| DRAMASERIE |
| Titel: Upp till kamp! Del 4 av 4: SVT 24/9. Repris: SVT1 29/9. Manus: Peter Birro. Regi: Mikael Marcimain. I rollerna: Sverrir Gudnason, Fanny Risberg, Simon J Berger, Ruth Vega Fernandez m fl. |
Det är elva politiskt händelserika år som i serien skickligt vävts samman med ungdomarnas egna liv och utveckling. Upp till kamp! har på ett fantastiskt skickligt sätt skildrat tidsandan med dialog, inklipp av gamla bilder, dåtida foto, ljus och kameraföring.
Men visst finns det några detaljfel i tidsöverföringen. Rökte verkligen folk så konsekvent i alla lägen på den tiden, och sa man 1976: ”Jag har ingen grammofon”? Nej! Man sa: ”Jag har ingen stereo”. Du har säkert några egna exempel.
Birros grundton i serien har varit positiv till ungdomen, kampen, vänstervågen, behovet av och viljan till att kämpa för ett bättre samhälle. Hans ilska riktas mot kulturell dogmatism hos såväl den kommersiella musikindustrin som den sekteristiska vänstern. Lenas musikaliska talang begränsas då hon både får höra:
– Tona ner det politiska! Eller:
– Det där känslotjafset är så småborgerligt! Kom ihåg att få med partiet och Stalin!
Musikrörelsen på 1970-talet var på många sätt imponerande, men hade definitivt på många håll denna inskränkthet.
Kommer ihåg tidningen Musikens Makts långa dogmatiska textanalyser och hur en del bra artister som inte klarade granskningen eller tog ställning på rätt sätt stöttes bort från proggrörelsen.
Den största vreden riktar dock Birro mot den socialdemokratiska partibyråkrati som med nedskärningar började riva i det folkhem som generationer av arbetare kämpat för.
I Upp till kamp! lyfter han också fram hur okänsligt de s-märkta makthavarna uppträdde mot den nya generationens krav, illustrerat med Tommys pappas ord:
– Socialdemokratins största misstag var när den slog igen dörren rakt i ansiktet på den radikala ungdomen.
Samtidigt ger han i tredje avsnittet om KFML(r):s agerande i varvsstrejken och Hagahusockupationen en målande och träffsäker kritik av en förödande sekterism där socialdemokrater kallas för socialfascister medan Hagahuset är för flummigt för att vara värt att kämpa för.
Det sista avsnittet blev tyvärr ingen Grand Final!
S-byråkratins åsiktsregistrering på arbetsplatser dramatiserades med att den så kallade sjukhusspionen såg till att Rebecka sparkades från sin läkartjänst. Formellt för att hon tagit utgången medicin och skänkt till Palestina – i själva verket för att hon försökte organisera sina arbetskamrater till kamp mot nedskärningsförslag.
Här tappar Birro bort Rebecka och Tommys trovärdighet. Det är mycket irriterande när han låter stridbara Rebecka med arbetskamrater vänta med att konfrontera den avslöjade sjukhuspionen ända tills hon får sparken, trots att de tidigare fått information om vad han höll på med.
Dessutom reagerar inte hennes sambo, ”skjutjärnsjournalisten” Tommy, på spionaget som sådant eller på det nyhetsscoop det kan vara.
Fälldin och Bohman tog över, en omöjlig kärleksaffär och skottlossning avslutade serien.
Ytterligare 31 år har gått. Vi har fått en ny högerallians samtidigt som socialdemokratins urartning och medlemsras fortsatt.
Upp till kamp!
Stefan Lundqvist
