Vårdstrejken slut – ilska och sorg

2008-05-29 15:46:40




SKL:s chefsförhandlare Ingela Gardner Sundström är nöjd med vårdavtalet, men bland sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor råder förtvivlan och chocktillstånd. Det är ett svekavtal i klass med det hugg i ryggen som tusentals strejkande kommunalare fick av sin ledning 2003. Men vårdstrejken har skapat en kraft som kan förändra Vårdförbundet om de missnöjda medlemmarna förmår att samla stig till fortsatt kamp och inte skingras i besvikelsen.

Det var inte självklart för Vårdförbundets kongress att ta detta svekavtal. 50 ombud röstade emot, 148 röstade för. Västerbottens, Värmlands, Västmanlands och Hallands ombud stod för motståndet liksom en hel del av Skånes och en handfull av Stockholms ombud.
Nu höjs många röster från medlemmar som vill lämna facket. Men det är mycket bättre att man tvingar Anna-Karin Eklund och co att lämna in. En opposition för kämpande och demokratiska fack behöver byggas där facket blir vad medlemmarna visade att de ville under strejken. Under strejken visades styrkan och flera tusen nya medlemmar anslöt sig.
Det är inte kul att ringa runt till medlemmar i Vårdförbundet dagen efter avtalet.
– Alla är väldigt ledsna. Det är nedstämd stämning här på labbet. Med tanke på att vi fick 4,3 procent förra året så är dessa 4 procent dåligt som fanken, säger Susanna Ahlberg från labbet på Huddinge sjukhus.

"Århundradets flopp"
– Det är lite av en sorgens dag. Det är bedrövelse. Vi har knappt fått kompensation för inflationen. Det enda jag är glad för är att nya kollegor som kommer in, pigga och glada fullmatade med kunskap, får bättre ingångslöner. Det kanske gör att de stannar kvar på avdelningen längre, säger Ulrika Lagercrantz, sjuksköterska på onkologen på Södersjukhuset.
Fatma Aslan, som varit drivande bakom gräsrotsrörelsen Löneuppror 2008, kallar avtalet för ”århundrades flopp” vilket är lätt att förstå. Det tusentals medlemmar i Vårdförbundet svettats, strejkat och uppoffrat sig för under sex veckors tid, nämligen yrkanden på 1 700 kronor till var och en både 2008 och 2009 liksom en minimilön på 22 000 kronor kastades ut genom fönstret i ett av de mest snöpliga strejksluten någonsin. Risken för destruktiva konsekvenser är alarmerande.
Få media har genomskådat sifferbluffen att strejken skulle givit 1 000 kronor mer. Tusenlappen får man bara om man tjänar 25 000 kronor i månaden. En genomsnittlig landstingsanställd sjuksköterska tjänar 23 730 kronor idag. De flesta av de jag träffat under strejken har löner på 21 000. T ex biomedicinska analytiker som arbetat i 30 år. Av detta bli 4 procent 840 kronor, 588 kronor efter skatt.

Bara 9,3 procent

Avtalet gav 0,5 procent mer än det medlarbud som förra Vårdkongressen ratade, mot ledningens vilja, vilket utlöste strejken. Detta om man räknar att det budet gav 4 procent 2008, 2,5 procent 2009 och 2 procent 2010 och att det avtal som nu är slutet innehåller samma siffror med skillnaden att andra året ger 3 procent.
Detta ger ju bara 9,3 procent. Offensiv frågar Vårdförbundets chefsförhandlare Margareta Öhberg om detta inte är arbetsmarknadens sämsta avtal?
– Man kan inte säga att avtalet ger 9 procent eftersom ovanpå detta kommer de lokala förhandlingarna. Förra året var golvet 2 procent och då fick vi 4,3 procent, svarar Margareta Öhberg.
Men då ska man veta att förra året var det enda året med okej löneuveckling på mycket länge. Det är just för att de lokala förhandlingarna inte har fungerat som avtalets sades upp.
Margareta Öhberg betonar återigen att ingen är garanterad någonting. Vårdförbundet har inga individgarantier.

Lägstalönen – ljusglimt med smutsfläckar
Den enda ljusglimten, lägstlönen, är även den full med smutsfläckar. Enligt Öhberg så kommer så mycket som 20 procent av medlemmarna beröras, de som idag ligger på löner under 21 100. Hon har ännu ingen statistik på hur mycket under det rör sig om i snitt eller hur många som får en höjning från 17 000 (ja 17 000, några har haft så låga löner) till 21 100. Men visst är det positivt att det nu överhuvudtaget finns en lägsta lön. Men någon egentlig lägsta lön är det inte då den börjar gälla först efter att man har jobbat i ett år. Det riktigt skrämmande är att delen av avtalet som gäller lägstalön bara ska gälla i nio månader. Från 1 mars 2009 och året ut. Därefter är självklart förhoppningen att arbetsgivarna inte åter börja sänka ingångslönerna, men visst kan oseriösa arbetsgivare göra det, det har hänt de senaste åren. Oroväckande är att Ingela Gardner Sundtröm är extra nöjd med just att lägstalönen inte blev permanent.
En lärdom har Vårdförbundets ledning dragit av tidigare skandalavtal. Detta nya avtal är inte löpande utan har ett slut. Det gäller för tre år och kan sägas upp det andra året.
Ordförande Anna-Karin Eklund kan inte säga att hon är nöjd med avtalet, inte ens Margareta Öhberg säger det. Men däremot pratar de om att avtalet är ”kraftfullt”. Vad är det som är kraftfullt?
”Att det blev en lägstalön och att arbetsgivarna mer ska differentiera lönerna efter kunskap”, svarar Eklund till Aktuellt den 28 maj. Hon tycker att det är väldigt viktigt med differentiering, dvs lönespridning, men detta kan ju innebära att de lägst avlönade får ännu svårare att få upp sina löner. Inom de tre procenten för 2009 ska satsningen på specialistutbildade rymmas. Det viktiga kravet på betald specialistutbildning och betald funktionsutbildning som Vårdförbundet yrkade på har man inte fått igenom.
Susanne Björkman, ordförande för sektion centrala Stockholm, var ett av de kongressombud som röstade nej till avtalet. Offensiv frågar om det finns något positivt med avtalet.
– Att det finns ett slut på det. Dessutom finns tidsangivelser för när arbetsgivarna måste redovisa för hur de tar tag i att höja specialistutbildades löner och att ett forum inrättas dit de frågor som inte kan lösas i lokala förhandlingar ska tas.
Det var 50 ombud som röstade nej, var det fler som vacklade?
– Det var nog fler som vacklade innan de fått presentationen. Det kändes som att vi inte kom längre.
Vad har ni för planer nu? Det är ju en risk att detta blir väldigt destruktivt.
– Vi måste jobba stenhårt med den lokala processen. Vi ska samla alla medlemmar och utarbeta en strategi. Vi har en öppning i att vi ska fortsätta med utåtriktade kampanjer för att trycka på politikerna, t ex vykortskampanjen. Att gå ur förbundet nu löser ingenting, då får arbetsgivaren vad den vill.

Ingen organiserad opposition
Däremot kan inte Susanne Björkman säga att de 50 ombud som röstade nej till avtalet kommer ha en gemensam hållning och kritik mot ledningen framöver. Någon sådan organiserad opposition finns inte. Det är däremot vad som behöver byggas.
– Jag kommer inte att gå ur facket. Jag avvaktar vad de lokala löneförhandlingarna ger. Kanske överväger jag som andra på arbetsplatsen att byta arbetsgivare istället. Kommunen betalar trots allt bättre. Det var skönt att få känna av det enorma stödet då vi stod strejkvakt, säger Helena Ingman, sjuksköterska på Dalens sjukhus.
Man ska komma ihåg att vårdförbundets avtalsrörelse har präglats av en fräsch gräsrotsrevolt som idag är unik i fackförenings Sverige. Utan den hade det inte blivit någon strejk eller någon fajt överhuvudtaget. Många vårdanställda känner sig idag bortgjorda, ”efter det här kommer de aldrig att ta oss på allvar. En lång och lam strejk som inte har givit någonting egentligen. Jag är oerhört besviken” säger Petra Turegård Hedman på Södersjukhusets akutmottagning till Dagens Nyheter. Men man ska absolut inte ta åt sig av ledningens misslyckande och arbetsgivarnas svinaktiga rofferi. Det är hos dem som ansvaret ligger.

Vårdanställda har bevisat sitt värde
Biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor har under våren 2008 gjort något fantastiskt. De har kastat stämpeln av Florence Nightingale på historiens skräphög. De har visat att de är kämpar, värda betalning för det livsviktiga arbeta de utför. De har visat att vården inte fungerar utan dem, allt annat är förtal. De har också vunnit en rekordhög sympati från allmänheten. Från strejkens början låg stödet på 85 procent enligt Synovate, bara fem procent var emot. Efter fem veckors strejk där borgerlig media med Dagens Nyheter i spetsen bedrivit en konstant häxjakt mot de strejkande var stödet fortfarande fantastiska 79 procent och bara 8 procent emot.
Tusentals själar har funnit ett kamphopp i vårdstrejken. Det är inte bara vården som sådan man har stött utan det rättfärdiga i att gå ut i strejk och ta en strid för högre lön, något som hundratusentals fler löntagare skulle vilja göra.

Politikernas hyckleri
Strejken har avslöjat det politiska systemets totala hyckleri. Politiker som själva tjänar över 100 000 per månad lurar till sig röster genom att prata om att kvinnor i vården är viktiga, men ser som arbetsgivare inom landsting och kommuner till att lönerna ligger kvar på bottennivåer. Inte heller s, v eller mp i SKL:s styrelse har reserverat sig mot besluten. Trots att Sveriges kommuner och landsting sammanlagt har ett överskott på 25 miljarder kronor har man pratat om att pengarna inte räcker till.
Att Vårdförbundet strejk inte kunde knäcka SKL beror dels på en exterm nyliberal politik från dessa arbetsgivares sida och den svaga ledningen för Vårdförbundet. De moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister som leder kommuner och landsting står för en genomgripande politik som går ut på att försvaga fackföreningarna och skapa nya låglönemarknader för att på sikt sänka hela löneläget i Sverige (se effekterna av a-kassereformerna). För vårdens del vill de massprivatisera vård och skapa helt nya förutsättningar för vårdkapitalister. Då är ett försvagat Vårdfack en fördel.
Vårdförbundets ledning ville inte ha denna strejk och har återigen visat att de tror mer på individuella lösningar än på fackföreningens kollektiva kraft. Man undrar därför vad de har i en fackföreningsledning att göra. Redan 1986 infördes individuella löner, 2003 slöt man vad som kallades ”marknadens modernaste avtal” som löpte på utan slut. Dessa ”moderniteter” har öppnat dörren för arbetsgivarnas låglönepolitik.
Denna ledning bör nu bytas ut. Vad Vårdförbundets medlemmar är värda är en kämpande och demokratisk fackförening.
Rättvisepartiet Socialisterna satte strejken högst upp på dagordningen under de sex veckorna. Våra kommunfullmäktigeledamöter tog upp stöd för strejken i de fullmäktige där vi sitter (Umeå, Luleå och Haninge). Vår tidning Offensiv har skrivit spaltmeter till stöd för strejken. Våra medlemmar med fackliga positioner har tagit initiativ till viktiga stöduttalanden. Partiets medlemmar har samlat in 6 216 namn på listor till stöd för strejken. Dessa namnlistor innehåller kravet på medlemsomröstning, att medlemmarna, som i Danmark och i andra länder, ska få rösta om avtalet innan detta sluts. Att vårdförbundets kongress får besluta om avtalet är mer demokratiskt än i många andra fackföreningar i Sverige men det räckte inte denna gång.

Vad ska Löneuppror 2008 göra?
Frågan är vad Löneuppror 2008, som startade i Västerås, kommer ta för initiativ. De samlade namnunderskrifter från 13 000 sjuksköterskor som skrev under på att säga upp sig om inte avtalet blev bra. Ett bra avtal skulle ge 5 000 mer till alla, för detta krav fick Löneuppror över 30 000 namn. Metoden att säga upp sig kommer från det finska exemplet.
Uppsägningar är en mycket vansklig taktik som förutsätter att alla på en arbetsplats går samman och hotar med massuppsägning för att sätta press. En oorganiserad massuppsägningsvåg är dock inte att rekommendera då det kan bli förödande för den enskilde som drabbas.
Ett ännu viktigare bidrag från Västerås skulle vara om man tog initiativ att bygga upp en opposition inom Vårdförbundet. Våren har skapat de kontaktytor och de erfarenheter som behövs. På längre sikt är en ny kämpande och demokratisk ledning för Vårdförbundet vad som skulle leda till riktiga löneökningar för sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor.

Elin Gauffin



Rättvisepartiet Socialisterna står för:
• Omedelbart sammankalla lokala möten och arbetsplatsmöten för att ta uttalanden mot svekavtalet och kräva medlemsomröstning
• Sammankalla avdelningsmöten för att ställa delegaterna som röstade ja till svars
• Nyval av kongressdelegater inför höstens kongress

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!