Afghanistan är ett land uppslukat av krig och fasor.
Den svenska regeringen fortsätter att med hjälp av Migrationsverket och media bagatellisera de extrema säkerhetsproblem som väntar de unga asylsökande som utvisas till Afghanistan. En helt annan bild ges av såväl den Svenska Afghanistan-kommittén som av Amnesty-rapporten Forced Back to Danger (tillbakatvingade till fara) om de asylsökande som deporteras från Europa till Afghanistan.
Vad som helt förbises i den svenska debatten är det totala fiaskot för det USA-ledda ”krig mot terrorismen”, som även Sveriges makthavare är medansvariga till och som just nu återigen trappas upp av Donald Trump.
Det förödande krig till ett mänskligt pris av 175 000 döda och världens tredje största flyktingkatastrof som George Bush inledde 2001 är idag 16 år och 1 000 miljarder dollar senare det längsta i USA:s historia. Det har trots detta helt misslyckats med att stabilisera den krishärjade lyd-
regering av korrupta krigsherrar och knarkbaroner som gömmer sig i huvudstaden Kabuls muromgärdade gröna zon och som nu efter den senaste tidens många attentat ska fördubblas i storlek.
Vad som helt har förbigåtts av tystnad i den svenska debatten är att den afghanska regeringen endast nätt och jämnt kontrollerar drygt hälften (57 procent) av landets 375 distrikt, en minskning med 15 procent på bara ett år, som USA-kongressens Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR) rapporterade den 1 februari 2017.
Att talibanerna, sedan Obama drog ned den militära insatsen för några år sedan, har lyckats ta kontrollen över en tredjedel av landet och utmana regeringen i ytterligare en tredjedel leder just nu till ett upptrappat krig om kontrollen av stadskärnor, kommunikationer och vital infrastruktur.
Detta har de två senaste åren medfört allt värre konsekvenser för civilbefolkningen, samtidigt som Trump just nu trappar upp flygkriget och förstärker USA:s 11 000 soldater i landet med ytterligare 3 000 soldater.
Oräknat alla dödade militärer, poliser och ”terrorister” har enbart mellan åren 2009 och 2016 nästan 25 000 civila dödats och över 45 000 civila skadats, enligt FN:s biståndsorganisation i Afghanistan (UNAMA). Enbart under 2016, det hittills värsta året på mycket länge, dödades eller skadades 11 418 civila, varav flertalet var kvinnor och barn, följt av 5 243 civila offer under första halvåret i år.
Läget präglas enligt Amnesty inte bara av väpnade konflikter mellan å ena sidan regeringssidans styrkor och å andra sidan talibaner och IS-grupper, utan också av mer än 20 beväpnade grupper inom landet i ständig kamp om territorier.
Grova övergrepp på mänskliga och demokratiska rättigheter sker enligt Amnesty rutinmässigt även av regeringens styrkor – inklusive utomrättsliga avrättningar, tortyr och utpressning. Massor av övergrepp mot civila motiveras av etnisk härkomst, religion, nationalitet, sexualitet och medlemskap i sociala och politiska grupper. Kända förövare sitter också i maktpositioner, även i regeringen.
Trots allt detta hävdar Migrationsverket att säkerhetsläget ändå inte är fullt lika illa i alla Afghanistans 34 provinser. Då det i två av dessa provinser bara sägs råda ”svåra motsättningar”, och inte som i alla andra provinser ”inre väpnad konflikt” eller som i två av dem ”en inre väpnad konflikt som riskerar att drabba alla”, finns det enligt verket en möjlighet att bli ”internflykting” inom landet.
Svenska Afghanistankommittén (SAK), som sedan mycket länge utför ett omfattande humanitärt arbete i landet, drar i sitt årsmötesuttalande 2017 helt andra slutsatser av läget. ”Allt fler distrikt kontrolleras av motståndsgrupper. Arbetslösheten är hög, och fattigdom och korruption är utbrett. Rättssäkerheten är mycket svag, i synnerhet för kvinnor. Den ekonomiska tillväxten är svag samtidigt som biståndet minskar. Befolkningen har ökat kraftigt under det senaste decenniet”.
Som SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson uttryckte det i ett tal under Ung i Sveriges sittstrejk på Medborgarplatsen bidrar Sverige genom att utvisa allt fler flyktingar till en ”systemkollaps” i Afghanistan. Samtidigt som 2,5 miljoner afghaner idag är världens tredje största externa flyktinggrupp har landet enligt SAK 1,5 miljoner internflyktingar.
Återsändande av flyktingar har enligt SAK ”bidragit till sjunkande löner, stora påfrestningar inom redan belastade sektorer som undervisning och sjukvård och bidragit till lokala konflikter om land och naturtillgångar. Etniska konflikter har skärpts. Återsändande under tvång bidrar därmed till destabilisering”.
Att tillräcklig säkerhet som Europas och Sveriges regeringar hävdar skulle kunna garanteras genom att hänvisa till begreppet ”Internal Flight Alternative” (internflyktingar) saknar enligt både Amnesty och UNHCR juridiskt stöd i FN:s konvention om flyktingars status. I Amnesty-rapporten, som reagerar särskilt starkt mot att även ensamkommande barn utan skyddsnät utvisas, kallas deportationerna både ”vårdslösa och illegala”. Den redovisar även 18 skakande intervjuer med kvinnor, män och barn som nyligen har deporterats från Europa, varav en med hustrun till en norsk flykting som redan har hunnit mördas.
Flertalet av dem som deporteras från Europa skickas också till Kabul, trots att huvudstadsprovinsen är den allra farligaste i hela Afghanistan räknat i antalet offer för det det väpnade våldet.
”Afghanistan är djupt osäkert och har blivit allt mer så på senare år. Ändå återsänder Europas länder allt fler människor till Afghanistan”, sammanfattar Amnesty. Rapporten utmynnar i en begäran till Europas regeringar om ett moratorium till dess att en säkrare situation kan uppstå och till Afghanistans regering att sluta samarbeta om utvisningarna, något regeringen i Kabul har pressats till i utbyte mot biståndspengar.
Även den kvinnliga människorättsaktivisten Malalai Joya, som antagligen är de afghanska krigsherrarnas mest kända inhemska kritiker, brännmärker utvisningarna i The New Arab:
– De europeiska länderna utvisar afghaner, men många av dem har då bara två utvägar: att bli drogberoende, eller ansluta sig till IS-gruppen eller talibanerna som betalar sina kämpar 600 dollar per månad.
Den förre Pentagon-rådgivaren Anthony Cordesman beskriver i en artikel för Center for Strategic and International Studies om de omfattande deserteringarna och de många ”spöksoldaterna” (icke existerande soldater som uppskattas till 17 procent av säkerhetsstyrkornas på papperet 177 000) inom de afghanska säkerhetsstyrkorna, ett annat alternativ. Nämligen hur ”den ekonomiska mardrömmen” i ett av världens fattigaste länder med en massarbetslöshet på uppåt 40 procent ”pressar män – särskilt unga och oerfarna – in i militären för ren ekonomisk överlevnad”.
Att män pressas till vapentjänst bidrar samtidigt till en demoralisering, som får Cordesman att varna för en sönderfallande armé likt Sydvietnams i slutet av Vietnamkriget eller Batistas under den kubanska revolutionen.
Mer av samma sorts krigföring som redan har misslyckats kan samtidigt bara bädda för att Afghanistan blir än mer av en ”failed state”. I takt med detta kan Afghanistan också likt krigets Syrien bli ett slagfält där inte bara IS breder ut sig, utan där också fler regionala stormakter som Pakistan, Iran, Ryssland och Kina lägger sin näsa i blöt genom allianser med olika krigsherrar.
– Under talibanerna hade vi bara en fiende – nu har vi talibaner, krigsherrar, Islamiska staten, ockupationsstyrkor som släpper bomber och så kallade teknokrater, som har kompromissat i utbyte mot pengar och makt, kommenterar aktivisten Malalai Joya, som inte heller ser någon lösning i en ”krigsherrarnas fred”.
Det finns självklart också en stark folklig frustration mot den allt mer förvärrade krisen, som enligt Stanford-historikern Robert Crews har uttryckts i åtskilliga massprotester i såväl Kabul som i Mazar-i-Sharif, Herat, Kandahar och Jalalabad. Att tusentals människor i våras även attackerade en FN-bas i talibansvaga Mazar-i-Sharif under paroller som ”Död åt Amerika” vittnar enligt Crews om ett sorts nationellt uppvaknande, som även talibanerna försöker anpassa sin retorik till.
För en bestående fred och ett välstånd i det krigshärjade men på naturresurser rika landet krävs dock en demokratisk, socialistisk och revolutionär massrörelse som kan ena arbetare, unga och fattiga bönder över alla etniska och religiösa gränser och knyta an till en grundlig omvälvning av makt och ägande i hela regionen, inklusive stora grannar som Pakistan, Iran, Kina och Ryssland. ■
