Demonstrera den 20 november mot vinstuttagen.
”Borgerligheten vacklar som en groggy boxare i privatiseringsfrågan”, konstaterade häromveckan en ledare i Expressen av Anna Dahlberg med rubriken ”Baksmällan efter privatiseringsfesten”, som också slog fast att ”högervågen är över”.Att detta kan skrivas i en av landets största borgerliga tidningar är i sig ett bevis för tesen.
SVT:s dokumentär ”Skolfesten” om de feta vinster som föregick John Bauer-koncernens konkurs och Uppdrag Gransknings avslöjanden av hur vinstdrivande friskolor väljer ”fina elever” och ratar de mer resurskrävande har riktat strålkastarljuset mot Alliansens, Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma besluts-ångest inför de upprepade vinstskandaler, som de står helt handfallna inför.
Miljöpartiet har först av dem förstått att försöka två sina händer. Det som började som en revolt från gräsrötterna på partiets kongress i maj har till sist även tvingat fram en sorts pudel i ord från ledningen.
”Förlåt. Vi var naiva. Det blev fel… Vi insåg inte hur vinstintresset skulle sabotera i skolsektorn”, skrev först miljöpartisterna Yvonne Ruwaida, Mats Pertoft och Jabar Amin på Aftonbladet Debatt.
– Det här blev inte bra. Vi borde förstått att det inte skulle leda skolan rätt om man släppte in aktörer som mest var ute för att tjäna pengar, har nu även språkröret Gustav Fridolin upprepat i Agenda.
Som de korkade katterna Bill och Bull efter elake Måns kommer nu till och med skolministern Jan Björklund efter finansministern Anders Borg med en slags mindre pudel av riskkapitalistkritiska uttalanden.
– Jag tycker att den ägarprövning vi skall göra, bör landa i att det är uthålliga och kompetenta ägare. Det tycker jag talar för att det inte bör vara riskkapitalbolag på det nuvarande sättet i framtiden, sa Borg.
– Ägare som bara vill äga i några år och sedan sälja till största möjliga förtjänst – de är olämpliga för de är inte tillräckligt långsiktiga, upprepar Björklund.
När Anders Borg sedan föreslog en tioårsgräns för nya privata ägare inte bara inom skolan, utan även inom vården och omsorgen, kom även Socialdemokraternas talesman i skolfrågor Ibrahim Baylan ihåg att även S vill ha en tioårsgräns som definition på långsiktighet.
”Tio år är ett bra ingångsvärde för utredningen”, menar nu även Jan Björklund.
S-ledaren Stefan Löfven försöker toppa upp med ett förslag om att ta ifrån friskolorna rätten att sköta sina egna antagningar – men är det då kommunerna som ska garantera alla de friskolor som saknar kuratorer, speciallärare, bibliotek, labb och skolgårdar det urval av elever som inte behöver detta?
Efter ”Skolfesten” kan finansmarknadsministern Peter Norman nu även tänka sig att utreda en möjlig begränsning av friskoleföretagens ofta riskabelt höga upplåning för att betala de tidigare ägarnas klipp.
Enligt SVT uppgår skolbolagens lån för uppköp av skolor till tre miljarder kronor. Enbart landets största privata skolkoncern Academedia, ägd av Wallenbergs Guernseybaserade riskkapitalbolag EQT, betalade förra året 223 miljoner kronor i räntor till bankerna på de lån man har tagit för att betala de tidigare ägarnas klipp när man köpte upp Pysslingen och andra skolor. Och då är det med skattebetalarnas skolpeng som kostnaderna för räntan och amorteringarna ska betalas.
När det sedan blir dags att sälja med ett ännu större klipp, tar ägarna så klart själva hand om pengarna. Men det är samtidigt ett pyramidspel med allt större risk för nya och ännu större finansiella härdsmältor än i JB-konkursen.
Men inget av de förslag som hittills har framförts går längre än till förslag om en aning tuffare regleringar tillsammans med en luddig retorik mot kortsiktiga ägare vid prövningar av nya tillstånd.
Vi kan precis som Expressens ledare konstatera att de förslag till regleringar som hittills har framförts mest framstår ”som homeopati”. ”För hur ska ägarprövningen egentligen gå till i praktiken? Ska det räcka med försäkringar från ägaren om att man minsann avser att vara långsiktig? Och vad betyder kravet på kompetens?”
Gustav Fridolin har helt rätt i att ”den brinnande frågan är om man ska få driva en skola för att tjäna pengar”. Men som det f d språkröret Birger Schlaug påpekar i en bitande ironisk kommentar på sin blogg bedriver Miljöpartiet samtidigt just nu en skolkampanj som inte med ett ord kritiserar de vinstsyftande skolorna.
Det är lätt att med den försiktigt oppositionella S-riksdagsledamoten Lena Sommestad notera hur argumenten för den svenska, vinstdrivna skolmarknaden blir alltmer absurda, i takt med att skandalerna blir fler och problemen allt mer uppenbara. ”Frågan är varför vi överhuvudtaget ska ha en marknad på ett område, där det inte är möjligt för företag att gå i konkurs?”
Inget parti som nu säger sig vilja driva igenom en ökad långsiktighet föreslår något annat än att det bara ska gälla för nytillkommande bolag.
Företrädare för stiftelser och ideella föreningar inom Idéburen skola varnade redan förra sommaren i SvD Opinion för den mördande konkurrens som redan finns på Stockholms gymnasiemarknad.
”Det finns kapacitet för dubbelt så många platser som det finns tillgängliga elever. Detta leder till att ett antal skolor slås ut, andra köps upp, stora aktörer blir större och mångfalden minskar… Debatten om friskolorna kan därför inte bara handla om vinst-utdelning, den måste även analyse-ra vad som händer när skolsektorn hamnar i en köp- och säljmarknad”.
Men att eliminera vinstintresset låter sig fortfarande inte göras, enligt till exempel Stefan Löfvén.
Ett viktigt skäl är att detta kräver en beredskap till kamp för att bryta den ekonomiska och politiska makt bakom hela det välfärdsindustriella komplexet, som idag inkluderar en uppsjö av f d ledande S-politiker.
En som kommer att bekämpa en begränsning av bankernas så lönsamma lån till kapitalistiska klipp för skolpengar är Bankföreningens VD Thomas Östros, tidigare tung minister i Göran Perssons S-regering.
– Politiker har bestämt att vi ska ha företag inom skolan. Och då får vi också företagsbeteende, säger han i en kommentar till SVT.
Och det är ju egentligen huvudet på spiken. Med varje förslag till skärpta regler som framförs, desto tydligare framgår det att detta är en skattefinansierad kvasimarknad av största möjliga samhällsintresse, där det är helt absurt att vinstdrivande bolag och deras företagsbeteende ska tillåtas.
Arne Johansson
