| TV |
| K-special: Revolutionens kvinnor SVT fredag 15 och söndag 17 december |
Av Rosa Luxemburgs, Alexandra Kollontajs och Emma Goldmans kamp, agitation och skrifter finns otroligt många erfarenheter att hämta och slutsatser att dra. Men tyvärr handlar Maria Sleszynska och Lena Einhorns repotage mer om tre flickor från olika samhällsklasser, deras val i livet och vad de var med om, än om vad de faktiskt kämpade för.
Om Rosa Luxemburg får vi veta att hon var medelklassflickan från Polen som tog högskoleexamen med toppbetyg och var halt sedan hon drabbats av tuberkolos vid fem års ålder. Politiskt var hon otroligt skarp, men längtade emellanåt efter familj och barn.
Alexandra Kollontaj var adelsflickan som vid ung ålder blev kär i en fattig pojke som dog i lunginflammation, då han inte hade tillräckligt varma kläder. Senare i livet kom hon att lämna sitt äktenskap och sin son för sitt kall – politiken och kvinnokampen.
Emma Goldman växte upp i en fattig, judisk familj med en tyrannisk far. Hennes identifikation och sympatier låg tidigt hos nihilisterna som blev hängda efter att de skjutit tsaren. När Goldmans systrar åkte till Amerika följde hon med. Många av de nyanlända var, liksom många amerikaner, socialister. Goldman, som började arbeta på en fabrik och fann förhållandena än värre än i Ryssland, blev aktiv anarkist.
Goldman gör sig senare känd som en stark agitator och kämpe för preventivmedel i USA.
”Revolutionens kvinnor” försöker lära känna personerna Rosa, Alexandra och Emma för att göra om de socialistiska kvinnokämparna till filantroper. Vi får en överblick över de sociala förhållandena i världen under tiden kring förra sekelskiftet och framåt trettiotalet, men de politiska förhållandenda och vad dessa socialister verkligen kämpade för förklaras inte djupare.
Inget om vad de stod för
Luxemburg, Kollontaj och Goldman agiterade alla mot kriget, men detta kopplas inte samman med deras kamp emot imperialism och kapitalism. Alla beskrivs som goda agitatorer för fred och rättvisa, men om vad de faktiskt åstadkom sägs föga. Goldman beskrivs som något förvirrad om hur hon ska föra sin kamp, Kollontaj som eftertänksam mensjevik som efter revolutionen går över till bolsjevikerna och blir familjeminister och Luxemburg som en fredskämpe och stor kritiker av Lenin, vilket det sistnämnda är totalt felaktigt.Oförmågan att förklara det politiska läget ser vi i bilden av Lenin, som utan omsvep, utan att förklaras, målas upp som en diktator. Rent godtyckligt accepterar man ihopklumpandet av Lenin och Stalin som diktatorer, vilka tog över massornas revolution. En politisk analys av behovet av ett arbetarparti med en stark ledning för att försvara revolutionen när landet är i krig och utsätts för en kontrarevolution, såväl från de egna kapitalisterna som imperialistiska makter utifrån, saknas helt.
Kollontaj var mycket mer än bara den teoretiker som K-special vill framsställa henne som. Både före och under revolutionen spelade hon en otroligt viktig roll i kampen för kvinnors frigörelse och deltagande i kampen för socialism. Kollontaj insåg att kvinnoförtrycket aldrig helt skulle kunna avskaffas under kapitalismen, men att kampen för kvinnors rättigheter inte kunde vänta till efter revolutionen.
Revolutionen hann påbörja arbetet för kvinnors frigörelse och gav kvinnor en rad rättigheter, varav flera senare drogs tillbaka av Stalin.
Man beslutade om fri abort och allmän rösträtt för både kvinnor och män. Principen om lika lön för lika arbete infördes tillsammans med en lagstiftning för att skydda kvinnorna på arbetsplatserna. Den kyrkliga vigseln ersattes av en borgerlig som underlättade skilsmässor, gav kvinnor rätten att välja vilket namn de ville använda och avskaffade det juridiska begreppet ”oäkta barn”. Dessutom inrättade Kollontaj och sovjetregeringen dagis, gemensamma storkök och ”kommunala bostäder”. Dock satte den extrema situationen kraftiga begränsningar för regeringen att kunna erbjuda en bra offentlig service.
Att Luxemburg 1919 mördades tillsammans med partikamraten Karl Liebknecht för att de utgjorde ett hot mot högersocialdemokraterna (SPD) säger reportaget helt riktigt. Men att hon ”som kvinna, judinna och kommunist förkroppsligade allt frikåristerna hatade” ges ingen politisk förklaring till. Luxemburg gav aldrig vika för krigspropaganda och socialdemokratins attacker, utan stod fast vid socialismens principer.
Att ett reportage, som ”Revolutionens kvinnor”, avslutas med orden ”tre kvinnor som alla på något sätt misslyckades” säger allt om den totala oförståelsen för dessa kvinnors betydelse för kvinnokampen då och idag.
Lina Westerlund
