Jag växte upp i en väldigt liten by på landet och var väl som landsbygds-ungar är mest. Jag älskade att vara ute i skogen och kom ofta hem med både skrubbsår och trasiga kläder. När det kom till skillnader mellan könen var de relativt små, i skogen spelade det trots allt ingen roll om du var pojke eller flicka.Det var först i högstadiet när skillnaderna mellan könen och i förlängningen genus började göra sig allt mer gällande som jag började känna mig obekväm. Jag förstod att jag förväntades hänga med killarna, med de normer som följde med det, och jag lärde mig spelets regler snabbt. Men trots att jag var ganska populär så sneglade jag ofta på ”tjejgängen” och önskade att jag kunde vara en del av deras gemenskap. Jag var djupt deprimerad i perioder och självmordstankarna var sällan långt borta.
När jag började gymnasiet i närmsta stad med de nya influenser det innebar började mitt genus bli allt mer feminint, kläderna blev mer figursydda och jag tvingade mina tjejkompisar att låna ut sitt smink. Än så länge hade jag inga tvivel på mitt kön, men efter några ganska misslyckade förhållanden med tjejer började jag fundera på om jag i själva verket var bög. Denna tanke tilltalade mig och efter att ha hånglat med ett par killar kom jag ut och jag blev känd som den enda öppet bisexuella på min gymnasieskola.
Jag trivdes med den uppmärksamheten det gav och med tanken på att jag kanske gjorde livet lite lättare för andra i min situation, men fortfarande var det något som skavde och de djupa depressionerna kom alltjämt över mig med jämna mellanrum. Studenten kom och gick och jag gjorde först lumpen och åkte sen snowboard ett halvår i Kanada. Denna period präglades av många men ytliga vänskapsrelationer och jag kände mig ofta ensam. Jag funderade på om jag verkligen var bög. Jag hade aldrig känt mig speciellt attraherad av någon kille men tjejer funkade inte heller, det hade jag ju redan testat.
Efter en viss tvekan började jag
så hösten 2003 att studera kemi vid Lunds universitet. En kväll den hösten satt jag hemma hos en nyvunnen bekantskap och drack vin. Vi pratade om sexualitet sådär i allmänhet och plötsligt hörde jag mig själv säga något i stil med ”jag önskar att jag kunde vara med en tjej som tjej, jag öns- kar att jag vore lesbisk” och något klickade till i mig.
Dagen efter mindes jag dock inte detta uttalade. Det var som att konsekvenserna var för stora för att ta in. Några veckor passerade och jag blev inbjuden på halloweenfest hos en vän från gymnasietiden. Det var tentatider så jag bad en kompis som också skulle på festen att komma på en outfit åt mig vilken hon lovade att göra. Men när det väl kom till kritan hade hon inte kommit på något och det slutade med att vi klädde ut mig till den där dumma bruden som alltid går åt fel håll i skräckfilmer. Väl ombytt och sminkad hände något. Jag kände mig med ens otroligt vacker och det var som att något jag väntat på i hela mitt liv äntligen föll på plats. Den kvällen strålade jag som aldrig förut.
Känslan lämnade mig inte och bara några dagar senare, efter många timmar på nätet, ringde jag Studenthälsan helt övertygad om att jag var en kvinna fången i en manskropp med andra ord transsexuell. Där hänvisade de mig till sexologiska mottagningen och därefter gick det snabbt, eller ja, så snabbt det nu går inom den svenska vården.
I mars året därpå träffade jag min utredare för första gången och under året fick jag bl a göra intelligenstest, bara det ganska kränkande, och sen vad som kallas ”real life test” vilket går ut på att du ska leva fullt ut som kvinna under ett halvår. Just då reflekterade jag inte så mycket över det. Jag förstod inte riktigt vad som förväntades av mig och brydde mig inte så mycket om det. Jag började hur som helst så smått använda ”tjejkläder” och smink till vardags. Förändringen kom gradvis och aldrig i det fördolda.
Efter hand började jag fundera över varför jag kände som jag gjorde. Jag hade många olika funderingar men slöt mig ändå till slut till att det måste vara skillnad på kvinnliga och manliga hjärnor och att jag av någon anledning hade en kvinnlig hjärna. Det blev också allt viktigare att bli tilltalad med kvinnliga pronomen och jag stod varken ut med att bli tilltalad med mitt gamla namn eller att bli omtalad som han.
I september 2005 fick jag så äntligen mitt första recept på östrogen och testosteronblockerare. Vid årsskiftet började brösten synas och den våren såg framtiden plötsligt lite ljusa-re ut. Jag hade dock ofta känslan av att jag aldrig skulle kunna passera som kvinna – en känsla som lamslog mig. Under hösten bytte jag formellt namn och i mars året därpå träffade jag min kirurg inför den stora operationen.
I september 2007 godkände rättsliga rådet min formella ansökan om könskorrigering och i januari förra året var det så dags att lägga sig på operationsbordet. Allt gick som det skulle och efter en mindre kompletterande operation under våren så var allting klart.
I början av processen hade jag haft föreställningen om att jag en dag skulle passera som kvinna till 100 procent och att det var själva målet med det hela. Men redan under ”real life-testet” hade jag börjat fundera på vad det innebar att vara kvinna och vad som krävdes för att vara en socialt accepterad sådan. Jag blev väldigt medveten om hur genus inte är något som är medfött utan hur det måste iscensättas varje dag såväl för biokvinnor som för transkvinnor. Ponera att en biokvinna rakar av sig håret och börjar snusa. Genast kommer hennes kvinnlighet att ifrågasättas precis som min när jag ibland inte lyckades se tillräckligt feminin ut. I mig började också en önskan om att dragkinga växa fram och tanken på att vara en mtf [man till kvinna] transsexuell dragking tilltalade mig oerhört. Under denna period kom jag även i kontakt med queerteorin vilket gav mig de teoretiska verktygen jag behövde för att strukturera mina tankar.
I somras på Europride i Stockholm tog jag mod till mig och tog tillbaka några av de ”manliga” attribut som jag så länge hade kämpat med att komma ifrån. Jag blev heller inte längre upprörd över att bli tilltalad som man. Plötsligt insåg jag vilka ytor jag hade skapat för mig själv. Jag kände mig med ens inte längre begränsad av genusnormerna och kunde utan problem blanda både normativt kvinnliga och normativt manliga attribut. Känslan har stannat hos mig och jag har sedan dess med hjälp av queerteorin försökt analysera vad som låg bakom min ursprungliga önskan om att bli kvinna. Queerteoretikern Judith Butler anser att inte bara genus, utan även kön är en social konstruktion och att det inte finns någon naturlig korrelation mellan kön och genus. Eftersom det tillskrivna genuset är så oerhört starkt knutet till ditt kön i da- gens samhälle, och jag kände mig så väldigt obekväm i ett manligt genus, så var ett ”könsbyte” den enda utvägen. Jag tror att det jag egentligen har varit ute efter hela tiden är att bryta mig loss från samhällets extremt snäva genusnormer – könsbytet var bara ett medel för att uppnå detta. Och även om jag verkligen trivs med min kropp som den är idag skulle den egentligen kunna se ut hur som helst bara jag kunde känna sexuell njutning med en annan människa och få ha det genus jag vill. Så som samhället ser ut idag var ett ”könsbyte” det enda effektiva sättet att uppnå båda dessa mål.
Idag bryr jag mig väldigt lite om vilket pronomen som används om mig och blir snarare väldigt nöjd när jag märker att människor inte omedelbart kan tillskriva mig ett kön. Det som började som en kamp för att passa in i samhället har nu blivit en kamp för att få samhället att passa mig och istället för att oroa mig för att inte passa in stärker mig tanken på att jag förmodligen varje dag utmanar i alla fall en persons idéer kring kön och genus bara genom hur jag väljer att se ut.
Nämnde jag förresten att jag aldrig känt mig lyckligare och mer fri?
Hanna Anderberg
Denna artikel publicerades först i SFQ:s tidning Wannabe i maj 2009.
