USA-imperiet i kris

2006-07-28 16:01:43

USA är den starkaste makten världen någonsin skådat. USA-imperialismen har en krigsmakt som slukar en summa som är större än de flesta länders statsbudgetar. I denna krigsmakt finns en halv miljon soldater, spioner, tekniker, lärare, beroende och civila entreprenörer stationerade i andra länder. Dessutom har USA nästan ett dussin hangarfartygsstyrkor i alla oceaner och hav samt har för avsikt att ytterligare hävda sin dominans genom att militarisera rymden.

Detta nya Rom, som Chalmers Johnson träffande beskrivit som ett basimperium, har 725 officiellt erkända baser världen över; inofficiellt finns det åtminstone 1 700 sådana militära institutioner. Dess militära kostnader, som svällt enormt efter 11 september, är nästan lika stora som den övriga världens totala militära kostnader tillsammans.

Det nya Rom

Efter terrorattacken mot World Trade Centre 2001 försökte USA-imperialismen ensidigt placera ut sina styrkor i syfte att etablera en världsordning där USA:s makt och dominans var oinskränkt (en unipolär värld med ett enda maktcentra). ”I hela den amerikanska offentligheten finns det [nu] knappast någon enda framträdande person som har något att invända mot idén att Förenta Staterna skall förbli den enda militära supermakten intill tidens ände”, kommenterade en amerikansk professor på internationella relationer.
Men redan innan den 11 september 2001 hade en inflytelserik kolumnist i Wahington Post skrivit att: ”Amerika är inte en vanlig internationell medborgare. Det är den dominerade makten i världen, mer dominerande än någon annan sedan Rom. Följaktligen har Amerika möjlighet att stöpa om normer, åstadkomma förändrade förväntningar och skapa nya realiteter. Hur? Genom oförskräckta och obevekliga viljedemonstrationer”.
Al-Qaidas attack mot USA gav Bush precis den ursäkt som han behövde för att försöka förverkliga denna dröm om världsherravälde, som den ”neokonservativa juntan” runt honom gjort till sin.
Första målet var Afghanistan, därefter Irak, för att senare följas av Irans betvingande och underkuvande av hela Mellanöstern. Detta var en del av den ”stora planen” för att omvandla USA:s ”informella imperium” till vad som kan beskrivas som det ”nya Rom”.
Men även det romerska imperiet kollapsade till slut. Det romerska rikets nedgång och fall var en process under flera århundraden, medan Bushs kejserliga presidentskap däremot redan har börjat rasa samman i Iraks öknar, Afghanistans berg och Somalias kaos. Och det på mindre än ett årtionde.
Orsakerna till den kommande reträtten förutsågs av Committee for a Workers’ International (CWI, den internationella socialistiska organisation som Rättvisepartiet Socialisterna tillhör). CWI hävdade att USA inte kunde segra, trots sin militära överlägsenhet. Bushdoktrinens ”preventiva krig” och i dess spår ett ökat globalt förtryck skulle frammana en massiv nationell och social revolt som skulle slå tillbaka inom själva USA:s gränser och resultera i något kapitalistiska kommentatorer själva kallar ”en backlash”, en reaktion och ett bakslag.

Växande motstånd

Effekten kan redan ses i den exempellösa nedgången för Bushs opinionssiffror – låga 31 procent i maj. Han är den minst populära presidenten sedan 1945 om man borträknar den hatade Nixon som tvingades avgå på grund av Vietnamkriget och Watergateaffären.
Det finns inget förutsebart slut på Iraks fasor. Den fruktansvärda massakern i Hadita återuppväcker oundvikligen minnet av liknande händelser i Vietnamkriget, symboliserat av massakern på mer än 500 män, kvinnor och barn i Song My. Skillnaden denna gång är att avslöjandet om Hadita kommit mycket tidigare än vad gällde Song My.
Oppositionen mot kriget i Irak är större nu än när massakrerna och brotten i Vietnam uppdagades. Sex av tio amerikaner anser numera att invasionen av Irak 2003 var ett ”misstag”. Detta har även tvingat normalt sett hökaktiga senatorer som John Murtha att kräva ett snabbt tillbakadragande av USA från Irak. Det är, emellertid, en sak att gå ner sig i ett träsk men betydligt svårare att ta sig därifrån.
”Det står helt klart för var dag som går att det krig Irak liknar är Vietnam”, skrev tidningen The Independent i en kommentar till de brutala övergreppen i Hadita.

Inbördeskrig i Irak?

Går Irak mot inbördeskrig? Svaret är både ja och nej.
Det finns i Irak, precis som i Vietnam, ett utbrett nationellt motstånd mot ockupationen.
För närvarande är det emellertid främst de fem miljonerna sunniaraber i Irak som står för det mesta av motståndet. Att al-Zarqawi, som i alla händelser spelade en mindre roll i motståndet, dödats kommer inte att göra något för att kväva denna rörelse, vilket även Bush och Blair medgivit. Vid tiden för Saddam Husseins infångande och hans söners död sjöng de en annan sång och hävdade att detta innebar en vändpunkt.
Kurderna och shiiterna, som utgör majoriteten av Iraks befolkning, har av olika orsaker antingen stött den USA-ledda invasionen (kurderna) eller till viss del tolererat den (shiiterna). Speciellt den shiitiska eliten har accepterat britterna och USA som ett medel att slutligen realisera deras egen makt. Men ”shiiternas fientlighet gentemot de amerikanska och brittiska styrkorna är … på väg att likna sunniternas i början av gerillakriget” (Patrick Cockburn, i The Independent 24 maj).
Samtidigt bidrar kapitalismen och invasionen till att fördjupa de etniska och sekteristiska konflikterna mellan shiiterna (60 procent av befolkningen), sunniaraberna och kurderna, konflikter som resulterat i en inbördeskrigsliknande situation kantad av attentat, hämndaktioner och vedergällningar.
Detta är den avgörande skillnaden till Vietnam. Den vietnamesiska oppositionen mot USA-imperialismen samlades i huvudsak bakom de stalinistiskt dominerade nationalisterna, ledda av Ho Chi Minh och den nationella befrielsefronten FNL, vilket även återspeglades i ett program för social befrielse speciellt för bondemassorna.
Det finns ingen liknande oppositionsrörelse i Irak, som USA-imperialismen kan ”lämna över” makten till, för att sedan åka hem under förevändning att man ”segrat”. I dag erkänns klart att de 132 000 amerikanska soldaterna, understödda av en liten brittisk styrka, inte är förmögna att kontrollera situationen i Irak.
Brittiska soldater har attackerats 60 gången i månaden sedan årets början. Tusen brittiska soldater har varit frånvarande utan giltigt förfall (bondpermis) under mer än 30 dagar sedan krigets inledning 2003.
USA försöker därför knåpa ihop en ”nationell irakisk armé”, som för tillfället består av 230 000 man, men som är tänkt att utökas till 320 000 i slutet av nästa år. Men som kommentatorer i kapitalistiska tidningar tvingats erkänna: ”Dessa styrkors lojalitet lutar mot de sunnitiska, shiitiska och kurdiska folkgrupperna och inte mot centralregeringen. Problemet har alltid varit (bristande) lojalitet snarare än träning” (The Independent).

Dödläge

Detta sekteristiska dödläge kan inte lösas på kapitalistisk grund. Detta erkänns otroligt nog inte av de förmenta ledarna av exempelvis den brittiska Stop the War-rörelsen (”Stoppa kriget”).
CWI och Rättvisepartiet Socialisterna kräver ett omedelbart tillbakadragande av alla utländska trupper från Irak så att det irakiska folket kan bestämma sin egen framtid. Ändå är ett totalt och ensidigt tillbakadragande av USA inte sannolikt. Irak invaderades i syfte att säkerställa oljetillförsel och förändrade maktrelationer i Mellanöstern, och även om huvuddelen av USA:s soldater (tillsammans med de från Storbritannien och andra ”koalitionspartners”) formellt dras tillbaka är det högst osannolikt att man ger upp alla de 110 baser som den USA-ledda alliansen har i dagens Irak.
Endast en effektiv, ickesekteristisk arbetarrörelse – kurder, shiiter och sunniter, tillsammans med turkmener och andra – kan fullständigt och bestående bryta USA-imperialismens militära och ekonomiska strypgrepp över Irak. Denna rörelse måste kopplas till idén om ett socialistiskt Irak organiserat på grundval av en demokratisk konfederation som garanterar alla folks rättigheter i Irak, inklusive minoriteterna.
Inget är mer utopiskt än som en del ”socialister” hävdar att om man enbart drar tillbaka trupperna skulle det irakiska folket leva i samförstånd, fred och ömsesidig förståelse. Om de lämnades åt sig själva, skulle de otvivelaktigt göra detta.
Men på basis av kapitalism, med ett historiskt arv av splittring underblåst av imperialism och kapitalism och utnyttjad av eliterna i alla de olika folkgrupperna, kan den sekteristiska splittringen växa, som erfarenheterna från Nordirland och, kanske än mer tragiskt, Balkan visat.
En del av de som idag begränsar sig till parollen ”dra tillbaka trupperna” gjorde förut samma fel vad gällde Nordirland. Dra tillbaka de brittiska trupperna och protestanterna och katolikerna kommer att leva fredligt ihop, var det enkla svaret. Deras utopiska experiment prövades aldrig, då den brittiska imperialismen, även om man gärna ville, inte kunde dra tillbaka sina styrkor från Nordirland. En följd av den egna politiken att härska genom att söndra. Därför bestämde sig den brittiska imperialismen, trots bomberna och alla döda och sårade, för att vänta ut IRA.

Kamp för socialism

Liknande argument används nu inom USA-imperialismen för att rättfärdiga fortsatt militärt, och framförallt ekonomiskt, underkuvande av Irak, även om USA-soldaterna formellt ”dras tillbaka till sina baser”. De irakiska arbetarnas och böndernas uppgift är därför att skapa en klassallians som kan visa på en väg ut ur de fasor som imperialisterna och olika lokala eliter som kämpar om makten påtvingar dem.
Irak kommer aldrig att bli demokratiskt eller fritt på kapitalistisk grund. Detta underströks av Bushs besök i Irak 13 juni. Han sa till den nyvalde irakiske premiärministern, Nouri al-Maliki att: ”…jag uppskattar att ni erkänner att landets framtid ligger i era händer”. Likväl fick Iraks ”självständige” premiärminister exakt fem minuters förvarning om Bushs flygande visit, en klar demonstration av relationerna mellan ”Ceasar” och hans prokonsul i Irak.
Varken Iraks folk eller de nykoloniala massorna som skulle tämjas av ”kriget mot terrorn” har emellertid kuvats av detta. De romerska ledarnas paroll gentemot sina koloniala slavar var ”må de hata blott de frukta”. Detta var också Bushs och hans gängs verkliga filosofi under efterspelet till den 11 september. Som en konsekvens av USA:s handlande sedan dess hatar massorna i den nykoloniala världen dem nu än mer intensivt, utan att längre vara rädda för dem!

Somalia

Händelser i Irak, Somalia, Afghanistan, Iran och på andra platser understryker detta.
”De islamiska domstolarnas” seger i Somalia, understödda av lokala kapitalister och massorna som desperat längtar efter vilket alternativ som helst mot det ändlösa kaoset representerar ”ett häpnadsväckande nederlag för USA:s strategi om kontraterrorism genom ombud” på Afrikas horn, kommenterade brittiska The Guardian 6 juni.
Sedan diktatorn Mohammed Siad Barre fördrevs 1991 har landet kontrollerats av korrupta och rivaliserande krigsherrar som samlat enorma förmögenheter genom kontrollen av hamnar, vägar och flygfält, i frånvaron av någon erkänd nationell myndighet. USA stödde dessa despoter helt och hållet på grund av risken av en ”talibanisering” av Somalia.
Bushadministrationens felbedömning hotar nu att åstadkomma precis det de försökte förhindra.
Bush har gjort hotfulla kommentarer om att förhindra ”en ny bas för al-Qaida”, men efter USA-arméns nesliga reträtt från Somalia under Clintons 1994 kommer de inte att kunna intervenera direkt med militären. Islamisterna kommer, å andra sidan, lika litet att kunna erbjuda en ny väg till fred och välstånd för det lidande folket i Somalia som talibanerna kunde i Afghanistan.
Den amerikanska och brittiska militära interventionen i Afghanistan var tänkt att utrota alla kvarvarande lämningar av de barbariska talibanerna, krossa krigsherrarnas makt och sopa bort det feodala skräpet, inklusive förföljelse och diskriminering av kvinnor.
Men trots att det gått fyra år sedan invasionen har Iraks kaos i stället spridit sig till Afghanistan, med självmordsbombare i Kabul, vallmoodlingar som förser drogindustrin på sin högsta nivå någonsin och talibanernas återkomst i södern.

Afghanistan

President Karzais, som föraktfullt brukar kallas ”Kabuls borgmästare”, kungörelser gäller ej utanför Kabul. I söder och längs gränsen mot Pakistan ”härskar talibanerna under natten”. Medeltida barbari har återvänt då skolor har bränts ner och terroriserade kvinnor tvingats tillbaka till sina hem. USA:s och Storbritanniens svaga styrkor kan inte kontrollera situationen. Därför försöker Karzais regering nu desperat skapa en allians med ”knarkkungar och krigsherrar” och deras miliser för att bekämpa talibanerna.
USA:s 23 000 man starka truppstyrka, tillsammans med 9 000 man från NATO (däribland Natosamarbetande svenska militärer) kan inte bringa säkerhet till landet. Faktum är att man beräknat att det krävs en ”främlingslegion” på 150 000 man bara för att hålla södra Afghanistan! Därför kan den parodiska ”demokratiska” regeringen under Karzai gå mot en kollaps, trots stödet från USA:s och Storbritanniens bajonetter. I ren desperation försöker Karzai komma överens med talibanerna, i alla fall en del av dem i söder, ungefär som Pakistan gjort.

Iran

När det gäller Iran har USA tvingats helt ändra sin politik från de senaste 27 åren då de erbjudit en regering, som Bush beskrivit som en del av ”ondskans axelmakter”, samtal.
Även om USA:s utrikesminister, Condoleezza Rice, förklarar att Iran inte erbjuds någon ”stor uppgörelse” står det klart att USA räknat fel. Dess vapenskrammel har inte lyckats. En observatör har kommenterat att USA:s hållning till Iran om dess kärnkraftsprogram och möjligheten till framtida kärnvapen innebar ett ultimatum: ”Vänligen lämna över era vapen och sedan kommer jag att skjuta er”.
Även om det finns en massiv opposition mot mullornas regim i Teheran, motsätter sig majoriteten av iranierna oförsonligt, givet imperialismens inblandning rent historiskt och det nationalistiska motståndet mot detta från iranierna, Bushs och USA-imperialismens hot.
Tvärt emot Bushs förväntningar har ingripandet i Irak stärkt den iranska regimens ställning som en regional makt i Mellanöstern enormt istället för att försvaga den. Genom dess kontakter med Hizbollah och Syriens reträtt från Libanon har också Iran blivit en allt större aktör i Mellanöstern, som även stött Hamas i dess konflikt med den palestinska myndigheten.
Rekordhöga oljepriser och en ökad handel med Ryssland, Kina och Indien har gjort att Iran kan skaka av sig trycket från USA om att ge upp sitt kärnkraftsprogram.
Delar av USA:s regering – under ledning som det tycks av vicepresident Dick Cheney – vill fortfarande tillgripa en militär lösning. Men en fullskalig militär invasion av Iran med tre gånger så stor befolkning som Irak, är utesluten. Att bomba Irans kärnanläggningar är emellertid en möjlighet som ”finns kvar på dagordningen”, i linje med Bush-administrationens störda karaktär.
På grund av motståndet från andra kapitalistiska makter ser det emellertid ut som om USA tvingas att lägga även denna plan på is och lita till att speciellt Europa och Kina och Ryssland kan pressa Iran till någon sorts kompromiss.
Vi motsätter oss Irans användning av kärnkraft och stödjer än mindre den iranska regimens anskaffande av kärnvapen. Ändå är det rent hyckleri från USA:s sida att fördöma just den iranska regimen, medan Iran från alla håll är omgivet av kärnvapenmakter – varav några, som Israel, är beväpnade till tänderna av USA.

Försvagning

Bushs förändrade ställningstagande till Iran är ett uttryck för USA:s försvagade position, ett bakslag för Bush-administrationens grundläggande filosofi om ensidighet och ”förebyggande anfall” mot USA:s påhittade fiender.
USA:s militära framgångar är inte, som förr, garanterade av dess avgörande ekonomiska makt och tyngd. Den amerikanska kapitalismen har försvagats och är allt mer beroende av den asiatiska kapitalismen, speciellt Kina, för att kunna leva med sitt underskott.
USA-imperialismens påbud har inte stått oemotsagda, varken i den nykoloniala världen eller någon annanstans. Faktum är att USA-imperialismens dominans har drabbats av ett allvarligt bakslag.
Masstrejkerna rörande USA:s immigrationsfrågor, tillsammans med amerikanska arbetares växande missnöje, visar också på den enorma sociala opposition som gror inom USA. Denna väntar ännu på att få ett politiskt organiserat uttryck i bildandet av ett amerikanskt arbetarparti med massförankring, men Bush-regimens aktioner förbereder marken för precis en sådan utveckling.
Internationellt visar Frankrike och nu senast ungdomens uppror i Chile på det massiva världsomspännande motståndet mot kapitalism och imperialism.

Nya revolter

Arbetarnas och ungdomens kamp är delvis en reaktion mot växande klyftor, men får också näring av USA-imperialismens krigiska aktiviteter. Det brutala romerska imperiet provocerade fram slavrevolter – detta moderna ”imperium” kommer att göra detsamma.
Slavarna i Rom kunde emellertid inte erbjuda ett högre produktionssätt med en alternativ utveckling av samhället. Kapitalismens moderna löneslavar representerar, både i den ”utvecklade” och i den nykoloniala världen, mänskliga framsteg, en socialistisk framtid och en planerad ekonomi i världsskala som svar på USA-imperialismen och det system det försvarar idag, militarism och barbari.

Peter Taaffe