| BOK | Torka aldrig tårar utan handskar |
| Författare: | Jonas Gardell |
| Förlag: | Norstedts |
Boken börjar med slutet. Det börjar med en anonym och ensam man i en sjuksäng på Roslagstulls infektionssjukhus. Han lider av Kaposis sarkom, underförstått en följd av aids, och det beskrivs utan den minsta försköning. Man får läsa om liggsår, diarréer som tvingar ut tarmar och en enorm misär.
En sjuksköterska torkar instinktivt bort mannens tårar när hon råkar vara utan skyddshandskarna och får stränga reprimander av sin kollega. Mannen är inte längre en man, han är en dödlig smittohärd förkroppsligad.
Boken följer främst Rasmus och Benjamin, från barndomsåren till sena tonåren. I delarna om barndomsåren finns en sentimentalitet som inte är sådär kladdig som det lätt kan bli, utan ger en direkt bild av husen, naturen och människorna som gör att man själv börjar jämföra med sin egen barndom.
Rasmus har flytt lilla Koppom i Värmland, där homofobin är lika självklar som kaffet på maten.
Han flyttar efter en uppväxt utan vänner till Stockholm för att kunna leva som sig själv, hitta jämlikar och i bästa fall kärleken. Man får följa honom till olika mötesplatser för homosexuella, som ”Bögringen” (Spottkoppen) på Centralstationen eller Klara Norra, där han ger efter för man efter man. Inte för att han är särskilt attraherad, i många fall finner han männen motbjudande, men för att få en känsla av samhörighet, som att han är åtråvärd.
Benjamin är medlem i Jehovas vittnen. Homosexualitet är något som knappt existerar i hans omgivning och när det tas upp är det som en synd. Man får läsa om hur han och hans mamma går och knackar dörr, eller ”går i tjänsten”, tills Benjamin är nog gammal att börja gå själv.
En kväll knackar han på hos Paul, den ”varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat”. Paul tar emot Benjamin med öppna armar och Benjamin bjuds in till en värld han direkt känner att han hör hemma i. I den världen finns även Rasmus och en julaftonskväll hemma hos Paul läggs de två världarna ihop.
Parallellt med Rasmus, Benjamin och Paul återkommer man till den ensamme mannen på Roslagstull, men då och då kommer det in stycken med historia och fakta om hbt-rörelsen, det svenska etablissemangets extrema och nästintill oemotsagda homofobi och hur aids och bögar beskrevs i media. Gardell berättar om svensk hbt-historia, men också om Stonewallupproret, Harvey Milk och en karta över träffpunkter för bögar i Stockholm på 1980-talet. Att man hela tiden flyttas från Rasmus till Benjamin, till Paul, den döende mannen och de historiska bitarna gör att man ibland tappar fokus en aning. Men de fyller verkligen sitt syfte och bidrar ändå väldigt mycket till bokens helhet.
Torka aldrig tårar utan handskar är en bok man inte fastnar i direkt, men som på något vis håller kvar en. Efter ungefär halva boken grips man och berörs ända in i märgen. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när Gardell beskriver den desperata ensamheten hos Rasmus eller hur en efter en faller offer för den dödliga sjukdomen och totalt förtärs av den.
Detta är en bok som är täckt av ett ständigt sorgtäcke, och man får en hårdsmält klump i magen av att läsa den. Inte endast för allt det fruktansvärt mörka som var, utan främst för allt mörkt som inte ljusnat det minsta sedan 1980-talet då boken utspelar sig.
Gardell utelämnar inte ens de hemskaste bitarna ur historien, utan berättar om alla fula delar av Sveriges bakgrund. Han släpper ut ilskan reglerat och det enda jag saknar är en analys av dagsläget.
När boken är slut sitter jag med ett litet tomrum i huvudet, fortfarande med en klump i magen som inte ger med sig. Det är förmodligen exakt det som Gardell satsade på, för nu kan jag knappt vänta på att få läsa nästa del av trilogin. Men främst av allt har jag en förnyad lust att gå ut på gatan och kämpa och en ännu starkare längtan till den dag då hbt-rörelsen blir kämpande igen och kräver sina rättigheter. Och jag har en känsla av att Jonas Gardell också kommer att stå långt fram i de leden.
Josephine Landström
