CWI: Kapitalismen förtrycker kvinnor – kämpa för socialism

2018-03-07 16:20:38

foto: Natalia Medina
I Bangladesh jobbar kvinnor extremt hårt under långa dagar för liten lön.

Vid millennieskiftet fick unga kvinnor i USA och stora delar av Europa höra att jämlikhet var inom räckhåll. De behövde inte feminism eftersom kapitalismen erbjöd en strålande framtid baserad på växande välstånd och jämställdhet. Idag ligger den illusionen i ruiner. 

Runt om i världen har den kapitalistiska myten om framsteg – att de unga har större möjligheter än sina föräldrar – krossats av den världsekonomiska krisen 2008 och dess efterdyningar. Unga människor från arbetar- och medelklassbakgrund möter en värld som inte uppfyller deras förväntningar, dominerad av massarbetslöshet, låga löner, osäkra jobb, nedskärningar och bostadsbrist. Samtidigt ökar antalet krig och konflikter i världen.
I kombination med detta förblir den sexuella diskrimineringen inbäddad i samhället och kvinnor tjänar fortfarande i genomsnitt 10-30 procent mindre än män.

I den nykoloniala, fattiga delen av världen är kvinnor extremt utnyttjade och tvingas ibland arbeta 12 timmar eller mer per dag i jordbruk, på marknader, i textil- och skofabriker med mera. I många fall arbetar kvinnor och deras barn under slavliknande förhållanden.
I flera länder bidrar regeringarnas politik och agerande till att kvinnoförtrycket skärps. I Ryssland, där en kvinna dödas i hemmet av en man var fyrtionde minut, har detta våld delvis avkriminaliserats. I Storbritannien har mer än 30 kvinnojourer tvingats stänga på grund av brist på resurser, och många fler har nedskärnings- och stängningshot hängades över sig.
Samtidigt gör den totala bristen på bostäder att kvinnor inte har någonstans att flytta för att fly från våldsamma partner.
Nio av tio som arbetar inom den brittiska hotell-och restaurangnäringen uppger att de har utsatts för sexuella övergrepp från arbetsgivare, chefer eller allmänheten, men de har mötts av ”detta är en del av jobbet och att de borde vara glada över att de överhuvudtaget har ett jobb”. Idag, lika lite som förr, kommer förbättringar av kvinnors rättigheter inte att ske automatiskt – det kan bara ske genom masskamp.
Internationella kvinnodagen den 8 mars är idag viktigare än någonsin. I år kommer unga kvinnor i den spanska staten att visa vägen genom att delta i den generalstrejk som utlysts av Sindicato de Estudiantes (elev- och studentfacket) där Izquierda Revolucionaria (CWI i den spanska staten) spelar en ledande roll.
Den sista spiken i kistan för sagan om ständiga framsteg mot jämställdhet var valet av den våldsamma kvinnohataren Donald Trump till USA:s president. Från dag ett har hans närvaro i Vita huset fungerat som en värvare till kampen mot rasism och all form av förtryck, inte minst kampen för kvinnors rättigheter. Efter kvinnomarscherna i januari ifjol, de största demonstrationerna under en dag i USA:s historia, och de största globalt sedan 2003, deltog i år upp till 2,5 miljoner i Women’s Marches i städer i hela USA. I många länder runt om i världen har nya kvinnorörelser utvecklats.
Några av dessa är som svar på det förtryck som kvinnor länge har lidit under – som den fortsatta rörelsen mot våldtäkter i Indien och ”Ni una menos” (Inte en till), rörelsen mot det sexistiska våldet som har mobiliserat miljoner på gatorna i Latinamerika.

2017 var också året för #metoo. Vad som började i Hollywood, med skådespelare som talade mot sexuella övergrepp och trakasserier, har spridit sig till alla delar av världen. Nästan alla kapitalistiska institutioner från media till de stora företagen, parlamenten och välgörenhetsorganisationerna har skakats av en lavin av anklagelser. Denna våg, i stor utsträckning via sociala medier, är en indikation på både omfattningen av sexuella övergrepp och en ökad tilltro till att de går att bekämpa.
Vi avfärdar helt påståenden om att #metoo ”överdrivit” omfattningen av sexuella trakasserier och missbruk. Tvärtom har det avslöjat en liten del av den dagliga verkligheten för otaliga kvinnor, framför allt de mest förtryckta, inklusive de lägst betalda, de utan trygga jobb och kvinnliga arbetare från etniska minoriteter. Det betyder förstås inte att varje anklagelse som har gjorts via #metoo kan tas som bevisad; alla individer borde ha rätt till rättvisa innan de döms som skyldiga. Oavsett enskilda individers skuld eller oskuld har #metoo tydligt avslöjat det kapitalistiska systemets skuld, att miljoner kan utsättas för sexuella övergrepp.
Det är ingen överraskning att så många anklagelser görs mot män i maktpositioner. Kapitalismen är baserad på att en liten minoritet av samhället – framför allt kapitalistklassen, de miljardärer som äger de stora företagen och bankerna – har enorma möjligheter att utnyttja majoriteten. Vi lever i en värld där de 42 rikaste personerna äger lika mycket som hälften av världens befolkning. I ett sådant samhälle är det ofrånkomligt att maktmänniskor försöker använda sin status till sexuella övergrepp eller till att trakassera kvinnor och män med mindre makt än dem, inte minst deras anställda. Men det betyder givetvis inte att arbetarklassens män är undantagna från sådant beteende. Sexismen vävs in i kapitalismens tyg och påverkar alla samhällsskikt.
Utan tvekan kommer 2018 att se utvecklingen av ytterligare rörelser för att försvara och utöka kvinnors rättigheter. Detta är det oundvikliga resultatet av kvinnors förväntningar och propaganda för jämlikhet från en del av kapitalistklassen, som stöter mot kapitalismens sexistiska verklighet.

Sexuellt förtryck är djupt ingrott, men det är inte medfött eller oföränderligt: under merparten av den mänskliga historien fanns det inte. Manlig dominans (patriarkatet) är, både till sitt ursprung och i nuvarande form, i grunden knuten till strukturerna och ojämlikheterna i klasssamhället, som uppkom för omkring 10 000 år sedan. Ökningen av manlig dominans var kopplad till familjens utveckling som en institution för att upprätthålla klasser och ägande samt disciplin. Medan familjer idag och tidigare ofta består av de människor som står varandra närmast och som en känner sig säkrast med, är familjeinstitutionen i olika former också en viktig aktör för social kontroll i alla klassamhällen.
Samhällets hierarkiska karaktär återspeglades i strukturen hos den traditionella familjen med mannen som den högste i hushållet och kvinnor och barn som lydde honom.
Idag, mer än någonsin, har familjen som kapitalistisk institution sitt svagaste grepp om arbetarklassens människor. Men miljontals kvinnor runt om i världen är fortfarande ”slavarnas slavar” och tanken är fortfarande djupt ingrodd att kvinnor är männens ägodelar som behöver vara lojala och lydiga mot sina partner. Hela samhället är genomsyrat av propaganda som påpekar kvinnans ”rätta” roll – som hemarbetare, mammor, sexuella objekt och så vidare.

För kapitalismen spelar familjen en viktig roll i att bära den centrala bördan att fostra nästa generation och ta hand om de sjuka och äldre. Under andra hälften av 1900-talet lindrades detta delvis, åtminstone i en del europeiska länder, av de framsteg som arbetarklassen hade vunnit, såsom gratis eller billig sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. Idag är alla dessa framsteg hotade.
Socialistisk feminism kämpar för jämställdhet mellan könen. Vår roll är inte att acceptera de omöjliga bördor som kapitalismen lägger på familjer – att bara argumentera för vem som bär den större andelen – utan istället att beslutsamt kämpa för ordentligt finansierade offentliga tjänster för alla och välbetalda jobb med kortad arbetsvecka, för att lyfta arbetsbelastningen på arbetarklassfamiljer och ge människor chansen att njuta av livet, inklusive att spendera tid med sina nära och kära.
Denna kamp är kopplad till kampen för reproduktiva rättigheter, för det är bara på denna grund som det är möjligt för kvinnor att vinna en verklig rätt att välja när och om de ska ha barn. Socialister kämpar för att kvinnor ska ha kontroll över sina egna kroppar – att de kan bestämma om och när de vill ha barn – men också att kvinnor ska ha prisvärda bostäder av hög kvalitet, gratis vård, en anständig inkomst och allt annat som är nödvändigt för att fritt kunna välja att ha barn.
Kampen för kvinnors befrielse är i grunden en del av klasskampen, där kvinnornas kamp mot sitt eget specifika förtryck sammanfaller med arbetarklassens generella kamp för en grundläggande omstrukturering av samhället för att göra slut på all ojämlikhet och förtryck.
Inomkapitalistisk feminism erbjuder ingen väg framåt i kampen för kvinnors befrielse. För att uttrycka det enkelt har arbetarklasskvinnor mer gemensamt med arbetarklassens män än med Theresa May i Storbritannien, Hillary Clinton i USA eller Sheikh Hasina Wazed i Bangladesh. Det innebär självklart inte att endast kvinnor i arbetarklassen är förtryckta. Kvinnor från alla delar av samhället lider av förtryck som ett resultat av sitt kön, inklusive våld i hemmet och sexuella trakasserier.

Men för att vinna verklig jämställdhet för kvinnor, inklusive för kvinnor från samhällets elit, krävs en fullständig omvälvning av den befintliga ordningen på alla områden: ekonomiskt, socialt, i familjen och i hemmet. Den nödvändiga utgångspunkten för en sådan omvandling är att avskaffa kapitalismen – för offentligt ägande av storföretag och banker, vilket möjliggör en demokratisk socialistisk planering av ekonomin. Arbetarklassen är den kraft i samhället som kan genomföra en sådan genomgripande samhällsomvandling.
En enad kamp från arbetarrörelsen utgör det mest effektiva sättet att bekämpa alla former av sexism.
Ett färskt exempel är Londons färjearbetare som nyligen genomförde en framgångsrik kamp mot mobbning och sexuella trakasserier. Att vara med i en kollektiv organisation som involverar en majoritet av arbetskamraterna och som är beredda att ge fullt stöd i varje enskilt fall – ett kämpande fack – erbjuder den största enskilda möjligheten att bekämpa sexuella trakasserier på abetsplatserna.
I bredare skala behöver arbetarklassen masspartier, politiskt beväpnade med ett socialistiskt program, som sätter kampen för jämställdhet centralt.
Självklart är arbetarrörelsen ej immun mot sexistiskt beteende, och det är viktigt att socialister kämpar mot det och att det blir en del av en kampanj för en arbetarklasskamp för kvinnors jämställdhet. Arbetarklassen har den potentiella kraften att göra slut på det ruttna, sexistiska kapitalistiska systemet, men detta kommer endast att vara möjligt genom gemensam kamp av arbetarklassens kvinnor och män. Detta kan inte uppnås genom att ignorera eller tona ner sexismen, utan bara genom att medvetet bekämpa den.

För 101 år sedan, på den internationella kvinnodagen, tände en strejk och demonstration av arbetande kvinnor i Ryssland de mäktiga revolutionära händelserna som i oktober/november 1917 under bolsjevikpartiets ledning ledde till att arbetarklassen tog makten i sina händer för första gången i historien.
Sovjetunionens senare stalinistiska degenerering innebar, tillsammans med krossandet av arbetardemokratin, en avveckling av många av de vinster som kvinnor vunnit efter revolutionen. Det som började 1917, i ett isolerat fattigt land, ger emellertid en inblick i vad socialismen skulle kunna betyda för kvinnor idag, då alla enorma rikedomar, vetenskap och teknik skulle kunna utnyttjas för mänsklighetens bästa.
Juridisk jämställdhet för kvinnor, inklusive rösträtt och frihet att gifta sig och ta ut skilsmässa, infördes i Ryssland långt innan de fanns i den kapitalistiska världen, tillsammans med avskaffandet av alla lagar som diskriminerar homosexualitet. Rätten till abort introducerades i Ryssland efter revolutionen 1917. Gratis barndaghem, tvättstugor och kollektiva matsalar började skapas.
Ett århundrade senare kommer den växande rörelsen för kvinnors rättigheter återigen att sammanfogas med kampen för en socialistisk värld. ■

RS och CWI kämpar för:

  • Nej till all diskriminering på grund av etnicitet, kön, funktionshinder, sexualitet, ålder och alla andra former av fördomar.
  • För en masskampanj från arbetarrörelsen mot sexuella trakasserier, våld och alla former av könsdiskriminering.
  • För kämpande fackföreningar, demokratiskt kontrollerade av sina medlemmar.
  • För nya massarbetarpartier som tar kamp för socialism och jämställdhet.
  • Masskamp för lika lön som en del av kampen för löner som går att leva på och arbetstidsförkortning utan lönesänkning.
  • Nej till ALLA nedskärningar. Anständiga jobb, löner, pensioner och bostäder för alla. För massivt utbyggd välfärd i offentlig regi.
  • Föräldrapenning och barnbidrag som täcker de verkliga kostnaderna. Rätt till betald föräldraledighet.
  • Kvinnors rätt till sina egna kroppar. Aborträtt. Gratis och fritt tillgängliga, högkvalitativa preventivmedel och fertilitetsbehandling för alla som vill ha det. 
  • Offentligt ägande av läkemedelsindustrin.
  • Storföretag och banker i offentlig ägo och under de anställdas demokratiska kontroll och styre.
  • För en demokratisk socialistisk plan för samhällsekonomin som baseras på behoven hos såväl den överväldigande majoriteten av människor som miljön och klimatet, och som kan utgöra en grund för att skapa verklig jämlikhet – en värld utan klasser och krig.


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!