Protest för att lika rättigheter ska skrivas in i konstitutionen på 1970-talet i USA. Rörelsen samlade såväl kvinnor som män i enad kamp mot högerpolitiken.
Personlig identitet är viktigt. Att höra till och få utvecklas utan att ständigt utsättas för fördomar och diskriminering borde vara en självklarhet. Men identitet är inte per automatik progressivt och leder heller inte självklart till motstånd mot förtrycket eller ut ur förtrycket.
Ett uttryck som har florerat i den identitetspolitiska debatten är ”kulturell appropriering”. Det är en teori som, aningen förenklad, går ut på att kulturer inte är jämställda och att en underordnad kultur i mötet med den dominerande kulturen tas över och töms på sitt innehåll, alltså approprieras. Det kan till exempel gälla kulturella uttryck som musik eller symboler som klädesplagg. Genom detta ojämställda möte hävdas det att de redan förtryckta kulturerna blir än mer marginaliserade.
Att använda attribut eller symboler från en annan kultur för att håna eller förminska den är naturligtvis inte okej. Men att hävda att ickevitas kulturer skulle vara så svaga att de förintas om de imiteras eller beblandar sig med andra är historielöst och dessutom oerhört nedvärderande.
Förtrycket och styrkeförhållandena förändras över tid. En grupp som tidigare har varit dominerande kan senare vara marginaliserad. Inom teorin om kulturell appropriering bortser man från att kulturer hela tiden utvecklas och förändras och att många av de förändringarna sker i möten, både jämställda och icke jämställda.
Det finns idag i allra högsta grad ett kulturellt förtryck. Men en av de faktiska realiteterna som de som förespråkar identitetspolitik och teorin om kulturell appropriering bortser ifrån är att det finns både progressiva och reaktionära delar inom alla kulturer. Detta gäller både traditioner, idéer och individer.
Även inom kulturer finns det personer som befinner sig i opposition, personer som anammar det progressiva i den egna kulturen och förkastar det reaktionära. Att se grupper som homogena antyder också att alla inom gruppen upplever och tolkar saker likadant. Vem företräder då gruppen?
Förespråkare för teorin om kulturell appropriering hävdar ofta att möten och utbyten mellan kulturer endast bör ske när de är jämställda. Men som världen ser ut idag är det svårt att se ett jämställt utbyte, då hierarkierna och förtrycket är en del av kapitalismen. Detta leder till en strävan efter att hålla isär kulturer vilket inte minskar förtrycket. Det kan däremot bidra till att upprätthålla det.
Genom att skapa föreställningen om att kulturer är rena, autentiska och homogena försvåras utbytet och enigheten mellan de progressiva krafterna samtidigt som det stärker de reaktionära.
Det är viktigt att ta alla former av förtryck på allvar. Och vi kan inte till fullo förstå hur någon annan upplever förtrycket även om vi kan försöka föreställa oss. Ofta används argumentet att endast den förtryckta gruppen kan tala i sin egen sak och att endast de som har upplevt förtrycket har rätt att bekämpa det. Ja, de som utsätts för förtrycket måste leda kampen. Men det betyder inte att en inte ska alliera sig med andra.
Det betyder inte att endast kvinnor kan tala om jämställdhet och feminism, lika lite som endast rasifierade kan föra den antirasistiska kampen. Vi har sett otaliga exempel på kamp där olika grupper i solidaritet kommit till varandras undsättning. Under 1960-talet var det inte bara kvinnor som stod på på barrikaderna i kampen för preventivmedel och aborträtt.
Till en början bedrev medborgarrättsrörelsen i USA sin kamp separatistiskt, men med tiden växte kampen och även vita blev viktiga allierade. Och på 1970-talet kom i sin tur Black Panthers att stötta gayrörelsen.
Men vi har också sett kamper splittras eller inte komma vidare när förtryckta grupper gör varandra till fiender istället för att enas i gemensam kamp. Att söndra och härska är en välkänd imperialistisk strategi. Istället för att bedriva korståg inom rörelsen eller att predika bland de redan frälsta behöver vi vidga kampen.
Långt ifrån alla som tillhör förtryckta grupper är maktlösa. Det finns kvinnor, homosexuella och andra minoriteter som har klättrat uppåt både ekonomiskt och politiskt. Nyamko Sabuni (FP) är svart, Andreas Carlgren (C) är homosexuell och Lena Adelsohn Liljeroth (M) har en hörselnedsättning. Alla tre är tidigare ministrar i Alliansregeringen, som förstärkte orättvisorna.
Internationellt blir det ännu tydligare. Barack Obama är svart och Angela Merkel är kvinna. Att tillhöra den förtryckta gruppen betyder inte att individen är förtryckt. Det är heller ingen garanti för att en bekämpar de förtryckande strukturerna.
Förtryck kan även finnas inbördes inom de förtryckta grupperna. Att idealisera och framhålla identiteterna som rena och homogena kan bli förödande. Vilka inom dessa förtryckta grupper blir talespersoner för resten? Vilka är det som anses kapabla att leda kampen?
Marxister har en helt annan syn på vad som behövs för att krossa allt förtryck. Den nuvarande låga klassmedvetenheten bär stor skuld i uppsvinget för tron på de individuella lösningarna. Att tala om ett klassperspektiv är långt ifrån tillräckligt. Att möjliggöra för individer att klättra i ett klassamhälle är inte vårt mål. Förtrycket ligger i systemet självt.
Engels sammanfattar det bra: ”I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjärnor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions- och utbytessättet. De måste sökas inte i ifrågavarande epoks filosofi utan i dess ekonomi.”
Marxismen har en materialistisk utgångspunkt, att förtrycket kommer ur vem det är som har den ekonomiska makten. Den materialistiska historieuppfattningen utgår från motsättningarna mellan klasser, hur produktionen utförs och hur det producerade utbytes.
De rika har fått sina rikedomar genom utsugning av arbetarklassen som genom sitt arbete skapar profiten. Arbetarklassen innehar makten att ta över produktionen och är därför den kraft som kan omkullkasta det rådande systemet. De rika tjänar på att upprätthålla klassamhället och arbetarklassen tjänar på dess avskaffande. Och de olika förtrycksordningarna hjälper till att upprätthålla klassamhället. Förtryck och exploatering samverkar.
Medan vi är upptagna med att diskutera vem som får och inte får uttala sig, vem som är minst och mest privilegierad bland personer med få privilegier blir kapitalisternas kassakistor allt större. Vi måste fråga oss själva vem som är den verkliga fienden och vem det är som på allvar tjänar på förtrycket. ■
