Fidel Castro var ledare i den rörelse som störtade den hatade Batistadiktaturen år 1959.
Miljontals arbetare, ungdomar och fattiga i Latinamerika och hela världen sörjer Fidel Castros bortgång och hundratusentals kubaner kommer denna vecka att samlas på revolutionstorget i Havanna för en sista hälsning.
Ingen politisk ledare i modern tid har åtnjutit Fidel Castros popularitet hos massorna. Detta trots att han så länge ledde en fattig, isolerad och hårt trängd enpartiregim på hemmaplan, och trots de nära relationer som Kuba efter revolutionen 1959 upprättade med det stalinistiska Sovjetunionen för att stå emot USA:s blockad. Trots 638 mordförsök fick gerillaledaren stillsamt somna in 90 år gammal.
Medan det gamla gardet av exilkubaner i Florida, med stöd av den republikanska högern och den tillträdande USA-presidenten Donald Trump, firar på Miamis gator och gnuggar händerna i förhoppning om att kunna påskynda kapitalismens återupprättande på Kuba, kommer arbetare och fattiga i framför allt den före detta koloniala världen att minnas Fidel Castro som en stor revolutionär och frihetskämpe.
Han ledde inte bara den heroiska revolution som mot alla odds störtade den hatade Batistadikturen, nationaliserade USA:s tillgångar på ön och trots fattigdomen gav kubanerna en skola för alla, mat på bordet, socialt grundskydd och en högklassig gratis sjukvård. Han förkroppsligade också det Kuba som även i fortsättningen gav fingret åt USA-imperialismen, gav ett avgörande militärt stöd till kriget i Angola mot den sydafrikanska apartheidregimen och bistod fattiga länder överallt med kubanska läkare. En värld av fattiga kommer därför att sörja hans bortgång och uppröras över kapitalistklassens smaklösa jubel.
Även om tidens tand har dämpat det glödande hatet kan förhoppningen nu öka hos vissa Miamikubaner och deras barn om att få uppleva sin återkomst som makthavare, med stöd från Donald Trump och den amerikanska härskande klassen.
Därför måste vi som försvarar den kubanska revolutionens ursprungliga ideal avslöja hyckleriet och ge vårt stöd till den kubanska arbetarklassen och stödja en fortsatt kamp mot kapitalism och till försvar för en planerad ekonomi mot dem, både inom den kubanska regimen och utanför den, som vill följa i spåren efter Kinas återupprättande av kapitalismen.
På Kuba kommer Fidel, trots att han redan 2008 överlämnade makten till sin fem år yngre bror Raul, att efterlämna ett stort tomrum.
Framför allt för äldre generationer av kubaner och latinamerikaner förkroppsligade Fidel Castro tillsammans med Che Guevara den segerrika kubanska revolutionen, störtandet av kapitalismen och upprättandet av ett mer jämlikt samhälle med sociala förmåner som inte setts av fattiga i Latinamerika eller resten av världen.
Trots Kubas isolering efter kollapsen för de stalinistiska regimerna och bortfallet av handelsförbindelser på mycket fördelaktiga villkor med Sovjetunionen och Östeuropa stod Fidel Castro in i det sista i spetsen för Kubas vägran att följa dessa regimer i graven och ge vika för det ökade trycket från USA-imperialismen och den ohämmade nyliberala globaliseringen efter murens fall.
Fidel Castro har också ända till sin död varit en moralisk bromskloss gentemot de marknadsöppningar för utländska investeringar och kapitalistiska småföretag med många begränsningar och sicksack-girar, som trots detta har påskyndats under Raul Castros ledning. Det är en utveckling som i och med den akuta krisen för det ”chavistiska” Venezuela och Obamas i och för sig efterlängtade försök att öppna USA:s förbindelser med Kuba har närmat sig en kritisk punkt.
Frågan är nu hur den kapitalistiska krisens fördjupning kommer att påverka Kuba i en ny period av social och politisk oro efter svåra nederlag för såväl ”lulaistiska” centervänsterregeringar som de snäppet radikalare ”bolivariska” regeringarna i hela Latinamerika som Kuba kunde utveckla goda förbindelser med.
I och med valet av Donald Trump som ny president i USA, som har lovat att bibehålla och åter skärpa de sanktioner som Obama har lättat, kan Kuba också bli en arena för en skärpt kamp om ekonomiskt och politiskt inflytande mellan USA och Kina, liksom för övrigt hela Latinamerika.
Därmed kan också spänningarna på Kuba öka mellan de delar av regimen som trots detta vill ge efter för USA:s påtryckningar i utbyte mot ekonomiska lättnader och dem som vill hålla fast vid ett ”fidelistiskt” motstånd mot detta, samtidigt som de nya högerregeringarna i Latinamerika kommer att provocera nya sociala och politiska motståndsrörelser underifrån.
Under den turbulens som detta kommer att skapa kan minnet av Fidel Castro trots den kubanska revolutionens extrema svårigheter ändå att leva vidare som en symbol för vägran att ge vika för nyliberalism och imperialism. I en period då världen präglades av kapitalistisk globalisering och socialistisk medvetenhet trycktes tillbaka stod Kuba upp och försvarade den planerade ekonomin mot marknadens diktatur.
Av samma skäl hyser borgarklassen ett enormt hat mot både Fidel och det kubanska systemet för att det representerade något annat, ett system med gratis skola och sjukvård.
Efter Fidels död sköljer nu en våg av fördömanden och attacker mot denne ”diktator” i borgerliga media, som samtidigt har så svårt att förklara varför Kubas gator denna vecka präglas av helt andra stämningar än av det halvhjärtade jublet bland exilkubaner i Miami. Högerns proffstyckare och kapitalistiska politiker kan inte förklara hur en politisk ledare som vägrar att ta avstånd från ”socialismen”, omringad av kapitalistiskt fientliga stater och som utsatts för USA-imperialismens blockad och militära angrepp, kan hyllas av sitt folk.
Rättvisepartiet Socialisterna har aldrig stått okritiska till Fidel Castro, kubanska kommunistpartiet eller dess enpartisystem. Men vi har inget gemensamt med de politiker och grupper som försvarar storföretagen, den gamla diktaturen eller återupprättandet av marknadens diktatur i de superrikas intresse.
Den kubanska revolutionen, som segrade över den hatade Batistadikturen och som försökte bygga ett samhälle med sociala förmåner, förtjänar trots alla brister vårt fulla stöd.
Den kubanska revolutionen var inte socialistisk vid sin inledning, utan borgerligt demokratisk. Det var USA:s aggression och blockad som tvingade Fidel Castro och den nya regimen till att förstatliga nyckelindustrier och tvingade in den i socialistisk riktning. Till skillnad från den ryska revolutionen var det inte heller arbetarklassen som stod i spetsen och spelade den avgörande rollen i revolutionen, utan bönder och studenter i gerillan, ledda av Fidel Castro och Ernesto Che Guevara.
Gerillans hierarki avspeglades i den nya staten, samtidigt som Sovjetunionens stöd till Kuba i alltför hög grad tvingade revolutionärerna i armarna på Moskvabyråkratin.
Det Moskvatrogna Kommunistpartiet, som självt hade stått på sidan om under revolutionen, välkomnades med öppna armar samtidigt som till exempel de visserligen fåtaliga trotskister som riskerat sina liv under revolutionen fängslades som kontrarevolutionärer.
Deras brott var att argumentera för fortsatt revolution och ett avskaffande av kapitalismen som skulle betyda att arbetarklassen skulle ta över driften av samhället och bygga en socialistisk demokrati. Särskilt hotfullt betraktades deras kritik mot revolutionens byråkratiska deformering.
Che Guevara, som själv snart blev mycket kritisk mot det stalinistiska byråkratväldet i Sovjetunionen, ansåg i efterhand att det var fel att stoppa trotskisternas tidning. Han besökte personligen ett par av de trotskistiska fångarna och beordrade efter sitt besök deras frigivning.
Fidel Castro satte tyvärr revolutionen i händerna på ett parti som efterapade den stalinistiska byråkratin medan Che Guevara gav sitt liv i ett hopplöst försök att upprepa en landsbygdsbaserad gerillarevolution på den sydamerikanska kontinenten.
Direkt efter revolutionen 1959 inledde CIA sina planer på att störta den kubanska revolutionens ledning och mörda Fidel Castro.
Arbetare och ungdomar på Kuba behöver mer än någonsin stöd från den internationella arbetarklassen och solidaritetsrörelsen. Kubas framtid avgörs inte bara på Kuba, utan kommer att avgöras av hur utvecklad massornas kamp mot kapitalismen kommer att bli runt om i världen. Särskilt viktig för Kubas framtid blir de närmaste årens kamp mot nyliberalism, kapitalism och imperialism runt om i hela Latinamerika, liksom de möjligheter vi nu kan se av en växande masskamp mot Donald Trump och den Wall Street-styrda USA-kapitalismen.
För att försvara den kubanska revolutionen måste vi också analysera den kubanska nutidshistorien och den senaste händelseutvecklingen.
Bland de äldre kubaner som själva minns eller har hört föräldrarnas berättelser om tiden före revolutionen är antagligen stödet för Fidel allmänt, medan dagens unga mer slits mellan lojaliteten till revolutionens arv och det sociala och politiska missnöjet med den svåra bristen på allt: jobb, utveckling, pengar, demokratiska underskott, de gapande klyftor som har vuxit mellan dem som har och inte har tillgång till utländska valutor och Kubas isolering, utan fri tillgång till vare sig internet eller resor.
För dagens marxister på Kuba måste därför försvaret av den kubanska revolutionen kombineras med krav på en demokratiskt planerad ekonomi under kontroll av de arbetande och med fulla demokratiska rättigheter, först och främst för alla som är beredda att försvara dessa landvinningar mot en kapitalistisk restaurering.
Raul Castro åtnjuter inte samma stöd som sin bror. När chocken har lagt sig kan förhoppningsvis en ny fas i arbetarklassens och de fattigas kamp påbörjas för ett alternativt program för socialistisk demokrati gentemot dem som förespråkar en kinesisk väg till en kapitalistisk marknadsekonomi. Bara genom att de arbetande tar makten i egna händer kan den revolutionära processen fullbordas för att förverkliga Fidels och den kubanska revolutionens ”socialistiska strävanden”.
En revolution är, som Fidel Castro sa, ”en kamp till döden mellan det förflutna och framtiden”. Hans död markerar inte slutet på kampen för socialismen, utan början på ett nytt kapitel. ■
