Nya protester mot åtstramningarna är att vänta.
Idag är det drygt ett år sedan Nicos Anastasiades, från högerpartiet DISY, valdes till Cyperns president. Av det Cypern som fanns när han valdes finns idag inte mycket kvar. Anastasiades kunde väljas till president eftersom många ansåg (och fortfarande gör i viss mån) att den förre presidenten Dimitris Christofias, från det kommunistiska AKEL, var den ”värsta president vi någonsin haft”.
Anastasiades valdes efter att AKEL-regeringen gett vika för kapitalets och Trojkans krav på åtstramningar 2012-13.
I presidentvalet 2013 lovade Anastasiades att omförhandla Trojkans memorandum och skydda de fattiga samt att inte fortsätta privatiseringspolitiken. Han lovade vidare att skapa nya jobb och respektera de fackliga fri- och rättigheterna.
Men bara vecka efter att han valdes började han slänga sina löften överbord. I mars 2013, två veckor efter valet, beslöts på förslag av presidenten att införa en tvångsskatt på banktillgodohavanden. Tusentals euro drogs in från små och medelstora affärsföretag, pensionsfonder och även från välgörenhet.
Många företag använde tvångsskatten som en ursäkt för att lägga ner, avskeda anställda och sänka lönerna.
Den uppgörelse (Memorandum of Understanding) som Anastasiades tecknade med trojkan (EU, IMF och ECB) i början av april 2013 inkluderade skattehöjningar, införandet av nya skatter som fastighetsskatten, ytterligare sänkningar av de offentliganställdas löner samt omedelbara privatiseringar av vinstgivande affärsdrivande statliga organisationer (elbolaget EAC och teleoperatören CyTA samt hamnmyndigheten). Åtgärder som sedan följdes av en ny lag som ska möjliggöra konfiskering av familjers hem i händelse av svår skuldsättning!
Direkt efter att uppgörelsen med Trojkan trumfats igenom i parlamentet höjdes busspriserna (kollektivtrafiken) med 50 procent, den kostnadsfria sjukvården avskaffades och ersattes av vårdavgifter, kollektivavtalen revs upp och övertids- och semesterersättning drogs in.
Och detta är bara ett axplock av de åtgärder som genomförts. Samtidigt har staten inte ens börjat betala av på statsskulden, vars börda ligger på arbetarklassens axlar, trots att finanskrisen inte skapades av arbetarna.
Cyperns befolkning ombeds att betala 10 miljarder euro (91 miljarder kronor) till de internationella långivarna till att börja med. Ovanpå detta finns det kostnader på 250 miljoner euro (2,3 miljarder kronor) om året i form av räntor och 2,9 miljarder euro (26 miljarder kronor) som gavs som nya garantier till bankerna i januari. Avbetalningar på statskulden kan under de kommande 22 åren sluka en summa motsvarande 200 procent av landets BNP. (Under år 2013 uppgick Cyperns BNP till 17 miljarder euro, 150 miljarder kronor).
När regeringen fullgjort ett år vid makten den 27 februari meddelade statliga media att Cypern ”gjort bra ifrån sig”. Presidenten medgav dock så sent som i december förra året att 2014 kommer att bli ett ännu värre år än 2013; arbetslösheten kommer att öka till över 20 procent och att Cyperns ekonomi kommer att fortsätta krympa.
Under 2013 krympte ekonomin med 5,3 procent och beräknas att minska med ytterligare 6,5 procent i år.
År 2014 började med att arbetslösheten steg till 17,5 procent och snart är var femte utan jobb. Två av fem unga är utan jobb. Över 10 000 familjer är beroende av soppkök och dryga 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Lönerna har sjunkit drastiskt. Inhemska och utländska banker, storföretag och andra spekulanter har däremot tjänat på krisen. I fjol ökade bankernas och storföretagens vinster med i snitt tio procent. Och även efter omstruktureringen fortsätter Bank of Cyprus att vara vinstgivande. I kontrast till detta står fler och fler arbetare på konkursens rand.
De senaste protesterna och strejkerna ger besked om att en definitiv skiftning i opinionen är på väg. Regeringens ”smekmånad” går mot sitt slut.
Sedan i december förra året har olika grupper – patienter, pensionärer, elever och arbetare – börjat protestera utanför de olika ministerierna. ”Folkets tolerans är på upphällningen”, erkände finansministern i en färsk intervju.
Olika fackföreningar har för första gången gått samman i en gemensam front och genomfört, med cypriotiska mått, två väldigt stora mobiliseringar. Den första genomfördes den 13 december 2013 och den andra den 8 februari i år.
Även om fackledningarna tvekar att ta till strejkvapnet, vilket ursäktas med att ”medlemmarna inte är redo”, har arbetarna visat att de är beredda att strejka! Efter bankkontoskatten och de banktjänstemannastrejker som ägde rum under mars-april 2013 var det många arbetargrupper som gick ut i strejk. Och nyligen strejkade byggnadsarbetare och kommunanställda.
I december i fjol genomförde anställda inom den offentliga sektorns affärsdrivande verksamheter en generalstrejk mot privatiseringsplanerna, vilken sedan följdes av nya strejker i februari som fick DIKO – centerhögerpartiet som fram till nyligen satt med i regeringskoalitionen – att inte rösta för privatiseringsförslaget under parlamentsomröstningens första dag.
Men privatiseringsförslaget röstades igenom andra gången det lades fram i parlamentet, fem dagar senare, trots arbetarnas kamp. Orsaken till att privatiseringarna till sist gick igenom var att övriga fackföreningar inte var beredda att göra gemensam sak med de offentliganställda och utlysa en generalstrejk som helt skulle stanna Cypern.
Under protesterna i mars 2013 restes kravet på Anastasiades avgång. Men vem skulle kunna ta hans plats? Och vilken slags politik skulle efterträdaren genomföra?
AKEL är svårt sargat efter sina år vid makten och inte mycket skiljer partiets politik från den som regeringen bedriver. Och Lillikas (en centerhögeräventyrare/opportunist som bildade ett nytt parti under den senaste presidentvalkampanjen kallat De civilas initiativ) och EDEK (Socialdemokraterna) är naturligtvis inte heller något alternativ.
Bristen på alternativ har gjort det möjligt för Anastasiades och hans regering att på ett år genomföra det som det tagit de grekiska regeringarna fyra år att genomföra. Som arbetare, arbetslösa, pensionärer och ungdomar kan vi inte sitta stilla och låta de styrande förstöra vår framtid! Vi måste kämpa, vare sig de fackliga ledningarna står på vår sida eller inte.
Vi kommer inte att betala en skuld vi inte har skapat! Vi kan inte mista våra löner och bli nedtyngda av skatter, när bankernas miljarder förlorades av spekulanter, bankirer och storföretagsfolk! Vi kommer inte att låta någon ta våra hem! Vi kommer inte att låta arbetslösa arbetare bli hemlösa för att bankerna ska nå sina mål!
Dessa krav är, även om de inte ställs lika högljutt som kraven från arbetare i andra länder där Trojkan härjar, utbredda i det cypriotiska samhället.
För att dessa grundläggande krav ska kunna tillgodoses krävs det dock att vi kämpar för ett annat samhälle. Vi kan inte förlita oss på några som helst kapitalistvänliga korrupta politiker som tjänar andra intressen än arbetarnas och de fattigas. Vi måste skapa nya arbetarpartier, nya vänsterpartier som kämpar för demokratisk offentlig kontroll och styre av ekonomin och samhället. ■
