En av de största massrörelserna i historien

2013-07-11 12:45:38




De senaste veckorna har uppvisat en av de största revolutionära massdemonstrationerna i mänsklighetens historia.
Det nya massuppror som inleddes den 30 juni i Egypten är en fortsättning av revolutionen den 25 januari (2011) för ”bröd, frihet och social rättvisa”. Under tre dagar gick 20-25 miljoner människor ut på gatorna, revolutionära folkkommittéer drogs åter igång, tre industristäder deklarerade civil olydnad och hundratals oberoende fackföreningar utlyste generalstrejk.


Att militären avlägsnade det mu­slimska brödraskapets (MB) president Mursi var en medveten handling för att hindra Egyptens arbetare att ta den politiska kampen till sina arbets­platser och själva stiga ut i främsta ledet på den revolutionära scenen. De militära topparna har gjort det igen, den här gången dock inte för att själva ta hela makten och upprepa erfarenheterna från 2011 utan för att dela den med prokapitalistiska ledare som förknippas med sitt motstånd till Mursi.
De ledare som förts fram att bilda en interimsregering är prokapitalistiska liberaler och religiösa ledare. El Baradei, en nyliberal politiker och tidigare ledare för FN:s atomenergi­organ IAEA, är en av dem som har nämnts som interimistisk premiärmi­nister. Namnet El Baradei möttes dock omedelbart av opposition från det salafistiska extremhögerpartiet Nour. Nours partiledare, som har deltagit i diskussioner med armén om en handlingsplan för det som ska hända nu efter Mursi, har nu hotat med att dra sig ur.
Olika aktivist- och sociala ­medier i Egypten har rapporterat att partimedlemmar i Nour har varit inblandade i protesterna mot Mursis avsättning, medan deras ledare diskuterar en handlingsplan med militärledningen.
Detta tyder på att Nours ledning antingen inte har kontakt med gräsrötterna och/eller vill använda gatuprotesterna till att pressa militärtoppen till att garantera dem en plats i interimsregeringen medan de kvar-står på god fot med MB:s anhängare för att vinna över deras stöd i valen.
Hundratusentals av Mursis anhängare har protesterat under ett antal sammanstötningar med armén och andra motståndare till Mursi. Tiotals har dött och hundratals har skadats på mindre än en vecka.
Aktivister i Egypten har rapporte­rat om att armén under de första konfrontationerna mellan ­protester­ande endast gick in då striderna var över. Andra rapporter följde därpå om att armétoppar har inlett samtal med vissa MB-ledare för att få med dem i den nya regeringen – ett tecken på en möjlig splittring inom MB.
Sen Mursi avlägsnats har ledare och anhängare av MB vid ­upprepade tillfällen sagt att de ska stanna kvar på gatorna ända tills Mursi har återinsatts på sin post och pro-Mursi-präster har använt sekteristisk agitation som resulterat i attacker mot unga aktivister och vanliga människor – vem som helst som agerar eller ens ser annorlunda ut. Islamistiska högerextremister har filmats när de burit al-Qaida-flaggor vid protester, attackerat och misshandlat ­obeväpnade ungdomar som har protesterat och kvinnor. Samma dag som salafistiska präster började talade om ”legitima martyrer” lades en fruktansvärd film upp på Youtube och Facebook som visade hur al-Qaida- och salafistiska råskinn misshandlade och slängde ner tonåringar från ett tak.
De reaktionära stämningar som piskats upp har även speglats i det ök­ande antalet brutala gruppvåldtäkter och sexuellt våld som har riktats mot kvinnliga demonstranter. Natten till den 30 juni rapporterades mer än 100 fall av sexuellt våld enbart på Tahrirtorget! Dessa sexistiska och reaktionära metoder har använts mot kvinnliga aktivister både av Mubaraks råskinn, under militärstyret, och under Mursi. Poliser rapporterades också ha genomfört så kallade oskuldsprov på våldtäktsoffer natten då Mursi avlägsnades!

När Obama uttryckte ”oro över våldet i Egypten” blev svaret från ett skikt arbetare och ungdomar att det måste bli ett slut på den imperialistiska inblandningen (med ­hänvisning till USA:s stöd till Mursi under det senaste året) och att man ska kalla händelserna den 30 juni en ”folkets revolution” eller en ”folkets kupp”.
Medan detta är tecken på en progressiv stämning bland de allt mer självsäkra egyptiska ungdomarna och arbe­tarna har vänstern ett ansvar för att varna för militärens roll. Det är värt att påminna om att den egyptiska armén är den näst största armén i regionen som också får stöd från USA.
När socialister varnar för denna militärkupp är detta annorlunda än när MB:s anhängare kallar den en ”kupp mot valets legitimitet”, då dessa bortser från att denna kupp mer syftade till att ta över initiativet från de 20 miljoner människor på ­gatorna som krävde Mursis avgång och hota­de hela systemet.
Armécheferna, som kontrollerar ett antal industrier och upp till 40 procent av den egyptiska ekonomin, har nu gripit direkt kontroll av statsapparaten. Militärledningen har deklarerat att den ska ”till varje pris skydda det stora egyptiska folkets framgångar och ambitioner”. Men armén kommer att användas mot arbetarna om den härskande klassen ställs inför strejkande arbetare.
Det som idag skrämmer de härskande klasserna och imperialismen är den enorma skalan på protesterna och det självförtroende och de radikala stämningar som har vuxit fram inom arbetarklassen och bland de fattiga i samhället.
Medan det i vissa skikt kan finnas illusioner om armén tror de flesta ungdomarna och arbetarna att om nästa president inte representerar massornas intressen kommer revolutionen att ­göra sig av även med honom, precis som den gjorde med de två tidigare.
Precis som i Syrien ingriper USA-imperialismen varsamt bakom scenen, där de å ena sidan försöker ­följa de snabba händelser och förändringar i maktbalansen som ofta sker under en revolutionär process och å andra sidan försöker undvika att ses som varande på samma sida som en impopulär del av den härskande klassen.
Vad USA-imperialismen är mest oroad över är att öppet gripa in i en region med revolutioner och krig och provocera fram en motreaktion. En antiimperialistisk stämning i Egypten har vuxit och USA:s regering hoppas att armén kan ta ledningen och försva­ra imperialistiska intressen.

Mitt under massprotesterna har människor upptäckt brist på vissa matvaror och upptrissade priser i ­affärerna. Priset på kött väntas öka med 30 procent under ramadan jämfört med förra året och priset på nötter har gått upp med så mycket som 50 procent under det senaste året.
I ett försök att lugna den sociala oron säljs åtminstone 20 basvaror i statliga affärer med 15 procents rabatt. Ändå är detta allt för lite och för sent. Hälften av alla egyptier lever i total fattigdom idag och nya rapporter visar att upp till 3,5 miljoner människor är arbetslösa idag – en ökning med 63 000 eller 1,8 procent under det senaste kvartalet.
Den egyptiska kapitalismen är på väg ner i en djup kris. Elavbrott, vattenbrist och långa köer vid bensinsta­tionerna har blivit en vanlig syn. Värdet på det egyptiska pundet har rasat gentemot USA-dollarn med 12 procent mellan december 2012 och maj 2013, vilket har gjort matpriserna outhärdligt höga för den fjärdedel av befolkningen som gör av med hälften av sin inkomst på mat.

Under de senaste två och ett halvt åren har arbetare aktivt börjat bygga egna oberoende fackföreningar. Det egyptiska centrumet för ekonomiska och sociala rättigheter (ECESR) har noterat 3 817 strejker och protester under 2012 och mer än 2 400 bara under första kvartalet 2013. Dessa protester har innefattat strejker och arbetsplatsockupationer, demonstra­tioner, blockader, hungerstrejker och protester mot stigande priser, brist på bränsle och rent vatten och mot elavbrott.
Strejkerna har intensifierats ­sedan valet av Mursi. Mer än 70 procent av alla aktioner under 2012 genomfördes efter att Mursi installerades och nådde ett snitt på fler än 450 strejker och protester varje månad mellan juli och december förra året.
De flesta strejkerna i år har gällt krav på lönehöjningar och anställningstrygghet och/eller har riktats mot vanskötsel, översitteri, korruption och fabriksnedläggelser.
Arbetare i elbolag över hela landet har genomfört landsomfattande strejker mot inhumana förhållanden och ökande korruption inom ministeriet för elektricitet och energi.
För första gången genomfördes en gemensam strejk för hälsovård, skolbidrag åt barnen och fackliga rättigheter.
I februari 2013 genomförde hamnarbetare i Ain Sukhna vid Röda Havet en 16 dagar lång strejk för anställningstrygghet. USA-baserade Bloomberg slog larm om att ”inte en enda fraktkontainer rörde sig in eller ut ur Egyptens största hamn för handeln med Asien”.
I april genomförde järnvägsarbetare en strejk som enligt rapporter var det största stoppet i den sektorn på 30 år! 73 000 arbetare gick ut i strejk med krav på höjda löner och längre semes­ter. När regeringstjänstemän försökte få Kairos tunnelbanearbetare att köra järnvägståg hotade även tunnelbanearbetarna med strejk.
Arbetare vid Kairos flygplats har också genomfört en strejk efter en kollegas död i en arbetsplatsolycka.
I mars 2013 genomfördes det strejker av arbetare på kraftstationer, förare av mikrobussar i Kairo och Al-Kubra­förare i Mahalla, som parkerade bussar på torg och järnvägsspår och fick trafiken att stanna i hela staden. Liknande arbetsnedläggelser genomfördes i Alexandria medan förare i Giza blockerade Kairos ringväg, vilket paralyserade trafiken runt staden.

Statsapparatens toppar är rädda för en splittring inom sina egna led, speciellt efter det att polisen nu har börjat ta kamp för bättre villkor.
Under mars genomfördes ­strejker bland polisen och centrala säkerhets­polisen (CSF, som ofta används som kravallpolis) vid minst 60 polisstatio­ner och 10 CSF-läger.
Polisens gräsrötter är unga människor och arbetare som har rekryte­rats i de fattigaste och mestadels lantliga områdena i Egypten, placerats i ett läger för hård träning medan de är svältfödda och underbetalda för att arbeta i statens frontlinje och där utnyttjas mot demonstrationer, strejker och ockupationer. Under januari och februari 2011 användes polisen mot demonstrationerna, men den revolu­tionära processen hade en effekt på dessa arbetare i uniform. Det har gett dem självförtroendet att själva ta upp kampen för bättre villkor och till att motsätta sig att användas mot ­vanliga arbetare och demonstranter.
El Baradei, allmänt sett som utan kontakt med massorna, leder tillsam­mans med Sabbahi Nationella räddningsfronten (NRF) – som bildades under 2012 av partier som är motståndare till MB. Den nasseristiska f d presidentkandidaten Sabbahi, som nu är en del av handlingsplanen, har misskrediterats för att han har arbetat på avtal med statsapparaten mot Mursi och många ledande aktivister, främst unga, har därför lämnat NRF.
Dessa tusentals unga skulle kunna attraheras av och gå med i ett arbetar­nas revolutionära massparti om detta byggdes av arbetarna med ett socialistiskt program och demokratiska strukturer. Det breda stödet för Sabbahi i presidentvalet var speciellt viktigt då det visade stämningarna bland ett brett skikt av ungdomar och ­arbetarklassen för förstatligandet av industrier och jord. De miljoner som röstade på honom i presidentvalet 2012 kom från Egyptens största industristäder (speci­ellt de industriella områdena i Nildeltat). Detta stöd har nu minskat, vilket gör arbetarklassens behov av sitt eget parti och egna kandidater i valen ­ännu mer akut för att utmana privatföretagens intressen.
Precis som Mursi kommer alla framtida prokapitalistiska ledare och partier att fortsätta Mubaraks ekono­miska dagordning och anta Internationella valutafondens (IMF) lånevillkor. IMF-inspirerade attacker mot arbetare och fattiga kommer att provocera fram en massiv social oro och vara en utmaning för vilken ­president som helst som tar över Mubaraks och Mursis post.
Detta är en faktor bakom militärledningens ovilja att regera ensam, brådskan att bilda en ny regering och motivet bakom general Al-Sisis krav på civilt styre och betoning av att arméns arbete enbart är att säkerställa valen (och den kapitalistiska regimen). På grund av denna djupa kris är militärledningen och den kapitalistiska klassen bakom dem säkert också villiga att fortsätta att byta presidenter och ansikten inom regimen så länge som den inte behöver ställas mot massorna och avslöjas försvara kapitalismens intressen.

Men arbetarna organiserar sig för framtida strider. Det finns två officiellt oberoende fackliga nätverk i Egypten idag, den Egyptiska Federationen för Oberoende fackföreningar – bildat 2011 och under ledning av Abh-Eita, medlem av det nasseritiska Karamapartiet – och den Egyptiska Demokratiska Arbetarkongressen som lanserades 2013 ­under ledning av Abbas, en f d ledare för Tagammu, Egyptens tidigare ­vänsterparti.
Medan båda federationerna har spelat en roll i att koppla samman fackliga aktivister till ett nätverk har ingen av dem hittills visat någon beredskap att bygga ett arbetarnas revo­lutionära massparti.
Men en gruppering som heter Arbetarallians Sadat, med förankring i 35 industrier, har nyligen bildats och arbetarna har uttryckt intresse av att ha egna kandidater i kommande val. Detta är en betydelsefull utveckling och reser den viktiga frågan om arbe­tarnas politiska organisering för att utmana kapitalistklassen.
Som CWI förklarade redan i fe­bruari 2011 måste under revolutionä­ra tider den konkreta frågan om organisering och vem som har statsmakten föras ut till kämpande arbetare och socialister har en roll i att ingripa där arbetarnas gräsrötter disku­terar strategin för sin politiska kamp som klass.
Efter årtionden av förtryck lett av Mubarak har revolutionen öppnat för arbetarna att ta till dessa traditio­nella och effektiva kampmetoder och därigenom höja sin klassmedvetenhet under kampens gång. Socialister har en fundamental uppgift i och ansvar för att agera som arbetarklassens minne och lägga fram en strategi för hur arbetarna kan störta ­kapitalismen och ta makten.

Idag konsoliderar generalerna sin egen makt på massrörelsens axlar. Under tryck från IMF kommer så kallade ”reformister” att genomföra ytterligare attacker mot arbetare och nedskärningar. Detta kommer att mötas av förnyad och bredare klasskamp. Då arbetarklassen lär sig av erfarenheterna från de senaste två och ett halvt åren av revolutionär kamp kommer frågan om att bygga ett arbetarnas oberoende massparti att föras upp på dagordningen.
Ett revolutionärt massparti behövs om arbetarklassen ska ta över styret. En demokratiskt planerad produktion och socialistisk ekonomi är det enda sociala och ekonomiska system som kan garantera bröd, frihet och social rättvisa för alla.

Aysha Zaki, CWI