Vad betyder Olof Palme nu?

2011-03-07 12:42:27




BOKIngen kommer undan Olof Palme
FörfattareGöran Greider
FörlagOrdfront
Vad betyder Olof Palme nu?
När hans röst ibland hörs ur någon radioapparat är det en annan tid, förfluten tid.
Men denna andra tid
har styrkan att bryta in i min egen tid
så att den blir främmande,
så att vi kan se den tydligare.
 
Så börjar den dikt som avslutar Greiders Ingen kommer undan Olof Palme, skriven runt valet 2010. Boken är enligt författaren inte ännu en biografi, utan en personlig meditation över ”en politisk gestalt som oavbrutet vill göra sig gällande i min egen tid” – men som även betraktar vad andra har skrivit.
Vad skulle Palme ha sagt om detta? undrar Greider med anledning av socialdemokratins djupa kris. Frågan ekar mellan husen under en fängslande vandring i tid och rum mellan Olof Palmes adresser, alltifrån uppväxten på Östermalmsgatan i samma hus som Carl Bildts farfar via radhuset på Tornedalsgatan i den på 1950-talet nya förorten Vällingby till den stora paradvåningen på Västerlånggatan i Gamla stan, som speglar olika skeden av Olof Palmes liv och gärning.

Ingen kan förneka Olof Palmes lyskraft. Greiders favoritfoto av Palme är när denne med en cigarett i handen i en ögonblicksbild från socialdemokratins guldår förbereder ett 1 maj-tal i Helsingborg 1969, sittande bredvid en ung kvinna som halvt förälskat tittar på honom. Det var ett drygt år efter att Palme utmanat USA genom att demonstrera mot Vietnamkriget tillsammans med Nordvietnams Mosk- vaambassadör i upptakten till en mäktig period av radikalisering och stora välfärdsreformer.
Den samhällskritiske diktaren med det stora håret vill samtidigt polemisera mot hur framförallt Henrik Berggren och Klas Eklund, men även historikern Kjell Östberg i den bästa av Palmebiografierna, kapslar in sin huvudperson i en svunnen tid vars politiska arv sopats bort av nya vindar. Historien om Palmes tid som S-ledare tar enligt Greider inte som hos dem slut med mordet, utan lever tvärtom vidare som en måttstock på hur långt förfallet har nått idag.

Enligt Greider gör biografierna alla misstaget att mer betrakta Palme som en sällsynt begåvad statsman och politisk personlighet än som den ordförande han var i ett socialdemokratiskt parti, ”inbäddad i en då ännu levande social rörelse med förgreningar på varenda arbetsplats i landet”. Utan denna rörelses hela ”klaviatur och klang- låda” av tiotusentals aktiva, i fackföreningar, partiorganisationer och solidaritetsrörelser, var Palme och de reformer som genomfördes under dennes tid inte möjliga.
Greider hävdar, liksom Offensiv ända sedan starten 1973, att arbetarrörelsen under efterkrigstiden lyckades bygga upp vad som han med Trotskijs och Luxemburgs vokabulär kallar en slags dubbelmaktssituation i det kapitalistiska samhället.
Denna makt baserades framförallt på en så unik facklig och politisk organisationsgrad i kombination med utvecklingen av en så stark offentlig sektor, att man som Greider kan tala om en ”embryonal socialism” – eller som Offensiv mer exakt brukade kalla ”en glimt av socialism i det kapitalistiska samhället”. Under Palmes sista år hade nästan fyra av tio anställda en offentlig arbetsgivare i vad Greider kallar ”en gigantisk offentlig produktionsapparat” med otaliga anställda, på sjukhus, vårdcent- raler, daghem, äldreboenden, skolor, bibliotek o s v.

Hur kunde socialdemokratin då  beskrivas som befriad från ”socialiseringsdogmatiken”? frågar han sig och insisterar att Palmes tal om “demokratisk socialism” inte bara är en gåbortskostym.
Kanske, menar han, för att de offentliga tjänsterna, som redan av den f d finansministern Per Edvin Sköld 1952 föreslagits kunna bli ”en väldig socialiseringssektor”, oftast inte behövde  övertas av privata företag, då det var fråga om nya verksamheter där inga tidigare fanns. Detta representerar enligt Greider om inte ett brott mot kapitalismen så åtminstone ”en em- bryonal socialism” där den öka-de jämlikheten och jämställdheten förkroppsligades i en stor offentlig sektor med fördelning efter behov. Detta är ett perspektiv på Palmes ”starka samhälle” som han menar helt sak- nas i biografierna och nog “inte ens Palme själv var helt medveten om”.
Greider reflekterar inte över de förutsättningar som fick kapitalägarna att under några årtionden tolerera allt detta. Till ex- empel att dessa ändå gavs stort utrymme att berika sig under en tid av mäktig tillväxt, att även de själva i en ekonomi nästan utan arbetslösa hade akut behov av utbildad arbetskraft med tillgång till bostäder och barnomsorg o s v och att de befann sig under dubbel press från såväl den svenska arbetarrörelsens styrka som den globala maktbalans som skapats av världskriget.

Trycket från denna S-prägling av samhället var så stark att den offentliga sektorn inte på allvar utmanades under hela 1970-talet, trots några år av borgerliga regeringar.
Kapitalets reaktion, som är märkligt lite analyserad av såväl  biografierna som av Greider, kom ändå till sist när 1970-talets ekonomiska kris och höga skatter på allvar började hota kapitalägarnas vinster och privilegier, samtidigt som LO pressats att avleda krav på ekonomisk demokrati och socialiseringar med ett förslag om fackligt förvaltade löntagarfonder som steg för steg skulle ta över ägandet.

“Någon uttömmande förklaring till Palmes fondmotstånd tror jag inte finns”, skriver Greider och blundar märkligt nog för vad både Offensiv och Palme från motsatta utgångspunkter förstod redan då. Nämligen att ingen härskande klass frivilligt ger upp sin makt och privilegier och att den skulle vara beredd att värja sig med alla medel, alltifrån investeringsstrejk och kapitalflykt till kontrarevolutionära mobiliseringar. Detta fick vi ock- så iskalla fläktar av genom SAF:s “klackar i backen” med storlockouten 1980 (som dock slogs tillbaka av LO) och den nyliberala offensiven med idéer om en nattväktarstat och 4 oktobermarscher även mot helt urvattnade löntagarfonder.
Bara beredskap till en avgörande och revolutionär socialisering av makten och ägandet skulle ha kunnat rädda de idéer om ekonomisk demokrati som motiverade löntagarfonderna – vilket Palme inte var beredd till.

Greider hävdar att en kluven Palme ändå erbjöd “en nyckel till framtiden” genom att under ett nyliberalt färgat 80-tal försöka upprätthålla ett ideologiskt motstånd mot “systemskiften” och privatiseringar.
Detta trots att han samtidigt under växande obehag och facklig kritik bäddade för finansvalparna genom att stödja Kjell-Olof Feldts och kanslihushögerns strategiska reträtt med en stor devalvering och sänkta reallöner som gav tillbaka vad LO vunnit i storkonflikten, nedskärningar och avreglering av kreditmarknaden.
Enligt Greider är vänsterns grundproblem inte främst ideologiska, utan organisatoriska, då de sociala rörelser de en gång bars upp av idag är ”nästan bortvittrade, inte sällan resolut nedkämpade av högerregeringar från Thatcher till Reinfeldt”. På frågan om vilka som idag bygger rörelser underifrån svarar han med nattsvart pessimism: ”Sverigedemokraterna”. Hur ska nya sociala rörelser byggas, särskilt i en postindustiell, global och medialiserad värld? frågar han sig närmast uppgivet.

Inget ljus kastas över vad t ex LO så sent som för ett par år sedan skulle ha kunnat göra för att inte låta rörelsen vittra ”till en skugga av vad den en gång var”. T ex att ett ideologiskt motiverat motstånd med en politisk strejk och massdemonstrationer mot attackerna på a-kassan och sjukförsäkringen skulle ha kunnat ingjuta nytt liv i facken och hindra Reinfeldts och SD:s valseger.
Antingen han inte begriper eller inte vill äventyra sin position i den vittrade rörelsens utkant gör han precis som Olof Palme halt både inför klasskampen och ägandet av produktionsmedlen.
Greiders bok är intressant. Men när han till sist söker efter ljuspunkter i Europa ser han bara Ed Millibands halvkvädna kritik av Blair och inte den mäktiga våg av generalstrejker som sveper genom Europa.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!