Vad kan vi lära av Trondheim?

2008-02-27 14:58:41




Bok
Titel: Trondheimsmodellen
Författare: Aron Etzler
Förlag: Karneval
Flammans redaktör Aron Etzler har förstått att det inte räcker med att sparka Reinfeldt för att bryta högerpolitiken. I sitt sökande efter ett alternativ har han granskat två ”radikala framgångshistorier”: den norska kampen mot privatiseringar i spåren på den s k Trondheimsmodellen och uppsvinget för Nederländernas nya lilla massparti, Socialistiska partiet.

Etzlers bok Trondheimsmodellen börjar i Sverige med några viktiga iakttagelser av hur ”det nya arbetarpartiet” i det senaste valet besegrade socialdemokraterna. Det skedde mot en bakgrund av växande klassklyftor ”efter 25 års segertåg för borgerligheten” oavsett regering.
Under denna tid av nyliberala systemskiften rasade det partipolitiska engagemanget. Socialdemokraternas medlemstal hade ifjol halverats sedan 1993 – enligt färska siffror följt av ett ras med 16 procent under 2007. Där socialdemokratins prägling av samhället suddats ut har pengarnas makt vuxit.

Partier ned, lobby upp

Mycket intressanta är Etzlers siffror på hur kapitalets lobby- och frontorganisationer som Villaägarnas riksförbund har vuxit under samma tid som alla partiers medlemstal halverats. På basis av mördande telemarketing och direktreklam fördubblades förbundet mellan 1997 och 2005 till 330 000 medlemmar, fler än riksdagspartierna tillsammans.
Svenskt Näringsliv har en budget för opinionsarbete på 12 miljarder, flera gånger större än alla partier tillsammans. Med hjälp av lejda organisationer, hemsidor, tankesmedjor och tidskrifter har också Svenskt Näringsliv bakom kulisserna lyckats binda ihop de borgerliga partierna. Den nya välfärden, frihandel.nu, Timbro, Neo, Centrum för rättvisa och Stureakademin är namnet på några av dessa, som bidragit till att smida ihop en borgerlig, nyliberal intressepolitik.
Boken visar också hur s och v under samma period har bedrivit en liknande politik, men i deras fall på tvärs mot sina medlemmars intressen. ”Vi tappade våra ambassadörer på arbetsplatserna. Sossarna där fick ta en massa skit och till slut la de av”, citeras den f d Metallbasen Göran Johnsson om konskvenserna. Och v, som sade sig vilja öka den offentliga sektorn, var enligt författaren med om att ”sälja ut tillgångar för 153 miljarder i ett svep runt millennieskiftet. Vänsterpartiet, som kallar sig garanten för välfärd, var med om att både sänka sjukersättningen och a-kassa och spara på skola och sjukvård”.
Men om inte ”vänsterpartierna” förmår hålla stånd, hur ska då motståndet bedrivas? Det är här som Etzler redovisar det norska exemplet, som i alla fall under en tid varit mer lyckat än någonstans i Europa – om än långtifrån konsoliderat.
Mycket handlar om hur Trondheim, Norges tredje stad – där LO tack vare sin radikala tradition tidigt reagerat mot nyliberalismen – lyckats vända utvecklingen. Ett exempel som också påverkat norska LO att pröva en liknande metod.
Precis som i Sverige drogs de norska partierna tidigt ned i den nyliberala malströmmen. Det började med en avreglerad kapitalmarknad. Det fortsatte redan på 1980-talet med ett avskaffande av den sociala bostadspolitiken och sedan på 1990-talet med en avreglerad elmarknad, följt av nedskärningar i kommunerna, som bäddade för avregleringar, bolagiseringar och privatiseringar.

Brett fackligt motstånd

Arbeiderpartiet (norska s) straffades 2001 med århundradets bakslag i valet, med ett ras till bara 24 procent. Det blev därmed tydligt att motståndet måste börja utomparlamentariskt. Redan i slutet av 90-talet inleddes också – i bjärt kontrast mot Sverige – ett brett fackligt motstånd mot privatiseringspolitiken. På landsmötet för norska Kommunal, Norsk Kommuneforbund (senare Fagforbundet) 1998, togs beslut om att bilda paraplyorganisationen For velferdsstaten, ledd av Asbjörn Wahl. Våren 2002 bildades också Folkeaksjonen Velferd, där även kommuner deltog, för krav på mer statliga pengar till kommunerna.
Men det var med massprotester underifrån som skärpan kom. Mest spektakulära blev massprotesterna mot nedläggningen av BB och småsjukhus – följt av konkurrens och privatiseringar. Först ut blev aktionerna i lilla Laerdal, där tusen personer våren 2003 omringade det hotade sjukhuset och 80 barnmorskor sade upp sig kollektivt. Under de närmaste två åren svepte en våg av lokala massdemonstrationer av karaktären av ”man ur huse” över landet, samordnat i Folkebevegelsen for lokalsykehusene.
I Trondheim, som ända sedan 1988 varit ett fäste för facklig opposition, hade LO länge rest ragg mot eget budgetansvar för kommunala enheter och beställar-utförarmodellen, redan innan omfattande privatiseringar. Etzler berättar om hur bolagiseringen av Trondheims Byggservice, då skolorna tvingades betala tusen kronor för en iskruvad glödlampa, snabbt blev en symbol för hur skruvad privatiseringspolitiken skulle bli.
Inför valet 2003 lanserade LO Trondheims radikala arbetsutskott (bara en av fyra tillhörde Arbeiderpartiet, Ap – av de övriga tillhörde en Socialitisk Venstre, SV, och två, däribland ordföranden Arne Byrkjeflot, Rödt/RV, ett vänsterparti med maoistiskt förflutet) en ny typ av fackligt-politiskt arbete. Alla pengar satsades på det lokala LO:s egen valrörelse, som helt kom att dominera valet.
Våren 2003 utarbetades 19 punkter för social upprustning. ”Vi vill inte bara stoppa all konkurrensutsättning. Vi vill återkommunalisera”, löd en central mening. Det så kallade Trondheimsmanifestet förankrades först på arbetsplatserna och låg sedan till grund för en utfrågning av samtliga partier om hur de ställde sig.
Sedan även Ap gått med på 16 av de 19 kraven slutade valet efter 14 års högerstyre med klar vänsterseger – kryddat av en jordskredsseger för SV, som nästan fördubblades till 17,7 procent. Erfarenheten tippade också balansen inom Ap till vänster.
Med hjälp av en ny kommunal egendomsskatt och högre statsbidrag har kommunen också levererat. Enligt Etzler har 33 nya förskolor byggts för full behovstäckning 2006, budgeten för kollektivtrafiken fyrdubblats, skolorna rustats upp och alla privatiseringar stoppats. En rad verksamheter har också återkommunaliserats.

”Du bestämmer”

Inför stortingsvalet 2005 anammade sedan LO Norge, under ledning av Gerd-Liv Valla och klart inspirerade av Trondheim, en liknande metod. LO:s ”långa valrörelse” började med en enkät Du bestemmer – LO på din sida, där 44 000 LO-medlemmars svar på frågan ”vad vill du?” skrevs in i en databas. Ur detta vaskades 54 krav fram, varav tio fick status ”de viktigaste”.
Pressad av valkatastrofen 2001 och protestvågen för välfärden, utlovade Ap:s partiledare Jens Stoltenberg inför segervalet 2005 en ”ny kurs”. Efter att tidigare bland annat ha delprivatiserat både Statoil och Telenor lovade han nu, tillsammans med SV och Senterpartiet att: ”Tiden för privatiseringar är över”.
I den nya regeringsförklaringen, Soria-Moria-erklaringen, lovades både försvar av gemensam välfärd och en självständig utrikespolitik.
Vissa löften tycks ha hållits: uppluckringen av arbetsrätten har stoppats, liksom privatiseringen av statliga företag och etableringen av nya friskolor. Anslagen till kommunerna har ökat.
Ändå har den radikala glansen snabbt flagnat på andra områden. Norska F-16-plan till Afghanistan ledde till förtroendekris för SV. Redan efter första budgeten, som nästan rakt av övertogs från högerregeringen, råkade SV:s finansminister Kristin Halvorsen i storgräl med LO. Ont blod väcktes av lönehöjningar till ministrar och stortingsledamöter. Detta följdes av en ny strid mellan regeringen och LO om ett 20-procentigt arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen, som vanns av LO.
Etablissemangets och medias hämnd på Gerd-Liv Valla, som ett tag kallats ”mäktigare än något statsråd”, blev en mediastorm som tvingade henne att avgå sedan hon påståtts ha mobbat en medarbetare. Därmed tycks också luften i både regeringens och dessvärre även norska LO:s radikalism ha gått ur.
När det visade sig att fattiga pensionärer inte hade råd att betala de avreglerade elräkningarna rådde SV i regeringen dem att dra ned på värmen och ta på sig koftor. Mot en bakgrund av svikna förväntningar har i stället det invandrarfientliga och populistiska Fremskrittspartiet fått ett nytt uppsving med krav på sänkt skatt på tobak och bensin, betalad med oljepengar till välfärd.
Etzler tycks inse att svagheten i det norska exemplet är avsaknaden av ett kampinriktat massparti, som också kan ge kadrer och politisk kompass för en uthållig facklig radikalism.
Det är i jakten på ett sånt parti som han redovisar hur det holländska Socialistpartiet tagit språnget från en maoistisk sekt till ett nytt, om än litet massparti, på basis av en imponerande aktivism enligt mottot ”bygg en fästning i den stadsdel där ni etablerar er”. Etzlers skildring av sp:s spektakulära aktioner och egna hjälpkontor är inspirerande.

Socialistiskt program

Etzler, som mot alla odds hoppas att v ska kunna lära av detta, blundar dock för den växande interna kritiken i holländska sp mot att allt fler kommunala mandat och avsaknaden av ett klart socialistiskt program också där har lett till alltfler kompromisser om nedskärningar och privatiseringar.
Trondheimsmodellen förtjänar att läsas och diskuteras. Till syvende och sidst fattas dock slutsatsen om behovet av ett nytt arbetarbaserat och socialistiskt massparti, som klarar att koppla mobiliserande proteströrelser och stöd till facklig opposition till ett revolutionärt socialistiskt program. Utan en revolutionär förvandling av grundläggande makt- och ägarförhållanden, som också sprids internationellt kan inga bestående sociala framsteg konsolideras i dagens globaliserade kapitalism.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!