir sjuka.
Det är en låglönemarknad som tvingar människor att jobba i genomsnitt 12-14 timmar om dagen, använder förbjudna kemikalier som beson och solvent för en lön på runt 800 lira i månaden (cirka 3 900 kronor).
Inom textilindustrin anställs ofta arbetare som nyligen har flyttat till stora städer p g a arbetslöshet. Utnyttjandet av arbetare som har en annan nationalitet eller etnicitet än turkisk är ständigt förekommande, vilket också är förklaringen till att så många arbetare luras eller tvingas att jobba utan anställningskontrakt.
Silikos är en lungsjukdom utan botemedel. Sjukdomen förekom först på 30-talet hos gruvarbetarna p g a den dammiga arbetsmiljön. I vanliga fall tar det 15-20 år innan sjukdomen utvecklas totalt, de insjukna dör vanligen i 50-60-årsåldern.
Men för arbetarna inom jeansindustrin utvecklas sjukdomen på mellan sex månader och ett år. Förra året dog ett tiotal unga arbetare innan de fyllt 25 år.
Trots att sjukdomen är gammal är det första gången som den förekommer inom textilbranschen, bland dem som jobbar med slitna jeans. Arbetsmetoden är att spruta sand mot byxorna med högtrycksluft. Inom den här grenen jobbar cirka 10 000 arbetare och varannan har antingen utvecklat silikos eller har sjukdomens symtom.
Solidaritetskommittén för jeansarbetare bildades 2008 och har sedan dess drivit kampanj för en förändring av jeansarbetarnas situation och har hjälpt till med juridiska ärenden och hälsoproblemen hos arbetarna.
Kommitténs krav till regeringen är att; alla arbetare som har jobbat inom branschen ska ha rätt till sjukvård och staten ska arbeta för att ge alla arbetare besök hos lungspecialister; justitiedepartementet ska befria arbetarna från avgifterna för domstolar; hårdare kontroller för att minska papperslösa arbetare i branschen; förbättrad arbetsmiljö, inte bara inom textilindustrin, utan på alla arbetsplatser.
Efter tre dagar lämnade jeansarbetarna Ankara. Under den tiden har de även fört dialog med olika etablerade partier vilka alla har lovat en ny lag mot dåliga arbetsmiljöer. Även regeringspartiet AKP har varit i samtal med arbetarna, de lovade inte en lagförändring p g a ”tekniska problem” men de ska kolla över situationen.
Jeansarbetarna har tyvärr har inte genomskådat roten till problemen, vilket är kapitalismens profithunger – att ständigt hitta billigare arbetskraft och utesluta "onödiga utgifter" som arbetsmiljö och arbetares rättigheter. Men trots att det finns illusioner i att borgerliga partier och reformister kommer att ingripa, är det viktiga att arbetarna är bredda att kämpa vidare. Innan de lämnade Ankara lovade de att om inget görs kommer de att komma tillbaka med än större styrka.
Kaan Özsan
