Att arbetarklassen misslyckades att ta makten i Tyskland 1923 skulle bana väg för en tragedi för mänskligheten. Tio år senare tog Hitler makten i Tyskland och ett nytt världskrig stod för dörren.
I år är det 90 år sedan den tyska arbetarrörelsen förlorade den avgörande striden mot kapitalismen, vilket banade vägen för Adolf Hitler och nazismen. Förutom hyperinflationen, som oftast skildras med bilder på folk som går med skottkärror fyllda med pengar, är det inte mycket skrivet om vad som hände i Tyskland under 1923.
Arbetarnas kamp och revolution får knappt ett omnämnande. Den tyska revolutionen 1923 slutade i ett nederlag orsakad av att arbetarrörelsens ledning inte fullt ut vågade tro på den egna styrkan. Nederlaget fick svåra följder långt utanför Tysklands gränser och var direkt avgörande för att Stalin kunde befästa sin makt i Ryssland/Sovjetunionen. Stalinismen var en karikatyr av socialism. Tio år efter revolutionens nederlag kom nazisterna att gripa makten i Tyskland och nedräkningen mot ett nytt världskrig inleddes.
Tyskland 1923 var ett land i djup social, ekonomisk och politisk kris. Fattigdom och hunger bredde ut sig i alaramerande hastighet. Orsaken låg först och främst i den galopperande inflationen (penningvärdeförsämring som leder till att priserna ökar). Till exempel kostade en limpa bröd år 1918 0,63 mark, i januari 1923 hade priset stigit till 250 mark för att slutligen nå astronomiska
201 000 miljoner mark i november samma år. Inflationen tog sin början redan i första världskriget som startade 1914 där den tyska regeringen betalade kostnaderna med att trycka upp mer sedlar. Efter kriget var det de enorma krigsskadestånden som skulle betalas på samma sätt.
För att förstå händelseutvecklingen 1923 måste man titta bakåt. När första världskriget gick mot sitt slut 1918 reste sig de tyska matroserna i Kiel som den 4 november vägrade att lyda order. Matrosernas revolt blev början på den tyska revolutionen 1918, som i sin tur hämtade inspiration från den ryska oktoberrevolutionen året innan. Från Kiel spred sig upproret snabbt från stad till stad och nådde den 9 november Berlin. Överallt bildades arbetar- och soldatråd som tog makten i sina händer. Kejsaren avsattes och gick i landsflykt. Tyskland som under kriget i praktiken varit en militärdiktatur blev en rådsrepublik.
De tyska arbetarna och soldater som tog makten överlämnade emellertid den till socialdemokratiska SPD i hopp att det partiet skulle säkra revolutionens framtid. SPD var den tyska arbetarklassens traditionella massparti och det dominerande partiet i den socialistiska Andra internationalen.
SPD:s politik blev från slutet av 1800-talet allt mer inom-kapitalistisk och det överskuggade målet var att vinna fler platser i parlamentariska församlingar, vilket ledde till reformism och byråkrati. När första världskriget bröt ut 1914 hade partiets urartning gått så långt att SPD röstade för krigskrediter och slöt upp bakom den tyska imperialismen, ett svek som innebar den Andra internationalens kollaps.
Lenin och de ryska bolsjevikerna, som vägrat ge stöd till de ryska imperialismens krig, manade till bygget av en ny socialistisk international.
Även i Tyskland fanns tidigt kritiska röster mot SPD:s högerkurs. Kritikens främsta språkrör var revolutionären Rosa Luxemburg. Hon såg långt tidigare än någon annan vart SPD var på väg, men drog inte slutsatsen att revolutionärerna måste organiseras och börja bygga ett eget parti som de ryska revolutionärna – bolsjevikerna – gjort 1912.
Men i takt med krigets umbäranden kom många arbetare att vända sig bort från SPD. 1917 splittrades SPD och ett nytt oberoende socialdemokratiskt parti, USPD, bildades. SPD förlorade med ett slag nästan hälften av sina kvarvarande 210 000 medlemmar. Men även USPD saknade ett tydligt program för hur arbetarkampen som börjat växa fram under kriget och jäsningen i den tyska krigsmaskinen skulle kunna utvecklas. Detta innebar att SPD ganska enkelt kunde överta ledningen i revolutionen 1918.
Först då drog Luxemburg och andra revolutionära krafter slutsatsen att bilda ett nytt parti. Vid årsskiftet 1918/19 bildades det tyska Kommunistiska partiet, KPD. Många av deltagarna på partiets grundningskonferens var unga och oerfarna och Luxemburg kunde inte få med sig majoriteten när hon förklarade att revolutionen hade gått in i ett nytt skede och partiets uppgift var att vinna massan av arbetarna. Majoriteten röstade för en bojkott av valen med motiveringen att dessa var oviktiga och endast förvirrade arbetarna. Än mer allvarligt var att grundningskonferens majoritet röstade mot ett arbete i de SPD-ledda fackföreningarna. Det i sin tur resulterade i att KPD isolerade sig självt.
Året 1919:s första månader präglades av terror och inbördeskrig för att krossa den revolutionära rörelsen. Den 15 januari mördades Luxemburg och hennes stridskamrat Karl Liebknecht av Frikårerna, som var en väpnad styrka som försvarsministern, socialdemokraten Gustav Noske, byggt upp för att krossa revolutionen. Frikårerna blev senare den grund på vilken nazisterna byggde sina stormtrupper (SA).
Men även om revolutionen led ett allvarligt bakslag 1919 var inte arbetarrörelsen krossad. I mars 1920 stoppade arbetarna ett försök till statskupp (Kapp-kuppen med början i Berlin) med generalstrejk och massdemonstrationer.
Det allt hårdare politiska och sociala klimat som präglade Tyskland under 1920-talets första år återspeglades också i att högernationalistiska och fascistiska krafter gick fram. Dessa grupper hämtade stöd från medelklassen och småborgerlighet som ruinerats av krisen och inflationen.
Nazisterna och högerextremister och Frikårer i deras tjänst genomförde hundratals mord. Även borgerliga politiker mördades. Efter mordet på utrikesministern Walter Rathenau 1922 insåg även socialdemokratiska ledare och borgerliga politiker som tidigare hade använt sig av Frikårerna att nazisterna innebar ett hot. Men alla försök från staten att begränsa nazisthotet visade sig fruktlösa.
Det fanns bara en kraft som kunde stoppa reaktionen – den välorganiserade arbetarrörelse med sina miljoner medlemmar.
Erfarenheterna av händelseutvecklingen efter 1918 hade fått många radikala arbetare att vända sig bort från Socialdemokraterna och söka efter nytt massalternativ. Eftersom KPD hade isolerat sig själv blev det främst USPD som kom att uppfattas som en ny socialistisk kraft. Hundratusentals arbetare gick med USPD, vars medlemstal ökade från 300 000 i början av 1919 till 800 000 under hösten 1920.
Medan en majoritet inom USPD:s ledning orienterade sig mot socialdemokratin fanns många medlemmar som vände sig till den revolutionära socialismen och den av bolsjevikerna grundade nya kommunistiska internationalen, Komintern. I oktober 1920 deltog Kominterns ordförande Zinovjev på USPD:s kongress med målet att vinna över partiet. Kongressens majoritet röstade för anslutningen till Komintern. I december gick 400 000 USPD-medlemmar med i KPD, som i ett slag blev ett massparti, medan en stor del av USPD-byråkratin gick tillbaka till SPD.
Men även i det nybildade kommunistiska partiet fanns strömningar kvar som Lenin beskriver som infekterade av kommunismens barn-sjukdom – sekterism.
I mars 1921 kallade KPD till generalstrejk till stöd för de strejkande industriarbetarna i Halle. KPD-ledningen trodde att tiden var mogen
för ett revolutionärt uppror, men
hade helt misstolkat situationen
och det hela slutade i ett bittert nederlag för de relativt få arbetare som anslutit sig. I efterdyningarna lämnade 200 000 medlemmar partiet och ledningen splittrades.
Det var först när kommunisterna vände kursen till ett samarbete med andra arbetarorganisationer i enhetsfronter för att kämpa gemensamt mot exempelvis högerreaktionen som partiet kunde återhämta anseende inom arbetarrörelsen och öka sitt medlemstal igen. Det var framförallt Lenin och Trotskij, den ryska oktoberrevolutionens två föregrundsgestalter, som på Kominterns tredje kongress i juni 1921 utarbetade enhetsfronstaktiken, vilken i sin tur gav KPD förutsättningar att för första gången få bred förankring inom fackföreningsrörelsen. KPD-medlemmar kunde lokalt utmana de gamla socialdemokratiska fackledarna och delvis även ta över ledningen av flera större fackföreningar.
I slutet av 1922 ersattes den socialdemokratiskt stödda regeringen av en ren högerregering under Wilhelm Cuno, stödd av Stinnes och andra kapitalister. Den nya regeringen ställde i januari 1923 in betalningarna av krigsskadestånden. Den franska regeringens svar blev att ockupera Ruhr-området, som vid den tidpunkten stod för 80 procent av Tysklands stål- och 71 procent av kolproduktionen, för att ta in krigsskadeståndet i form av kol och andra varor.
Ockupationen framkallade en ny känsla för nationell enhet och högerregeringen, som gick ut med slagordet ”passivt motstånd”, blev plötsligt mycket populär. I den tyska riksdagen var det bara kommunisterna som röstade mot regeringen i en förtroendeomröstning den 13 januari. KPD:s paroll var: Kamp på två fronter – mot den franska ockupationen och den härskande klassen i Tyskland.
Socialdemokraternas ledning gav regeringen okritiskt stöd och i det ockuperade Ruhr träffades facktopparna och företagsledningen var fjortonde dag för att diskutera formerna för det ”passiva motståndet”.
Arbetarnas motstånd gick dock betydligt längre; med strejker stoppade man tågtrafik och produktion. Motståndet blev slutligen så effektivt att företagarna fruktade för sina profiter och började förhandla med den franska ockupationsmakten.
Samtidigt kom den skenade hyperinflationen att drastiskt sänka arbetarnas levnadsstandard och arbetslösheten bara ökade. Fler och fler arbetare insåg att orsaken till den sociala katastrofen stod att finna i kapitalisternas vinstjakt.
Arbetet med att bygga upp en enhetsfront mot högerextremism och nazism, som KPD hade påbörjat tidigare, fick i det läget en allt större betydelse.
I och med Ruhrockupationen gick deras uppmaning till att bygga upp de så kallade proletära hundraden (Die Proletarischen Hunderschaften, översätts ibland även som de röda hundradena) till arbetarklassens väpnade försvar. Allt som allt beräknas 50 – 60 000 personer ha anslutit sig till dessa försvarsstyrkor. Men långt ifrån alla var beväpnade.
På många ställen lyckades denna försvarsstyrka stoppa nazistiska möten och marscher. De största framgångarna hade arbetarmilisen i Thüringen och Sachsen som styrdes av SPD-vänstern och i Ruhrområdet.
När priserna steg medan lönerna halkade efter vände sig även det ockuperade Ruhrområdets arbetare mot det tyska etablissemanget. Framförallt de som hade förlorad jobbet tack vare det ”passiva motståndet” stod nu med en arbetslöshetsförsörjning långt under existensminimum.
I april 1923 ockuperade en grupp arbetare under ledning av kommunister och syndikalister rådhuset i Mühlheim för att bilda ett arbetarråd för att rättvist kunna fördela maten och för att kunna bilda en arbetarmilis. Den tyska polisen tilläts då att komma in i den ockuperade zonen för att slå ned arbetarupproret med sex döda som följd. Trots detta växte De proletära hundradena i Ruhrområdet. Även i andra städer utanför Ruhr gjorde arbetslösa uppror och kommittéer för matdistributionen bildades. Samtidigt pågick i hela Tyskland en rörelse för bildandet av fabriksråd/arbetarråd. Mot bakgrund av att De proletära hundradena i maj olagligförklarats i en del områden av Tyskland, fick fabriksråden också en allt större roll i kampen mot högerreaktionen.
Under försommaren hade det blivit en riksomfattande politisk rörelse. Det som började med en lönestrejk från gruvarbetare i Dortmund den 16 maj spred sig snabbt till andra arbetsplatser i området. Den 20 maj beslöt representanter från fabriksråden i området att stänga alla gruvor mellan Dortmund och Essen (en stor del av Ruhrområdet) och de flesta större metallfabriker. Men kommunisterna i ledningen för arbetarkampen var rädd att man skulle isoleras och rekommenderade fabriksråden att göra upp med arbetsgivarna.
Men bara några dagar efter att Ruhrarbetarna hade gått tillbaka till jobbet gick 30 000 kol- och stålarbetare i Överschlesien ut i strejk. Någon dag senare anslöt sig tiotusentals lantarbetare, bland annat 10 000 i Preussen. Proteströrelsen nådde sin tillfälliga höjdpunkt när 150 000 metallarbetare gick ut i strejk i Berlin. Då var Tyskland i revolutionär jäsning. Under denna rörelse blev det även tydligt att kommunisterna vunnit ledningen för stora delar av arbetarklassen.
Facken var politiskt försvagade och aktivisterna vände sig bort från Socialdemokraterna. Fackens ställning undergrävdes också av att inflationens reallönesänkningar gjorde det omöjligt för många medlemmar att betala medlemsavgiften, vilket i sin tur medförde att nya organisationsformer med starkt kommunistiskt inflytande, som fabriksråden, fick ökad betydelse.
Men även KPD-ledningen överraskades av strejkvågen och förstod inte dess politiska karaktär. Förklaringen till detta kan dels hittas i de interna strider mellan partiets olika falanger och dels av att man var rädd för ett nytt misslyckande likt mars 1921.
Det skulle stå än mer klart efter att KPD-ledaren Brandler i juli lät kalla till en antifascistisk dag den 29 juli.
Även merparten socialdemokratiska arbetare och oorganiserade ställde sig bakom uppropet. SPD-ledarna kom under press men reagerade med att förbjuda demonstrationerna i de delstater där SPD regerade med undantag för Sachsen, Thüringen och Württemberg. Detta trots att nazisthotet blev allt mer överhängande. KPD-ledningen vände sig då mot Brandlers upprop, trots att den redan cirkulerade. Brandler i sin tur bad Komintern om råd, men fick lite vägledning. Lenin låg nära döden och Trotskij erkände att han visste för lite om dagsläget för att kunna ge konkreta råd.
De planerade demonstrationerna omvandlades till möten i de delstater där de förbjudits av SPD. Även om mötena blev stora, som i Berlin där 200 000 samlades på 17 platser, så hade KPD vikit sig för SPD-ledningens demonstrationsförbud.
Men under tiden som KPD-ledningen vacklade accelererade krisen. Kampen hade nu målet att fälla regeringen. I början av augusti demonstrerade 150 000 i Chemnitz, Sachsen, för att avsätta regeringen. Hur karaktären av rörelsen hade ändrats visade sig i att den trots eftergifter från kapitalet fortsatte att sprida sig till andra delar av Tyskland.
En ny höjdpunkt nåddes när Berlins alla grafiker gick ut i strejk den 9 augusti, trots att grafikerfackets socialdemokratiska ledning velat undanta de 8 000 anställda vid stadens statliga tryckerier. Men att kommunisterna även fick med de statliga anställda grafikerna var en tydlig signal om KPD:s växande inflytande.
Eftersom staten var beroende av att hela tiden kunna trycka upp nya sedlar för att möta inflationen, blev denna strejk till en ny vändning. Kommunisternas paroll om generalstrejk för att sparka ut Cuno-regeringen och för arbetarstyre mötte ett enormt gensvar. Den 11 augusti samlades fabriks- och gruvråden i Ruhr-staden Essen till konferens som beslutade att inte bara kräva ”ut med Cuno-regeringen”. De krävde också bildandet av en arbetarregering samt att lönerna skulle tillbaka på förkrigsnivå, sextimmars-arbetsdag i gruvorna och arbetarkontroll över matdistributionen.
Denna rörelse kunde inte ignoreras av fackföreningsrörelsens ledning. Fackledningen sammankallade till ett möte i Berlin för ledande SPD-, KPD- och kvarvarande USPD-medlemmar. Medan kommunisterna upprepade sitt krav på generalstrejk tvekade SPD- och även USPD-ledarna. Rädslan för att generalstrejken skulle blir början till ett revolutionärt uppror gjorde att mötets majoritet till sist röstade ner förslaget på generalstrejk. Fackledningens svek besvarades med att fabriksrådens samordningskommitté, som hade valts på en konferens ett år senare, sammankallade en egen konferens dagen efter. Det är oklart exakt hur många som deltog men det antas att de tillsammans representerade mellan 10 000 och 20 000 olika fabrikskommittéer/råd. Fabriksrådens konferens beslöt att utlysa omedelbar generalstrejk, vilken lamslog Berlin och stora delar av landet.
Räddningen för kapitalet kom som ofta från socialdemokratiska ledare. Under trycket av strejken röstade de mot Cuno-regeringen men efter omröstningen gick de istället med i en ny borgerlig regering ledd av Gustav Streseman, tillhörande samma högerparti (Deutsche Volkspartei) som Cuno. Detta tog lite luft ur generalstrejken som först och främst riktats mot Cuno. Ändå fortsatte strejkerna i bland annat Sachsen där generalstrejken hade påbörjats senare men med tydligare politiska förtecken. Men i stora delar av Tyskland gick arbetarna tillbaka till jobbet när den nya regeringen kom till makten den 13 augusti 1923. Efteråt sparkades cirka 100 000 av de mest aktiva, samtidigt som inflationen steg till allt galnare höjder.
Inom Komintern hade den tyska strejkrörelsen i augusti gett nytt hopp om att bryta den ryska revolutionens isolering.
Med hänvisning till den vändning som utvecklingen tagit ansåg Trotskij, som nu var fullt informerad om vad som skedde, att frågan om arbetarnas maktövertagande skulle ställas. Han skrev en appell å Kominterns vägnar som publicerades i KPD:s tidning som förklarade att Tyskland stod inför en revolution. KPD:s ledning delade dock inte helt Trotskijs uppfattning, utan började tvehågset förbereda sig inför slutstriden och utan att sätta ett datum för upproret.
Samtidigt diskuterade kommunisterna att gå med i Sachsens delstatsregering. Kominterns ledning var positiv till KPD:s regeringsinträde med motiveringen att det skulle underlätta arbetarnas beväpning – i Sachsen hade De proletära hundradena kunnat verka legalt och utgjorde en betydande kraft – och att KPD:s intåg i regeringen skulle påskynda och fördjupa den revolutionära processen. Samtidigt blev tongångarna från det tyska militärkommandot allt aggressivare och försök gjordes att ställa Sachsen under militär kontroll.
I slutet av september proklamerade den ansvarige generalen Alfred Müller undantagstillstånd och den kommuniska pressen förbjöds. Sachsens regering böjde sig dock inte. KPD i Sachsen i samarbete med företrädare för delstatens SPD svarade militärens provokationer med ett program för beväpning av arbetarna, avväpning av borgarnas alla styrkor samt arbetarkontroll över produktionen och kamp för att bilda en arbetarregering i Tyskland.
Dagarna efter att KPD gått med i delstatsregeringen, den 12 oktober, hölls massmöten med uppmaning till arbetarnas beväpning. Statens motdrag var att ställa delstatens polis under militärkommandots och general Müllers kontroll samt att mobilisera reservister till Sachsen.
Vid ungefär samma tidpunkt skickade fabriksrådens samordningskommitté ut en appell med krav på generalstrejk. Inom fackföreningsrörelsen växte motståndet mot det militära hotet mot Sachsen och beslut togs av en facklig konferens i Berlin att svara med generalstrejk om militären skulle angripa Sachsens regering. Bland SPD:s medlemmar fanns ett växande missnöje mot att partiets ledande företrädare satt i en regering som konspirerade mot Sachsen. Avgörandet kom några dagar senare, den 20 oktober, då General Müller beordrade armén att marschera in i Sachsen.
Dagen efter samlades representanter från Sachsens olika arbetarorganisationer till konferens. Den sedan tidigare inplanerade konferensen hade nu bara en fråga att diskutera: hur skulle arbetarna svara? KPD:s ordförande Brandler föreslog en alltysk generalstrejk till Sachsens försvar. Han fick dock inget stöd från de socialdemokratiska delegaterna. Den ledande socialdemokraten Graupe sa att om konferensen manade till generalstrejk skulle SPD skulle dra sig ur och KPD skulle själv ansvara för uppropet.
Kommunisterna började då tveka och drog utan omröstning tillbaka sitt krav. Konferensen slutade i ingen handling.
Parallellt med den revolutionära krisen i Sachsen pågick hårda strider mellan arbetare och polis runt om i landet. Men det kom ingen maning till en samfälld aktion – generalstrejk.
I Hamburg gick arbetare ut och påbörjade upproret men revolten isolerades och slogs ned.
Arbetarrörelsens handlingsförlamning i Sachsen utnyttjades av militären till att ta över delstaten och regeringen deklarerade undanstagstillstånd i Berlin samt uttalade sitt stöd till militärstyret i Sachsen. Skandalöst nog stöddes det av de socialdemokratiska ministrarna.
Den 28 oktober förklarade general Müller att han fått i uppdrag av regeringen att avsätta delstatsregeringen och stänga delstatsparlamentet.
Först nu gick KPD och SPD i Sachsen ut med en uppmaning till en tre-dagars generalstrejk. Men tidigare tvekan och villrådighet hade försvagat rörelsen och förutsättningarna till ett revolutionärt genombrott hade förlorats. Generalstrejken blev ingen framgång, utan bara någon dag efter att militären avsatt SPD-KPD-delstatsstyret kunde högern tillsammans med högersocialdemokrater bilda en ny delstatsregering.
Om KPD hade satt sin fulla tillit till sin och arbetarklassens styrka hade den tyska arbetarrörelsen kunnat ta makten i Tyskland i hösten 1923. Med nederlaget var den revolutionära tråden avklippt och föga överraskande var det i november det året som Hitler försökte genomföra en statskupp med början i München.
Även om det skulle komma fler protester och strejker de kommande åren nådde kampen och stämningarna aldrig samma nivå. Den tyska kapitalistklassen och dess regeringar kunde med ekonomiskt stöd från andra kapitalistiska länder, främst USA, återhämta sig efter skräcken och krisen 1923.
Historieberättarna försöker ibland framställa det som att det var kommunisternas, de revolutionära massorna, som skapade den kris som gjorde det möjligt för nazisterna att växa. Men ingenting är mer fel. Det var i första hand inte kommunisterna utan den desperata situationen som arbetarna befann sig i som tvingade fram protester och strejker. Kommunisterna försökte ge en ledning i denna kamp samtidigt som arbetarnas andra parti, socialdemokraterna, gång på gång förrådde arbetarkampen. Det var en ohelig allians av kapitalister, borgerliga politiker och SPD-ledare som lämnade fältet öppet för nazisterna.
Nederlaget i Tyskland öppnade också upp för Stalin att ta grepp om makten. Revolutionen i Sovjetunionen förblev isolerad och dömdes att urarta. Stalinismens framväxt i Sovjet innebar också Kominterns och dess partiers nedgång och fall. Inte minst det tyska KPD (Kominterns största parti i Västeuropa) urartade i sekterism blandat med opportunism, vilket gjorde partiet oförmöget att svara Hitler.
I en tid som åter präglas av revolution och kontrarevolution är svaret på frågan ”hur avancera den socialistiska revolutionen?” det som till sist avgör klasskampens utgång. I svaret på den frågan är lärdomarna från Tyskland 1918-23 omistliga.
