| BOK |
| Titel: Ungernrevolten 1956 Författare: Victor Sebestyen Förlag: Prisma |
Efter andra världskrigets slut 1945 styrdes Ungern av en stalinistisk regim, som upprättats efter att den sovjetiska Röda armén besegrat Nazitysklands styrkor och fördrivit de ungerska fascister som fått makten av Hitler.
Den nya regimen var emellertid en kopia av Stalins monstruösa diktatur i Sovjet och Stalins man i Ungern hette Mátyás Rákosi. Med hjälp av terror, avrättningar och utrensningar, inte minst av ärliga socialister som ännu inte genomskådat stalinismen, krossade Rákosis regim allt organiserat motstånd. Andra partier förbjöds och dess ledare avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff. De medlemmar i kommunistpartiet som Rákosis stämplade som motståndare mördades, potentiella rivaler förpassades till ett liv i isoleringscell. Hälften av kommunistpartiets drygt 800 000 medlemmar antingen dödades, sattes i arbetsläger eller fängelse alternativt tvingades gå i exil under 1950-talets första år.
Stalinism – inte socialism
Störtandet av kapitalismen och godsägarväldet i Ungern var i sig progressivt eftersom det öppnade vägen för sociala framsteg. Men, som Marx skrev, ”Arbetarklassens befrielse är dess eget verk”.Den sociala omvälvningen (avskaffandet av kapitalismen) i Ungern genomfördes från ovan och syftade främst till att stärka det stalinistiska Sovjets ställning på världsarenan. Det betydde i sin tur att Ungern från första stund var en stalinistisk stat – inte socialistisk och absolut inte kommunistisk, vilket betyder ett klasslöst samhälle. Men i Sebestyans bok heter det hela tiden att Ungern var ”kommunistiskt”.
Ungern efter 1945 hade inga likheter med den socialistiska demokrati som existerade i Sovjet innan stalinismens triumf i slutet av 1920-talet eller med den kortvariga rådsrepubliken i Ungern 1919. För att Ungern skulle kunna påbörja en utveckling mot socialism krävdes att byråkratin störtades – en politisk revolution.
Det hårda förtrycket i kombination med uteblivna förbättringar i massornas levnadsstandard medförde att den nya regimen förlorade stöd och till sist blev hatad.
Början till Ungernrevolten var Stalins död 1953. Efter Stalins terror hade de nya herrarna i Moskva inget annat val än att signalera ett töväder, i såväl Sovjet som i Östeuropa.
Och när Nikita Chrustjev, Sovjets nye ledare, i början av 1956 läste upp sitt långa tal om Stalins brott, som han själv var medansvarig för, började det dra ihop sig till storm.
Chrustjevs försök till en avstalinisering uppifrån och under de nya ledarnas kontroll misslyckades eftersom massornas rädsla förbyttes i en vilja att protestera.
I Polen revolterade arbetarna i slutet av juni 1956 och fällde den styrande regimen.
I Ungern utmanades Rákosi samtidigt av intellektuella och oppositionella inom kommunistpartiet, som organiserat sig i den så kallade Petőficirkeln.
Den 22 oktober hade tusentals studenter hörsammat kallelsen till ett möte som hölls i en sal på Budapest tekniska universitet. Mötet beslöt att anordna en demonstration till stöd för arbetarnas och ungdomens kamp i Polen. Det beslutet fattades också av ett annat massmöte som hölls samtidigt på annan plats i Budapest.
En historisk dag
Den 23 oktober blev en historisk dag. Under dagens lopp förvandlades demonstrationen till en massrevolt. På kvällen var det hundratusentals som demonstrerade på Budapests gator.Inom 24 timmar kollapsade regimen. Den målmedvetenhet med vilken massorna rev ned den jättelika Stalinstatyn i Budapest 23 oktober kan stå som symbol för både ilskan och viljan att kämpa för att bygga en ny ordning. Inte en återgång till kapitalism, utan socialism och demokrati.
Ungernrevolten 1956 var spontan, den saknade ledning och det fanns inget parti som både var ett med massrörelsen och som kunde ge politisk vägledning vid varje vändpunkt.
En revolutionär process innehåller många vändpunkter och Ungern 1956 var inget undantag.
Massorna agerade inte i enlighet med en beslutad plan eller något färdigt alternativ utan det var just bristen på ett självständigt politiskt alternativ som gjorde att de 200 000 demonstranter som samlats vid Parlamentstorget 23 oktober ropade efter Imre Nagy, som varit både jordbruks- och premiärminister.
Nagy, i grunden en lojal stalinist, var inte beredd att ställa sig på revoltens sida. Motvilligt lät han sig drivas framåt av revolten.
Att han 24 oktober utsågs till premiärminister var något som den nu desperata klicken i Moskva såg som den för tillfället bästa lösningen i syfte att vinna tid.
Regimens kollaps
Precis som i alla revolutioner kom masskampen att påverka de vanliga soldaterna och även befäl. Den ungerska poliskåren och militären ”vägrade att skjuta mot sina landsmän”. Revolten beväpnades genom att arbetarna och de unga fick vapen från polisstationer, allierade militärer och vapenfabriker. I de blodiga strider som följde stupade tusentals.De sovjetiska trupper som med stöd av hundratals tanks sattes in på upprorets första dag 23 oktober mötte ett motstånd som helt överraskade dem. Det finns flera rapporter om sovjetiska soldater som öppet sympatiserade med kampen. I Sebestyens bok återges en episod när soldater steg ut ur stridsvagnar och började läsa de flygblad på ryska som gavs ut.
I spetsen stod de unga arbetarna och elever, många av de mest heroiska kämparna var mycket unga – 15 år eller yngre. Sebestyen skriver, med hänvisning till en intervju som senare gjordes bland ungerska flyktingar, att merparten av rebellerna var under trettio år och de flesta var arbetare och lärlingar från Budapests fabriksområden.
Ingen brydde sig om det undantagstillstånd som Nagy infört och i allt fler städer tog arbetarna makten och styrde genom sina arbetarråd.
Under några dagar hade dessa råd makten utan att vara fullt medvetna om det. ”Arbetarråden och revolutionsråden utgjorde en direkt och mycket omedelbar form av demokrati som var typisk för revolutionen”, är ett citat ur en annan bok om Ungernrevolten som Sebestyen återger.
Moskva var inte de enda som befann sig i ett chocktillstånd de första dagarna efter 23 oktober 1956. I Washington var man helt oförberedd och när nyheterna började strömma in om upproret i Ungern svarade Vita huset med tystnad.
Vita husets tystnad
President Dwight D. Eisenhovers regering tänkte inte ge något stöd. ”I Washington lade i själva verket den amerikanska utrikesministern Ungern på is”, konstaterar Sebestyen. Och så gjorde även FN.Från första början var USA:s inställning att ungrarna gjorde fel som gjorde uppror. ”Jag förstår bara inte vad som for i de där människorna [i Ungern]”, sade Eisenhovers talskrivare efter att revolten hade slagits ned.
USA-imperialismen fruktade massornas kamp lika mycket som de styrande i det stalinistiska östblocket under Sovjets ledning. Ett krossat uppror i ett stalinistiskt land kunde däremot vara bra för imperialismens anti-kommunistiska propaganda. Eisenhovers vicepresident Richard Nixon sade rakt ut att: ”Om man ser till amerikanska intressen vore det inte helt olyckligt om den sovjetiska järnnäven ännu en gång skulle slå ned inom Sovjetblocket” (1953 hade sovjetiska trupper slagit ned en arbetarrevolt i Östtyskland).
Efter att de misslyckats med att slå ned upproret drogs de sovjetiska trupperna bort från gatorna, men bara tillfälligt. De sista dagarna i oktober och efter stora offer utbredde sig en känsla av att massrörelsen segrat eller åtminstone var på väg att segra. ”Vi trodde verkligen att vi hade lyckats”, säger en av kämparna som citeras i boken.
Det var i detta ögonblick som saknaden av marxistisk ledning och parti blev allra mest tydlig.
Saknade ledning och parti
Det var ett bedrägligt lugn som rådde samtidigt och det gällde att använda all tid till att konsolidera råden och med dess makt som grund forma en ny regering som vädjade om stöd från världens arbetare och unga samt att bygga en arbetarmilis för att förbereda sig inför nästa sovjetiska angrepp.Ungern 1956 hade skakat det stalinistiska väldet i grunden och det fanns en välgrundad rädsla i Moskva för att upproret kunde spridas.
Också i Sovjetryssland hade studenterna demonstrerat på hösten 1956 och i Georgien hade det förekommit omfattande oroligheter på våren samma år. I Rumänien, som gränsar till Ungern, genomfördes stora protester inspirerade av händelserna i grannlandet.
Men den nya ungerska regeringen var totalt handlingsförlamad och för dem fanns bara ett framtida scenario – nederlagets. Sebesteyans bok ger en slående inblick i den paralysering och naivitet som präglade regeringen och Nagy, vilket förlamade och förvirrade massrörelsen.
Även när det stod helt klart att härskarna i Moskva bestämt sig för en ny storskalig invasion av Ungern, ett beslut som också stöddes av den dåvarande stalinistiska byråkratin i Kina och Jugoslavien, försökte regeringen ge sken av att Sovjet var beredda att förhandla.
Slutligen ger Nagy bara upp och förhandlar sig till en fristad i Jugoslavien, vilket var detsamma som att överlämna sig till bödlarna.
Den 4 november inleddes det avgörande slaget mot revolten. Denna gång är det andra förband från den sovjetiska armén som går in i Budapest med understöd av de moderna stridsvagnarna. Sovjetsoldater har intalats att de är i Ungern för att slå ned en fascistisk kontrarevolution som kan bli början på det tredje världskriget.
”Leve socialismen”
Efter några dagar låg Budapest i ruiner. Revolten hade krossats i blod och den stalinistiske medlöparen János Kádár, som suttit i Nagys regering, blir ny stalinistisk diktator. Det var samme Kádár som senare skulle hyllas i väst för sin pro-kapitalistiska politik under 1980-talet, vilken förebådade stalinismens dödskamp och slutliga kollaps 1989-90.Victor Sebestyen är absolut ingen socialist. Men även han har svårt att hitta några uttalanden eller fakta som skulle bevisa att massorna i Ungern gjorde uppror mot socialismen. Ungernrevolten riktades mot stalinismen.
”Ingen skulle drömma om att gå tillbaka till tiden med kapitalister, bankirer och aristokrater. Den världen är helt borta”, sade till och med det borgerliga småbrukarpartiets ledare efter att Ungernrevolten sett till att han släpptes ur fängelse.
Och ”länge leve det självständiga socialistiska Ungern”, var enligt Sebestyen de sista ord som en av revoltens hjältar, Pál Maléter yttrade innan han hängdes av Moskvas bödlar 1958.
Per Olsson
