Vad krävs för att eliminera vinster i välfärden?

Enligt Göteborgsposten/Sifo tycker tre gånger så många att ett förslag om att vinst inte ska tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg är bra eller mycket bra som de som tycker att det är dåligt eller mycket dåligt, 58 procent mot 23 procent (övriga kan eller vill inte svara).

Majoriteten för ett vinstförbud är inte bara massiv bland de rödgröna väljarna, 67-17. Den är i kraftig övervikt också bland de borgerliga väljar­na, 49-31.

Efter en vår och sommar av ihållande personalprotester bland barnmorskor, läkare, sjuksköterskor och lärare och nya riskkapitalskandaler inom välfärden är det heller ingen överraskning att Svt/Novus kunnat visa att en stor majoritet även uppfattar att såväl sjukvården och äldreomsorgen som det sociala skyddsnä­tet och skolan har blivit sämre eller mycket sämre sedan det senaste valet 2010.

Det borde vara dynamit i debatten och ge en god grund för S och de rödgröna att kunna krossa Alliansen i nästa val. Ändå var det väldigt litet förfallet inom välfärden som stod i fokus när Stefan Löfven för första gången mötte Fredrik Reinfeldt i en kort duell i SVT:s Aktuellt denna vecka.

Stefan Löfvens kritik mot Reinfeldts förslag om ett femte jobbskatteavdrag för lånade penger faller också ganska platt till marken när S ­inte bara i efterhand har godkänt alla andra gigantiska skattesänkningar för de välbärgade som redan har genomförts, utan också nu i förväg säger att lagt kort ligger även om Alliansen genomför ett femte.

Därmed blir det, som dagens system fungerar, heller inget över till att förbättra välfärden efter en rödgrön valseger.

Vare sig Alliansen, S eller MP vill tala om den gigantiska ­nedmontering och samtidiga privatisering av den tidigare unika svenska välfärden som har ägt rum under de senaste tjugo åren. Inte ens Vänsterpartiet vill ­gärna tala om hela bilden, efter att under 1990-talet ha stött 90 procent av vad Göran Persson skröt om som VM i budgetåtstramning.

Metoden har varit så stora skattesänkningar, parallellt med systematis­ka nedskärningar, avregleringar och privatiseringar, att konturerna nu kan ses av den nattväktarstat, där endast militär, polis, fängelser och fyrtorn är statliga, som arbetsgivarföre­ningen SAF talade om när de runt 1980 lanserade Milton Friedmans nyliberala systemskifte på svenska.

Få kunde väl då föreställa sig att en av den globala kapitalismens ­ledande husorgan som The Economist i år skulle kunna skriva att ”Milton Friedman skulle känna sig mer hemma i Stockholm än i Washington DC”.

Vem skulle då ha kunnat tro att

ett dussin professorer i den svenska Kungliga Vetenskapsakademin efter ett internationellt symposium om framtidens skola våren 2013 skulle beskriva det svenska skolsystemet som ”närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv” och sedan fortsätta så här?: ”Med undan­tag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets ­styre, finns inget annat allmänt ­finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag.”

Och vem skulle väl 1985, då Olof Palme hade vunnit valet på motstånd mot Moderaternas nya tal om ”systemskifte” och stiftat Lex Pysslingen mot vinstdrivna förskolor, ha kunnat tro att samma parti bara några få år senare skulle släppa allt motstånd mot att den stopplagen revs upp och själv ta över avregleringarnas taktpinne 1994? 

De samlade skatterna och ­sociala avgifterna (skattekvoten) har som GP påminner om sjunkit från att motsva­ra 56 procent av BNP 1989 till 44 procent idag. Det innebär en gigantisk privatisering av resurser från välfärd till privat konsumtion – framförallt till förmån för företag, rika och de välbärgade. Med 1989 års skattekvot skulle alltså staten och kommunerna idag ha 11 procent mer av BNP att röra sig med. Det motsvarar 390 miljarder kronor med en BNP som år 2012 på 3 549 miljarder kronor.

Summan motsvarar i sin tur hälf­ten av statens alla skatteinkomster på 788 miljarder kronor år 2012 och är större än alla kommunala utgifter i landet för utbildning, äldreomsorg samt individ- och familjeomsorg.

För stat och kommuner skulle 390 miljarder kronor mer totalt sett ge 25 procent större skatteinkomster än de har idag.

Detta är siffror som också ger ett helt annat perspektiv till de nattsvar­ta perspektiven om den ­demografiska åldersbubblan och framtidens finan­siering av välfärden.

Varken professorerna i Vetenskapsakademin eller någon annan har heller funnit några som helst belägg för att den ­konkurrensutsättning som genomförts med effektivisering eller valfrihet som argument har gjort någonting bättre.

Efterkrigstidens snabbt växan-de offentligt organiserade reproduktions- och välfärdssamhälle förde i så hög grad grad tankarna till Marx socialistiska fördelningsprincip ”av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” att Offensiv har ­beskrivit det som ”en glimt av socialismen i det kapitalistiska samhället” – vilket vi redan då förutsåg skulle utmanas av den växande lönsamhetskris för industri­kapitalismen som inleddes i mitten av 1970-talet och ställa socialdemokratin inför ett historiskt val: reträtt från reformerna eller kamp för ett socia­listiskt program.

Efter misslyckandet för fackföre­ningsrörelsens reformistiska försök att med löntagarfonder lösa den vinst- och ackumulationskris för den privata industrin som var under uppsegling, valde både S- och LO-ledningarna en serie reträtter, som inleddes med devalveringar, reform­stopp och en avreglerad finansmark­nad.

Som Marx påpekade driver kapitalismens tendens till fallande profit­kvot fram motverkande faktorer, som en brutalare utsugning, globaliserad jakt på nya marknader och en mer sy­stematisk penetrering av tjänstesektorn. Något som efter 1990-talskrisen pressade socialdemokratin till en ­total kapitulation för kapitalismens nylibe­rala krav på drastiskt sänkta skatter, dramatiska nedskärningar och priva­tiseringar.

Medan huvuddelen av välfärden ännu (hur länge till, kan man fråga sig?) finansieras offentligt har alla spärrar till privat utförande rivits upp och satts i system genom till exempel Lagen om offentlig upphandling (LOU) med köp/säljsystem, konkurrensutsättning och upphandlingar som av äldreboenden, eller Lagen om valfrihet (LOV) med kundval och pengasystem som inom hemtjänst, skolor och förskolor.

Denna process som i kommunerna inleddes med att små verksamhe­ter togs över av personalkooperativ, chefer och småföretag har under det senaste årtiondet följts av att riskkapitalbolag i snabb takt köpt upp de små och tagit kommandot med en dominans av jättelika vård- och skolbolag.

Mer än tre fjärdedelar av de störs-ta bolagen inom skola, vård och omsorg som Carema/Vardaga, Capio, Attendo, Aleris, Frösunda, Kunskaps­skolan, AcadeMedia – och fram till nyligen den kraschade John Bauer Education, styrs idag av riskkapitalbolag eller andra investmentbolag.

Ungefär en tredjedel av de skattepengar som kommunerna 2010 ­köpte vård, skola och omsorg för gick till riskkapitalbolag.

Till och med de i hög grad individbaserade LSS-verksamheterna för gruppboenden och personlig assistans har de så kallade riskkapitalbolagen kopplat ett bastant grepp om med klipp efter klipp.

– Det är en ren guldgruva för företag som letar efter stora vinster, och det finns inga risker, säger Tomas Agdalen på Inspektionen för socialförsäkringen, som har utrett de ­ökade assistanskostnaderna.

Parallellt med de växande privata oligopolen har den privata finans- och tjänstemarknaden imiterats inom och i hög grad korrumperat det som fortfarande är offentlig sektor. Detta sker genom både konkurrens och allt tätare offentligt-privata band med den snabbt växande privata tjänstesektorn, dess bossvälde och ekonomi­ska styrsystem som New Public Management, som i våras beskrevs av journalisten Maciej Zaremba i DN.

Ett annat exempel är hur det numera svensk-danska statliga bolaget Posten Nord nekade Seko att använda företagets egendom för att förbereda det konfliktvarsel man tvingades till i höstens avtalsrörelse, vilket motiverades med Postens anslutning till den privata tjänstesektorns arbetsgivarorganisation Almega.

Samtidigt tyder ­miljardkonkursen för den privata skoljätten JB Education, som trots en rörelsevinst år efter år orsakades av en ohållbart hög belåning, på växande problem för riskkapitalbolagens affärsidé att ”köpa för lånade pengar-uppvärdera-och sälja med ett megaklipp”.

Riskkapitalisternas parasitära plundring av vårdbolaget Attendo på en miljard kronor när det politiska läget hindrat det klipp man ­eftersträvat är ett annat exempel. Det för verksamheten helt onödiga miljardlån som ägarna belastat Attendo med för att betala en utdelning till sig själva motsvarar 2 900 undersköterskors årsinkomst, ob och sociala avgifter!

Ett Sverige med ett nytt och svårbegripligt, men för de flesta mycket ojämlikt och obehagligt ansikte, där demokratin och yttrandefriheten dunstar bort och medborgarna förvandlas till kunder som värderas efter sin köpkraft, har växt fram.

Medan barnmorskor och sjukskö­terskor på landstingets sjukhus i ­alla fall vågar klaga högt över en orimlig arbetssituation råder det inom till exempel den privatiserade hemtjäns­ten en öronbedövande tystnad från arbetsplatserna. Inte en enda Lex Sarah-anmälan har enligt Kommunalarbetaren lämnats in från den priva­ta hemtjänsten i 12 av 22 Stockholms kommuner.

Inte ett enda fel har rapporterats från 160 privata hemtjänstföretag med 6 000 brukare, varav en mycket hög andel också saknar kollektivavtal. 

Göran Rosenberg frågade sig i en debattartikel i Expressen efter S-kongressen ”varför inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition kan föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?”

Han antydde själv ett lika enkelt som oroväckande svar: ”Det är för stora pengar och för starka ­intressen som numera står på spel.”

Han berättade också att flera av komplexets aktörer slagit upp sina montrar på S-kongressen, däribland Capio, Attendo, Academedia, Humana, Aleris, och Vårdföretagarna. Och inte minst viktigt i sammanhanget: ”Inne i kongresshallen satt ombud med personliga, politiska och fackliga kopplingar till välfärdsindu­strin.”

De brösttoner mot S-kongressens begränsade kompromiss om ökade kontroller och kvalitetskrav som Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström gick upp i falsett för fick direkt en bakläxa från de egna leden i Dagens Industri, genom ett godkännan­de till S-kompromissens tal om ­hårda kvalitetskrav av Börje Ekholm från Wallenbergarnas maktbolag Investor, som bland annat äger Aleris.

Även Marcus Strömberg, som är vd för den största privata skoljätten AcadeMedia, och som ägs av det Wallenbergkontrollerade och Guernseyregistrerade riskkapitalbolaget EQT, ställde sig bakom S-kompromissen.

Samhällsvetaren och ­S-debattören Stig-Björn Ljunggren har i ett angrepp på Folkkampanj för gemensam välfärd antytt att kravet på en vä­lfärd utan vinst skulle vara att likna med ett trotskistiskt övergångskrav – ett krav som kan få brett folkligt stöd, men som inte kan genomföras inom det nuvarande systemets begränsningar.

Det är uppenbart att mycket ­starka ekonomiska maktintressen står på spel och att dagens socialdemokrati är djupt insyltat med alla möjliga fingrar i burken.

”Så det vi fått se är en klassisk kompromiss mellan storägare och S-ledning”, analyserade ETC-basen Johan Ehrenberg efter S-kongressen, och fortsatte:

”Inför media kan S visa upp makt­förmåga och ansvarsfullt samarbete med de viktiga storpengarna. Miljöpartiets dröm om små lokala fria ­ägare kommer fortsätta vara en dröm. Vänsterpartiets vinstförbudskrav kommer drunkna i medias stöd till sådana här maktkompromisser. (Därför att V knappast vågar fälla en S regering på frågan).

S-vänstern kommer tvingas försvara beslutet för att inte framstå som splittrare… Privatiseringarna av offentlig välfärd kommer alltså att fortsätta. Slutet gott för den ­politiska kursändringen som gjordes på 90-talet och som egentligen aldrig disku­terats eller beslutats i ett val. Ett ­enda litet problem kvarstår. Svenska folket är fortfarande emot.”

Just det. Och några månader sena­re är det inför manifestationerna den 21 september tydligt att S och media inte har lyckats svänga opinionen till förmån för vinstintresset och att det nu finns början till en växande rörelse i hela landet som är beredda att kämpa.

Därmed repar också vinstkritikerna inom både allt fler fackföre­ningar och även inom S nytt mod.

Som sommarens JB- och Attendoaffärer visar saknar, tvärtemot den gängse mediabilden, riskkapitalets välfärdsaffärer både all långsiktig stabilitet och demokratisk legitimitet. Ju fler sådana lyckade eller misslycka-de försök till ägarklipp, desto mer kommer opinionen att härskna till. Vissa delsegrar kan också ge förnyad aptit på mer.

Folkkampanj för Gemensam Välfärd måste göra sitt bästa för att bygga vidare på att samla och mobilisera den alltmer utbredda opinion för en upprustad skola, vård och omsorg som har goda möjligheter växa under det kommande valåret i skarp strid mot välfärdsprofitörernas vinstkrav, svindlande affärer, köpta politiker och PR-konsulter. Detta pekar tillsammans med internationella erfarenheter även mot allt tydligare krav på ett kollektivt, planerat och demokratiskt återtagande i offentlig ägo av den skattefinansierade välfärden under kontroll av personal och brukare.

Detta kommer självklart att med alla medel motarbetas av riskkapita­listerna och den storfinans som står bakom dessa, vilket bör leda till en ökad medvetenhet om nödvändigheten av en facklig och politisk organisering som inte väjer för att sätta ett socialistiskt P för den ­storfinans bakom riskkapitalbolagen, som även kontrollerar banker, pensionsfonder och storföre­tag. Något som till syvende och sidst förutsätter offentlig ägo även av banker och storföretag.

Om starka strömningar inom LO och Kommunal till exempel skulle kunna vinnas för idén att sätta fackens enorma latenta makt bakom sina kongressbeslut för en välfärd utan vinst kan grunden också läggas för en socialistisk väckelse av den sedan länge sovande arbetarrörelsen.