Castros avgång är början på ett nytt kapitel i historien om Kuba och revolutionen. Trots Fidel Castros misstag och tillkortakommanden, förblir han en symbol i kampen mot de imperialistiska och kapitalistiska förtryckarna för de kuvade världen över.I kapitalistsvängen – från Bush till de miljonstinna exilkubanerna i Miami – råder det nästan ingen spekulation kring en omedelbar systemkollaps på Kuba. 2006, när Castro var svårt sjuk, såg det annorlunda ut. Då förväntade sig USA-imperialismen upplopp på Kubas gator och en snabb regimändring, inte bara ifråga om regeringen utan också för hela det sociala systemet och den planerade ekonomin. Världens fattiga och arbetarklass önskade någonting helt annat; att Kuba och revolutionens sociala landvinningar skulle överleva, även om Castro själv skulle dö av sin sjukdom. Tveklöst kommer hans fortsatta närvaro att märkas, men hans avgång betonar hans oförmåga att utöva samma makt som förut. Allt talar för att den makten nu kommer innehas av brodern Raul.
Handelsembargot
Sedan 1959 har den kubanska revolutionen levt under ett hårt handelsembargo från USA:s sida. Castro har varit utsatt för 600 mordförsök. Men med sin planerade ekonomi har Kuba varit ett exempel på vad som är möjligt om feodalismens och kapitalismens tvångströja avlägsnas. Heroiska figurer, som Che Guevara och Fidel själv, har fortfarande en enorm inverkan på unga världen över.
Kubas rykte i sociala frågor; bostäder, utbildning och – i synnerhet – sjukvård, har bara blivit bättre. Senast i Michael Moores film Sicko visades exempel på kontrasterna mellan den hårda och profitdrivna amerikanska sjukvårdssystemet och den fria sjukvård som Kuba erbjuder.
Förra året utexaminerades åtta amerikanska studenter från Kubas medicinhögskola efter sex års gratis utbildning. En av dem sade: ”Sjukvård betraktas inte som affärsverksamhet på Kuba.” Och det är just därför den härskande klassen i USA och dess satellitstater i Latinamerika förr gjort allt för att tillintetgöra det exempel på planerad ekonomi som kom ur den kubanska revolutionen.
Mellan 1959 och idag har medellivslängden på Kuba ökat med 19 år. Och detta har uppnåtts trots den ekonomiska nedgång som följde på Sovjets kollaps, med indraget bistånd, särskilt fråga om oljeleveranser.
Medan de framgångarna med fri utbildning och sjukvård kunde bevaras på Kuba, drabbades den breda befolkningen av ett strängt åtstramningspaket. Regimen var tvungen att göra eftergifter för ”marknaden”, alltså för kapitalismen. Genom dollariseringen utvecklades en parallell ekonomi, vilken resulterade i att de som arbetade inom turismnäringen blev relativt priviligerade och i sektorer med så kallat delat ägande.
Även det statliga monopolet på utrikeshandel övergavs 1992, enligt den välkände vänsterförfattaren Richard Gott. Men i grunden förblev Kubas ekonomi planerad.
Det är däremot inte sagt att byråkrati och orättvisor inte existerar på Kuba.
Distanserade sig från Trotskij
Castro kritiserade ibland Stalin: ”Han var, enligt min uppfattning, skyldig till att Hitlers armé invaderade USSR 1941 utan att de sovjetiska trupperna ens fått en beväpningsorder… Alla känner till hans missbruk av våld, förtrycket och personkulten.” Samtidigt hävdar Castro att Stalin också visade ”enorma meriter ifråga om att industrialisera landet” Men Stalin var inte den ursprunglige författaren till femårsplanen och den medföljande idén om industrialisering. Det var Trotskij och vänsteroppositionen som formulerade de idéerna.
Castro förnekade också – förmodligen felaktigt, vilket Celia Hart antytt – att Che Guevara hade troskistiska sympatier. Och även om Che inte var någon medveten trotskist, hade han en bok av Trotskij i sin ryggsäck när han mördades i Bolivia 1967.
Castro distanserar sig från Che Guevara och från Trotskij och kritiken av Stalin, eftersom också hans egen regim styrs av en byråkratisk elit som agerar bortom massornas kontroll.
Kubas revolution skilde sig på många punkter från den i Ryssland, och Kastro är inte Stalin. Men trots den omåttliga populariteten revolutionen åtnjöt till en början, blev dess svagheter uppenbara i dess uppenbara avsaknad av demokratisk kontroll och klassmedvetenhet bland arbetarklassen och de fattiga.
Konsekvenserna av detta var att Fidels och Ches styre, som först blev omåttligt populär eftersom den genomförde en revolution – praktiskt taget inifrån käftarna på det amerikanska monstret – aldrig kontrollerades av arbetar- och bonderåd, vilket var fallet i Ryssland 1917. Detta lämnade avtryck på den kubanska staten och den typ av samhälle som så småningom utvecklades. Utan arbetardemokrati är övergången till socialism omöjlig. Avvecklingen av enpartistaten, rättvisa val till genuina arbetarråd med rätt för alla att kandidera, strikt inkomstkontroll och rätten att avsätta alla vada tjänstemän, är minimikrav för en demokratisk arbetarstat. Utan detta, kommer byråkratin ofrånkomligen att grabba tag i makten, vilket slutligen hotar själva existensen av en planerad ekonomi.
Ytterst finns makten i varje stat hos ledare och partier. Men varje ledning och varje parti, i synnerhet i en arbetarstat, måste vara underställd strikt kontroll för att utöva makten på massornas villkor.
I en abetarstat, som existerade i Ryssland mellan 1917 och 1923, utövades den makten av sovjeter. Oturligt nog har det systemet ännu inte existerat på Kuba.
Växande missnöje är troligen frasen som bäst summerar stämningen bland stora skikt i dagens Kuba, särskilt bland unga. De ungas alienation riskerar skapa en revolution utan arvtagare. Att ersätta Fidel med brodern Raul kommer inte lösa de underliggande problemen. Raul förknippas med armén i egenskap av försvarsminister. I början på 1990-talet, under åtrstramningstiden, försökte Raul använda armén i ett par frimarknadsexpriment: officerare skickades för att lära sig hotellverksamhet i Spanien och bokföring i Europa. Hans Modrow, den senaste premiärministern i före detta Östtyskland, besöker just nu Kuba för att diskutera landet övergång till kapitalism. Raul har också skurit ner armén och uppmuntrat innovationer som jordbruksmarknader, eget företagande för rörmokare, hårfrisörer och andra entreprenörer. Det är genom liknande åtgärder som kapitalismen redan återintroducerats på Kuba, även om den ännu inte hotar huvuddragen i den planerade ekonomin.
Splittringar inom byråkratin
Det finns tvivelsutan splittringar inom den byråkratiska elit som styr Kuba. Men även de byråkrater som vill avveckla planekonomin, inser riskerna med Miamiflyktingarnas återvändande. Till skillnad från i Östtyskland efter Berlinmurens fall, kommer dessa vildar återvända med våld och tvång och kräva att återfå all sin ”privata” egendom, inklusive de hus där arbetare och bönder lever idag.
Särskilt valen i USA kan få stora effekter på Kuba. Obama har redan antytt att han kommer anta en mjukare linje mot USA:s svurna fiender, inklusive Kuba och Iran. Han, men även Hillary Clinton, skulle kunna agera för att begränsa eller helt slopa handelsembargot. Och även den nya generationen Miamiflyktingarna har mildrat en tidigare orubbliga opposition mot att häva embargot.
Redan idag existerar ett betydande motstånd mot embargot från bönder, från turismnäringen, för att inte tala om McDonalds; de längtar efter att få ta egna profitstinna tuggor av Kuba. Detta är det största hotet mot de återstående delarna av den planerade ekonomin.
Venezuelas olja är för tillfället en avgörande livlina för Kuba. Men vad händer om oljepriserna rasar, vilket kan hända vid en världsomspännande recession? Effekterna på Venezuela skulle bli svåra, och därför också effekterna på Kuba.
Det finns också en flygel inom den Kubanska byråkratin som kommer att kämpa för att behålla en planerad ekonomi. Marxister skulle, vilket Trotskij förespråkade, kritisera byråkratin, men på samma gång försöka liera sig med delar av makten och byråkratin och försöka mobilisera massivt kubansk motstånd mot varje hot om återinförd kapitalism.
Arbetardemokrati: det bästa försvaret av den planerade ekonomin
De som, likt den brittiska parlamentsledamoten George Galloway, hävdar att det är kapitalismens embargo mot Kuba som är en stor del av orsaken till frånvaron av demokrati, har en poäng. Men vi argumenterar inte för att ge kontrarevolution spelrum för att med tvång omkullkasta revolutionen. Givet fördelarna med planerad ekonomi – och särskilt om den spreds genom en demokratisk socialistisk federation mellan Venezuela, Bolivia och kanske Ecuador – skulle kapitalistiska reaktionärer, som vill återvända till de barbariska feodala och kapitalistiska strukturer som finns på den latinamerikanska kontinenten, få mycket begränsat stöd.
Men, medan frågan om demokratin ska omfatta högerpartier som vill återgå till kapitalism kan diskuteras, gäller detta inte frågan om arbetardemokratin. Alla de som stöder den planerade ekonomin – inklusive trotskister och andra – borde få verka på Kuba. Detta skulle vara en del av att bevara och förstärka den planerade ekonomin. Utan demokrati kommer Kuba kastas tillbaka decennier i utvecklingen och förhoppningen om en socialistisk revolution i Latinamerika och i världen skulle få sig en allvarlig törn. Bevarandet av denna revolution får inte bara läggas i händerna på en man eller gruppen runt honom. Ansvaret ska ligga hos en politiskt medveten kubansk arbetarklass, sammankopplad med massorna i Latinamerika och in andra länder.
Detta kan inte uppnås uppifrån och ner, vilket Chavez misstag i Venezuela visat.
Nu borde en masskampanj organiseras i Kuba som ett första steg mot en genuin arbetardemokrati. Den globaliserade kapitalismens kris och revolten mot nyliberalism i Latinamerika visar möjligheterna för att försvara och förstärka den kubanska revolutionens landvinningar. Men det finns ingen tid att förlora i kampen för arbetardemokrati och socialism i Kuba, Venezuela, Bolivia – och på andra håll.
Peter Taaffe
