Vårdförbundets huvudavtal: Något att hurra över?

av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Några dagar in i april undertecknades det nya huvudavtalet, HÖK 22, mellan Vårdförbundet och arbetsgivarorganisationerna SKR och Sobona.

Avtalet innebär ett tvåårigt sifferlöst avtal, det vill säga fortsatt individuell lönesättning utan några garanterade nivåer eller löneökningar. Det anger en fortsatt satsning på så kallat ”särskilt yrkesskickliga” med en uttalad ambition att öka lönespridningen, det vill säga skillnaden mellan högst och lägst avlönad inom samma yrkesgrupp. Sådana skrivningar förekom även i det gamla avtalet, HÖK 19, som detta avtal ersätter.
Det som är nytt är formuleringar om arbetsmiljö och inte minst arbetstid och övertidsuttag. Bakgrunden är givetvis den stora arbetsbelastning som pandemin har inneburit för hela vårdsektorn, även inom de områden där krislägesavtal inte har tillämpats. 

I HÖK 22 ingår nu återkommande avstämningar och kontroll av övertidsuttaget, där det står uttryckligen att arbetsgivarens ska sträva efter att fördela övertid jämnt mellan anställda, så att inte enskilda pressas alltför mycket. Nytt är också att övertid över 200 timmar på ett år ersätts högre, med 100 procent, det vill säga dubbel lön utöver vanlig övertidsersättning. Det blir alltså väldigt dyrt för arbetsgivaren att beordra övertid mer än 200 timmar på ett år.
Det är givetvis bra att man i avtal påtalar vikten av att undvika regelbundet övertidsuttag. Men detta avtal tillåter ändå en fortsatt hög press på anställda. Det är svårt att finna några verktyg i form av tvingande skrivningar som gör det möjligt för de fackliga organisationerna att påtagligt förbättra arbetsmiljön med detta avtal. 
Arbetsgivaren är skyldig att hålla överläggningar på begäran, men några uttalade sanktionsmöjligheter har inte de fackliga organisationerna. Det kommer även fortsättningsvis vara möjligt för vårdarbetsgivare att bedriva verksamhet med regelbundet övertidsuttag, om än inte i obegränsad omfattning.

Avtalskonstruktionen med satsning på särskilt yrkesskickliga bäddar för en fortsatt svår bemanningssituation på många håll, eftersom bara en begränsad andel av de anställda kan få påtagliga löneökningar. Därmed kommer även fortsättningsvis många att känna missnöje över ganska blygsamma löneökningar efter några års arbete och känna sig tvungna att söka sig vidare – vilket medför omsättning av personal, turbulens och ett troligt behov av fortsatt övertidsuttag för att få den på de flesta håll slimmade verksamheten att gå ihop.
Det hävdas från Vårdförbundets sida att avtalskonstruktionen med satsning på särskilt yrkesskickliga har gett högre löner än snittet på arbetsmarknaden. Men det är bristsituationen som ligger bakom detta, och enskildas förmåga att utnyttja denna brist snarare än avtalet i sig som har gjort att somliga kunnat få igenom högre löneökningar.
Kanhända hade det inte gått att få igenom några större generella löneökningar, eller något ”golv” i form av garanterade lönenivåer efter några års yrkeserfarenhet. Många som har slutat på sina vårdjobb uttrycker en frustration över att ha löner som endast är obetydligt högre än ingångslönerna. Sådant hade ett nytt avtal åtminstone kunnat försöka åtgärda, men så har inte skett. 

Givetvis går det inte alltid att få igenom allt man önskar i en avtalsförhandling, men här verkar ambitionsnivån inte ha varit särskilt högt ställd.