foto: Holger.Ellgaard, Wikipedia Commons
1 400 färre anställda i Kista är ett av resultaten av Ericssons nedskärningar.
Så kom dagen till slut, Tell Day, den 24 juni. Många har väntat länge. Man vill ju veta innan semestern och det fick vi nätt och jämnt. De flesta är beredda, ändå blir det många tårar och andra reaktioner. Vissa som får en tidig pension är glada, men många som har jobbat i 10-20 år kan bli skapligt sura.
Vi som blir kvar får jobba ännu mer. Enligt facket jobbades det motsvarande 400 heltidstjänster i övertid (på 10 000 anställda i Kista) före varslen. Nu är vi 1 400 färre. Vi ska inte göra samma jobb som innan för det har säkert skurits i projekten, men mer blir det.
När varslen kom i mars reagerade de flesta med trötthet, ”here we go again”. De flesta har varit med förut. Det börjar bli väldigt regelbundet.
Det trista är att Ericsson tycks använda varsel som en metod för att byta ut personal och för att flytta produktion och konstruktion utomlands. Fabriken i Katrineholm med 400 heltidstjänster läggs ner helt.
Produktionen byggs för tillfället inte upp utomlands, men när affärerna går bättre igen kommer den inte att byggas upp i Sverige.
Förhandlingarna blev särskilt svåra den här gången, trots att fack och arbetsgivare har gjort det här förut flera gånger och kan sin sak vid det här laget. Därför drog det ut på tiden. Tell Day skulle ha varit för en månad sedan och ett tag såg det ut som att det skulle dröja till efter semestern.
Ericsson har sina affärer inom telekom och elektronik. Det är en bransch som förändras i rasande takt och man måste hela tiden hitta på nya produkter. Det går inte att bara luta sig mot AXE-växlarna (telefonväxelsystem) som har varit stommen i Ericsson de senaste decennierna. Men det är alltid personalen som måste ta smällen när det blir problem. ■
