Den fasansfulla dubbla bombattacken mot ett massmöte för fred i turkiska Ankara i lördags dödade minst 128 personer och skadade hundratals. Det är den största terroristattacken i landets historia. Många offer är fortfarande på intensivvårdsavdelningar i olika sjukhus, medan ett antal oigenkännliga kroppar ännu inte har identifierats. Denna attack, med dess mänskliga och politiska magnitud, har skakat Turkiet i dess grundvalar.
Lördagens demonstration organiserades av Offentligfackens landsorganisation (KESK), Revolutionära fackföreningars konfederation i Turkiet (DISK), Läkarförbundet (TTB) och Förbundet för ingenjörer och arkitekter (TMMOB). Några minuter innan protesten skulle börja exploderade en bomb där aktivister från det vänster- och pro-kurdiska partiet HDP hade samlats.
En andra explosion inträffade cirka femtio meter från den första, med än mer förstörelse och död. Ögonvittnen, däribland medlemmar i Sosyalist Alternatif (CWI Turkiet) som kom till platsen bara några minuter efter bombningen, rapporterar om scener av outsäglig fasa.
De bekräftade även andra rapporter om att polisen försökte hindra att hjälp gavs till de drabbade. Tårgas avfyrades in i folkmassorna av överlevande demonstranter och släktingar, och ambulanser stoppades. Kravallpolis skickades till platsen för blodbadet redan innan de första ambulanserna kom. Huseyin Demirdizen från Läkarförbundet (TTB) sade:
– Medan läkarna från vårdfacket uppmanade till blodgivning, meddelade regeringen att det inte fanns något behov av blod. Om vårdpersonal inte redan var med vid demonstrationen skulle antalet dödsfall och sårade ha varit mycket högre.
Nästan omedelbart efter attacken beslöt regimen att blockera Twitter och Facebook-konton i ett uppenbart försök att hindra gräsrotsrapporter som cirkulerar för att ge media, som kontrolleras av det styrande partiet AKP, övertaget. Samtidigt anklagades vänstergrupper eller PKK för att ligga bakom tvillingbombningen.
Det första svaret från statens styrkor lämnar absolut ingen tvekan om var regimen står i förhållande till inte bara en tragedi, utan en tydligt politiskt iscensatt massaker. Oavsett den exakta roll som Erdoğans regim har haft i denna attack är dess politiska ansvar överväldigande. Bombningen ägde rum mot bakgrund av strategin under de senaste månaderna av växande upptrappning och provokationer, inklusive fysiska attacker, från Erdoğanregimens styrkor och våldsverkare mot vänstern och den kurdiska nationella rörelsen.
Ett brutalt angreppskrig pågår också av den turkiska armén mot PKK och det kurdiska folket i landets sydöstra delar, vilket har dödat hundratals. Trots att PKK på lördagen meddelande ett eldupphör fram till valet den 1 november bombade den turkiska armén under helgen PKK-positioner i sydöstra Turkiet och norra Irak, vilket dödade tiotals.
Regimens ”anti-terrorist”-propaganda lurar ingen. Den har huvudsakligen använts som täckmantel för att slå mot vänstern och mot basen av pro-kurdiska och HDP-aktivister, som har fått utstå en kampanj av statsterror. Detta till skillnad från ISIS och andra jihadistgrupper som under de senaste åren har gynnats av den bevisade assistans de har fått av turkiska staten för i sin verksamhet i Syrien.
Sorgen och förödelsen efter lördagens fasansfulla bombningar ledde därför snabbt och med rätta till ett raseri mot AKP-regeringen, även internationellt. På lördagseftermiddagen demonstrerade tiotusentals människor mot regeringen i Istanbul och andra städer. I Ankara var omkring 10 000 ute på gatorna på söndagen och dagen innan på torget nära järnvägsstationen där bombningarna ägde rum. Detta visar stämningen av trots och oräddhet som finns. Vid begravningen av några av offren var massornas vrede mycket stark och det är mycket osannolikt att den snabbt försvinner.
De fyra vänsterfackliga centralorganisationerna har utlyst en 48-timmars generalstrejk på måndag den 12 och tisdag den 13 oktober. Detta är ett mycket lämpligt och välkomnande drag som måste stödjas av vänstern samt arbetar- och fackföreningsrörelsen internationellt. En generalstrejk, genom att sammanföra kurder och turkar till enad kamp, är det bästa svaret på försöken från Erdoğan och hans styrande klick att använda arbetande människors blod för att söndra och härska samt utöka sin makt och profiterna hos de kapitalister som regimen försvarar.
Efter statens och polisstyrkornas fullständiga misslyckande att skydda folket måste vänster- och fackliga möten och demonstrationer ha ordentliga funktionärer och försvar. Lämpliga självförsvarsåtgärder, med alla grupper involverade, måste tas i samarbete med de fackliga organisationerna.
CWI ger sin fulla solidaritet, medkänsla och sitt deltagande med alla dem som har blivit offer för lördagens attack, alla de som har förlorat släktingar, vänner och kamrater. Det bästa sättet att hedra deras död är genom att förnya kampen mot Erdoğans gangster- och diktaturregim, mot det kapitalistiska system och de imperialistiska krafter som står bakom den och för en socialistisk och demokratisk värld.
Låt oss se till att denna strejk bara är början på bygget av en mass- och förenad arbetar- och ungdomsrörelse som kan kasta denna cyniska och mordiska regim i historiens soptunna. ■
