Det är få områden i samhället som väcker så starka känslor som vården och den omsorg som vi ger till våra gamla och sjuka, trots detta har en massiv vårdslakt fått pågå i Sverige i snart två decennier. Sedan början av 1990-talet har antalet anställda i offentlig sektor minskat med närmare 21 procent enligt Statistiska Centralbyrån. Och nu hotas ytterligare tusentals jobb i vårdsektorn.För oss som jobbar inom äldreomsorgen har det här med guldkant i vardagen mest blivit som ett skämt, det är knappt man når upp till dräglig levnadsnivå om alla besluten skulle följas till punkt och pricka. Mätt, ren och torr hinner en förhoppningsvis med om allt går som det ska.
I Stockholm ska det inte få finnas någon kommunal verksamhet om den inte är myndighetsutövande; hemtjänster, äldreboenden, skolor… Ja, allt säljs ut till de som sä- ger att de kan driva det för minst pengar och endast för en spottstyver. Många av de privata vårdbolagen gör miljonvinster, på skattebetalarnas bekostnad.
Det senaste exemplet är Vantörs hemtjänst som knoppades av till cheferna för ca 70 000 kronor, nio månader senare gör företaget en vinst på 4 miljoner kronor och beräknas vara värt mellan 20 och 30 miljoner kronor. Det man har gjort är att privatisera vinsterna och förstatliga förlusterna.
När svångremmen dras åt är det personalen, vårdtagare och anhöriga som får ta smällen.
Vi som redan går på knä får kämpa ytterligare för att hinna med mer på mindre tid, vårdtagarna får inte den hjälp de behöver och anhöriga, om de finns, får ta mer ansvar.
Attackerna på vården drabbar på grund av detta just oss kvinnor dubbelt upp eftersom sektorn är kvinnodominerad, och det är oftast vi kvinnor som får ta hand om våra anhöriga när vården inte räcker till.
Det är också till största del kvinnor som har de osäkra anställningarna som blivit mer regel än undantag, i mars var det nästan var sjunde arbetare inom vården, industrin, restauranger och i media som hade en tillfällig anställning. Det är oss de brukar kalla för timmisar, vikarier, projektanställda och konsulter och det är vi som får gå först, men inte syns i statistiken.
Jag har en fråga till LO och Kommunal, ni som säger att ”Vi tar fajten”, var är ni? För det enda jag kan se är att ni står och gömmer er, medan de som redan ligger får ta smällen.
För att kunna stå emot försämringarna krävs ett kämpande och starkt fack som aktivt tar strid mot nedskärningar, tillfälliga anställningar och attacker på arbetsrätten – inte pampar som sitter och fikar med Svenskt Näringsliv.
Det finns resurser i samhället för att rusta upp vården, det är bara en prioriteringsfråga och det är dags att börja prioritera rätt nu.
För det vi vill ha är inte en vård som bygger på kortsiktiga vinster utan på omtanke om både personal och vårdtagare.
Eller hur?
Sanna Tefke, RS:are och vårdbidträde i hemtjänsten.
