EU – storföretagens och bankernas projekt
Europafacket: ”Ett förlorat decennium”
Rasistpartier rycker fram
Muren mot flyktingar
Vad är EU?
Vänsteralternativen behöver socialism
Paul Murphy – socialist i EU-parlamentet
EU:s ekonomi i en negativ spiral?
EU – storföretagens och bankernas projekt
Med anledning av EU-valet den 22-25 maj publicerar Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ett antal artiklar som visar på vår syn på EU, hotet från de högerextrema i EU-valet och vad vänstern behöver göra för att slå tillbaka det hotet samt mot Trojkans förödande politik.
Det är med hjärtat i halsgropen Europas borgare och politiker går till val den 22-25 maj. Det storstilade EU-projektet är allt mer hatat och misstrott – genomskådat som ett verktyg för banker och storföretag.
I södra Europas krisländer har EU tillsammans med Internationella Valutafonden (IMF) tvingat igenom extrema åtstramningar och lönesänkningar.
”Medicinen” har förvärrat krisen. 10 miljoner fler EU-medborgare är arbetslösa än 2008, ett år innan det förra EU-valet 2009.
En viss stiltje i klasskampen har följt efter de många stora generalstrejkerna 2012, men nya motsättningar laddas hela tiden.
• För 10 år sedan hade 50 procent av medborgarna förtroende för EU medan 35 procent var negativa. Idag är 59 procent negativa och 31 procent säger sig ha förtroende. I Grekland, Cypern och Spanien är över 70 procent negativa. Makabert nog är Grekland ordförandeland för EU denna vår.
• EU-topparna är mer splittrade än tidigare när de olika nationella kapitalistklassernas intressen kolliderar. Den tyska regeringen driver på för ytterligare ”samordning” av den ekonomiska politiken, det vill säga fortsatt åtstramning.
• Åstramningarna får katastrofala effekter för vanligt folk. I det senaste krislandet, Cypern, har lönerna sänkts med 22 procent och ungdomsarbetslösheten ökat till över 40 procent.
• Den ekonomiska krisen är inte över. 2013 krympte eurozonens ekonomi med 0,4 procent. Nu ökar varningarna för deflation, prisfall som ett tecken på krisens djup.
• De växande motsättningarna i Ukraina, där EU ställt sig på Kievs sida mot Moskva, kan leda till konfrontationer med stora konsekvenser på EU-ländernas ekonomier, energitillgångar med mera. Krisen i Ukraina leder också till militär upprustning. EU blundar samtidigt för att det fascistiska partiet Svoboda ingår i den nya regeringen i Ukraina.
• I flera länder attackeras demokratiska rättigheter, som demonstrationsrätten i Spanien och strejkrätten i Grekland. I till exempel Spanien åtföljs det av reaktionära lagförslag om inskränkning av aborträtten.
• De politiska partier som drivit igenom åtstramningarna är i kris. Idag sker en polarisering där extremhögerns partier går framåt i flera länder, men det gör också vänsterpartier som Syriza i Grekland, Förenade Vänstern i Spanien och Vänsterfronten i Frankrike.
Ilskan underifrån manifesterades tydligt när en miljon demonstrerade i Madrid den 22 mars i år – den största manifestationen i Spanien i modern tid. De fackliga ledningarna stod vid sidan av mobiliseringen och Förenade Vänsterns fanor dominerade tåget.
Nya stora kamputbrott är oundvikliga. Den första samordnade generalstrejken i november 2012, som samlade miljontals i framför allt Spanien och Portugal, visar vägen framåt. I östra Europa, om än utanför EU, är arbetarprotesterna mot privatiseringar i Bosnien också kampexempel som behöver utvecklas och få efterföljare. ■
Europafacket: ”Ett förlorat decennium”
50 000 fackligt aktiva från hela Europa demonstrerade inför EU-toppmötet i Bryssel den 5 april. Parollen var ”Åtstramning fungerar inte – en ny väg för Europa är nödvändig”.
Reallönerna har fallit i 18 av 28 EU-länder sedan 2009, visar Europafacket ETUC:s rapport.
Raset är 23 procent i Grekland, tolv procent i Ungern och över sex procent i Portugal och Spanien. Men även i länder som Storbritannien och Nederländerna har reallönerna fallit med över fyra procent. I dessa siffror ingår inte miljontals nya arbetslösa, och försämringarna för offentliganställda och lågavlönade är ännu värre. ETUC påpekar också att skatte- och avgiftsökningar som till exempel höjd moms inte är inräknade.
Av EU-ländernas 26 miljoner arbetslösa är 7,5 miljoner ungdomar.
”Europa står inför ett förlorat decennium, en förlorad generation, förlorat till arbetslöshet, migration och utan hopp”, säger ETUC i sin rapport.
400 000 har emigrerat från Irland sedan 2008, nästan var tionde av en befolkning på drygt 4,5 miljoner. Från Portugal emigrerar 10 000 i månaden för att försöka komma undan krisen. Trots denna massutvandring är arbetslösheten 14,7 procent i Irland och 15,6 procent i Portugal.
Europafacket ger många bra argument men inskränker sina protester till enstaka demonstrationer och lobbyverksamhet gentemot EU-politikerna. Ännu svagare agerar ledningarna i de svenska facken, såväl LO som TCO och SACO, som inte ens deltar i Europafackets gemensamma aktionsdagar.
Europafacket saknar inte bara en strategi för kamp, inklusive strejker, utan också ett alternativt program. ETUC förespråkar massiva investeringar för att skapa nya jobb, men lägger fram det som om det fanns ett gemensamt intresse mellan fack och kapital, trots att kapitalets ständiga attacker visar motsatsen.
Dagens enorma vinster leder till rekord på aktiebörserna men ytterst låga investeringar eftersom kapitalisterna inte ser något annat sätt att ytterligare öka sina profiter. Att öka efterfrågan och investeringar, som ETUC vill, skulle skära i kapitalisternas vinster. Det kan bara ske genom massiv kamp underifrån. Men så länge kapitalisterna behåller den ekonomiska makten kommer investeringsstrejker och attacker på arbetarnas villkor att fortsätta.
Fackföreningarna runt om i Europa behöver ett program för upprustning av offentlig service, bostäder och infrastruktur samt för att rädda miljön mot klimatkrisen – vilka är behoven, hur många nya anställda behövs, vilken teknik ska användas och så vidare. Parallellt måste fackföreningarna och arbetare förberedas för kamp.
Ett första steg vore en all-europeisk 24 timmars generalstrejk. Europafacket behöver en kämpande ledning. ■
Rasistpartier rycker fram
Rasistpartier rycker fram på bred front inför EU-valet – i Frankrike, Nederländerna, Ungern, Storbritannien med flera länder. Det är en varning till antirasister och arbetarrörelsen i hela Europa. Vad ligger bakom och hur kan de stoppas?
Det viktigaste är att förstå vilken roll som de ”vanliga” högerpartiernas politik spelar. I Ungern ökade det fascistiska partiet Jobbik till 20,7 procent i valet nu i april. Men regeringspartiet Fidész – systerparti till Moderaterna, som fick 44,5 procent – driver i många fall samma linje som Jobbik.
Ungern har drabbats hårt av eurokrisen, med hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och stora skulder till banker i Västeuropa. Investeringarna är de lägsta på över 50 år. Fidész ledare, premiärminister Orban, har drivit igenom stora försämringar samtidigt som han profilerat ungersk nationalism mot EU och banker i Väst, samt använt staten för antisemitism och antiziganism (rasism mot romer). Chefer inom kultur och media har rensats ut, skolor har tagits över av kyrkan och romer har satts i arbetsläger. Detta i stort sett utan kritik från EU och Moderaternas internationella parti.
I Frankrike leder Front National opinionsmätningarna inför EU-valet. Missnöjet är stort med borgerliga UMP, som styrde till 2012, och socialdemokratiska PS som haft regeringsmakten sedan dess.
Front National under Marine Le Pen driver en mycket hård kritik mot EU, som beskrivs som en diktatur, parallellt med rasism och i synnerhet islamofobi.
Svaret från UMP och PS har varit att gå ytterligare högerut. UMP-politiker och vissa media är för ett samarbete med Front National. PS har en ny premiärminister som under sin tid som inrikesminister bland annat blev känd för massutvisningen av romer, och attacker på flyktingar och invandrare.
Front National inledde i höstas ett samarbete med ”Frihetspartiet” PVV i Nederländerna. Dess partiledare Geert Wilders är en av Europas ledande islamofober, men partiet vill också utvisa arbetskraftsinvandrare från Östeuropa.
PVV och Front National vill bilda en ny partigrupp i EU-parlamentet, där de också vill ha med FPÖ från Österrike, Vlaams Belang från Belgien, Lega nord från Italien – och Sverigdemokraterna. Om en sådan partigrupp bildas får dessa partier mer uppmärksamhet och talartid, men framför allt stora inkomster.
Redan tidigare finns en högergruppering som leds av brittiska Ukip (UK Independence Party), som också leder opinionsmätningarna inför EU-valet. Ukip blandar sitt huvudkrav att Storbritannien ska lämna EU med rasism mot europeiska invandrare. Även i Storbritannien har de traditionella partierna anpassat sig, med löften från den konservativa premiärministern David Cameron om en folkomröstning om EU-medlemskap och kampanjer mot papperslösa.
I Ukip:s gruppering i EU-parlamentet ingår också Dansk Folkeparti, som tillåtits diktera den danska flyktingpolitiken, och Sannfinländarna, som det spekuleras kan bilda nästa finska regering tillsammans med Centern.
Sverigedemokraterna ingår i ett europeiskt parti, ”Europeiska Frihetsalliansen” (European Alliance for Freedom, EAF), där Kent Ekeroth sitter i styrelsen. Den senaste EAF-skandalen är att FPÖ:s främsta kandidat i EU-valet tvingats avgå sedan han bland annat sagt att Hitlers Tredje Rike var ”informellare och liberalare” än EU.
Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU gick nu i april formellt med i ett europeiskt ungdomsförbund tillsammans med FPÖ:s, Front Nationals och Vlaams Belangs ungdomsorganisationer. Deras huvudkrav är hårdare gränskontroll och så nära nollinvandring det går. SDU har också samarbete med det italienska fascistpartiet La Destras ungdomsförbund.
Att fascism och rasism återkommit är ett resultat av den nyliberala kontrarevolution som pågått i Europa i 30 år. Rasistpartier har pekat ut invandrare och minoriteter som ansvariga för försämringarna. Detta har förstärkts av EU:s kriminalisering av flyktingar och behandling av papperslösa.
För att slå tillbaka rasismen krävs mer än bara enstaka manifestationer. Dessa är viktiga, men räcker inte. Det politiska alternativ som kan utmana rasistpartierna måste också erbjuda ett alternativ till högerpolitikens åtstramningar och sänkta levnadsstandard. Antirasismen måste vara kämpande och antikapitalistisk. ■
Muren mot flyktingar
EU har byggt en mur för att stoppa flyktingar att nå Europa. Det innebär specialpolis vid gränserna, omänskliga flyktingläger i både EU-länder och grannländerna, samt extrema risker för dem som tvingas fly, särskilt från krigets Syrien. EU-länderna tar idag emot drygt 300 000 asylsökande per år, ned från 500 000 per år i början av 2000-talet.
Den inhumana flyktingpolitiken skördar liv. Under två år från hösten 2011 till hösten 2013 beräknas 3 700 flyktingar ha drunknat i Medelhavet.
Utöver det mänskliga lidandet ökar muren mot flyktingar rasismen och sår splittring. Kampen för rätt till asyl är en kamp mot EU och kapitalismen. EU-ländernas politik, krig och ekonomiska utsugning är en viktig orsak till att människor tvingas fly. ■
Vad är EU?
EU har uppstått ur de europeiska kapitalisternas behov av samordning mot dels arbetarklassen på hemmaplan, dels konkurrensen från USA och Asien. Det var storföretagens lobbygrupper som skrev utkasten till det som skulle bli EU. Unionen ska fungera som en mur mot omvärlden och helst som en samordnad imperialistisk europeisk makt.
Det tidigare EG blev EU 1992. Det innebar beslut om en gemensam valuta och centralbank från 1999, samt en ökad samordning av lagar, säkerhetspolitik samt invandrings- och flyktingpolitik.
Sverige blev medlem i EU efter en folkomröstning 1994, där Moderaterna, Socialdemokraterna, LO och Svenskt Näringsliv med stöd av de flesta media propagerade för ett ja. 52,3 procent röstade ja till EU. I folkomröstningen om euron 2003 röstade 55,8 procent nej.
”EU-anpassning” har varit och är ett starkt redskap för attackerna på reformer och välfärd i Sverige och andra medlemsländer. Det gäller allt från nedskärningar i offentlig sektor till privatiseringar och avregleringar av till exempel energi och kollektivtrafik.
”Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har beräknat att cirka 60 procent av de frågor som tas upp på mötena i kommun- och landstingsfullmäktige påverkas av EU”, skriver riksdagens EU-upplysning.
Idag har EU 28 medlemsländer varav 18 har euron som valuta.
EU har idag ett avancerat samarbete för att hindra flyktingar att nå Europa. Framför allt är EU ett samarbete för att kapital, varor och tjänster ska kunna färdas fritt i Europa. Det har inte minst visats av krisen i södra Europa, som till stor del orsakats av tyska och franska bankers spekulation.
Säkerhetsmässigt och militärt har EU aldrig kunnat enas. Stormakterna Tyskland, England och Frankrike agerar efter sina egna nationella intressen, sällan genom EU. Det gäller exempelvis de franska militära insatserna i Mali och Centralafrikanska republiken.
Makthavarna fruktar samtidigt splittring och tvingas tona ner motsättningarna. Krisen i Ukraina används nu av Carl Bildt för att ena EU-länderna mot en yttre fiende, Ryssland, och för ökad militär upprustning under Natos ledning.
Även eurosamarbetet är i längden ohållbart på grund av samma nationella motsättningar. Nya kriser och en uppsplittring av euron är hela tiden latenta.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv förespråkade och kampanjade för nej-röster i folkomröstningarna om EU och om euron. Vi varnade samtidigt för att nej-segrar i sig inte skulle räcka. Det är kapitalismen som system som skapar kriser och kräver åtstramningar, oavsett valuta eller EU-medlemskap.
Vårt alternativ är gemensam kamp internationellt – för att banker och storföretag ska vara demokratiskt ägda och styrda, med en demokratisk planering av hur alla resurser ska användas. Att bryta kapitalets diktatur – för ett demokratiskt socialistiskt
Europa. ■
Vänsteralternativen behöver socialism
Socialdemokraterna har i land efter land blivit så lika högerpartierna att det är svårt att veta vilket “block” som styr. I Tyskland, Finland och Grekland ingår de i gemensamma regeringar.
I Frankrike och Danmark har S-partierna rasat i opinionen eftersom deras politik bara blev en fortsättning på de tidigare regeringarnas. Arbetare ser dem inte längre som ”sina” partier.
Det behövs nya arbetarpartier, som företräder och består av arbetarklassen. Partier som är kämpande, okorrumperade och består av aktiva gräsrötter. Rättvisepartiet Socialisterna och CWI står för att de nya partierna ska vara revolutionära och socialistiska, stå för att det behövs ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Men även ett arbetarparti som med ett begränsat program utmanar de etablerade partierna vore ett steg framåt.
Flera nya och nygamla partier har också stigit fram i Europa under 2000-talet. I Grekland är vänsterpartiet Syriza det största partiet i opinionen med 24,8 procent i den senaste mätningen. Det grekiska kommunistpartiet KKE har stöd av drygt åtta procent i samma mätning. Andra vänsteralternativ är Förenade Vänstern i Spanien (12,5 procent) och Vänsterfronten i Frankrike (7,5 procent). I Portugal har Vänsterblocket 6,5 procent och Kommunistpartiets front nästan tio procent. I Danmark uppmanar Enhedslisten till en röst på Folkrörelsen mot EU, som ökat och har 9 procent i april. I Belgien har det tidigare maoistpartiet PTB blivit ett mer allmänt vänsterparti med sju procents stöd i Vallonien och möjligheter att ta en plats i EU-parlamentet.
De nya vänsterpartierna ställs inför stora utmaningar, men det finns lärdomar att utgå ifrån. I Italien har det ombildade kommunistpartiet PRC mer eller mindre kollapsat sedan man gett sitt stöd till en koalitionsregering ledd av socialdemokrater. I kommunalvalen i Frankrike denna vår gick Vänsterfronten framåt där den ställde upp med en vänsterprofil, men tappade där den allierade sig med socialdemokraterna i Socialistpartiet.
I Danmark, Norge och Finland har Socialistisk Folkeparti, Sosialistisk Venstreparti och Vänsterförbundet alla tappat stöd efter att ha ingått i regeringar som deltagit i nedskärningar.
Tyvärr saknar flera av de nya partierna en stark medlemsbas inom arbetarklassen. Detta, plus oklarhet om program och strategi, gör att de låter sig påverkas av kampanjer från högern och från media.
Syriza har det senaste året släppt kraven på förstatligande av bankerna och på att ställa in betalningarna på statsskulden. Det betyder att avstå från de två av de tydligaste åtgärderna en ny vänsterregering i Grekland måste ta för att bryta med Troikans nedskärningspolitik. Bara genom att ta över kapitalet finns det resurser att höja löner och pensioner igen. Syriza följer också klasskampen på avstånd, inte som en aktiv deltagare, vilket är en brist för ett arbetarparti.
Detta skapar en skepsis om det kommer att bli någon verklig förändring med en ny regering. Men partiet är än så länge störst, och en Syrizaseger kommer helt säkert att ge klartecken till en ny serie av kamp från arbetarklassen, för att själva säkerställa sina krav. Detta kan sätta tryck på Syriza att gå betydligt längre vänsterut än vad ledningen tänkt från början.
Runt om i Europa uppmanar CWI:s sektioner till en röst på olika vänsteralternativ, där vi inte ställer upp själva. Samtidigt varnar vi för begränsningar i program och inställning hos ledningarna. Dessa partier kan spela rollen som ett steg på vägen mot stora socialistiska arbetarpartier, men de kan också bli negativa exempel och därmed hinder för nya steg.
Potentialen för verkligt socialistiska partier är objektivt sett enorm. Miljontals människor har egen erfarenhet av EU:s och kapitalismens kris. Det finns också en solidaritet underifrån, som i Grekland där många efter nederlagen för strejkerna deltar och ger stöd till hemlösa, sjuka, flyktingar och arbetarfamiljer.
Det som behövs för att de nya partierna inte ska vika av åt höger är också erfarenheter av kamp, särskilt kamp som ger segrar. Om vänsteralternativen går framåt i EU-valet kommer det att stärka självförtroendet hos alla som vill ha ett alternativ och delvis vara ett svar på rasistpartiernas valresultat.
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
- Fäll regeringen och bryt högerpolitiken. Följ massprotesternas Europa – kamp för arbetarpolitik.
- Internationell solidaritet med arbetare och fattigas uppror: från revolutionerna i Nordafrika till generalstrejkerna i Sydeuropa.
- För ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan ge de lågavlönade en röst.
- Rättvis fördelning av samhällets resurser. Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll.
- Riv Fort Europa – kamp för rätten till asyl.
- Skrota kapitalets krisande EU & EMU. För en demokratiskt planerad ekonomi.
- För en demokratisk och socialistisk värld. ■
Paul Murphy – socialist i EU-parlamentet
– Valen i maj blir en folkomröstning mot åtstramning och mot regeringspartierna
Labour och Fine Gael. En seger för Paul Murphy i valet till Europaparlamentet i Dublin skulle skicka en tydlig och stark signal om att åtstramningar måste upphöra.
Det är budskapet från Socialist Party, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland, inför EU-valet.
Paul Murphy sitter i EU-parlamentet sedan 2011, då han efterträdde Joe Higgins som valts 2009 men två år senare valdes till det irländska parlamentet. Han är en av de tydligaste och starkaste rösterna mot åtstramningspolitiken inom EU och på Irland. Han spelade en nyckelroll i kampen mot fördraget mellan EU och Irland. Han har gång på gång avslöjat de attacker på demokratiska rättigheter som är en viktig del av EU:s politik.
– Att Paul Murphy blir omvald skulle stärka rörelsen mot åtstramning och skapa ett massivt politiskt tryck för att stoppa åtstramningar. Men det skulle också vara en plattform för att ta strid för en ny bred vänsterrörelse som kan förespråka ett verkligt demokratiskt socialistiskt alternativ.
Paul Murphy har en lång meritlista av kamp på Irland:
• Mot massutvandringen och arbetslösheten, särskilt bland unga. I EU-parlamentet och utanför har han avslöjat arbetsschemat JobBridge (kallat Scambridge) som ett grovt utnyttjande av unga arbetslösa. Paul har ställt krav på riktiga jobb och riktig utbildning.
• Paul var i ledningen för kampanjen mot den orättvisa hushållsskatten, en avgift från vanligt folk som gick direkt till bankerna. Nu är han i spetsen för kampanjen mot vattenavgifter.
Paul Murphy har i EU-parlamentet och under besök försvarat kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa internationellt:
• Han har försvarat palestinierna mot förtrycket och fängslades av den israeliska staten när han deltog i Ship to Gaza. Paul har också stått upp mot förtrycket från regimer i till exempel Sri Lanka och Kazakstan, där han också nekats inresa i landet.
• Paul Murphy har använt sin plats i parlamentet till att bistå kampen mot EU-trojkans politik och har talat på möten, demonstrationer, strejker och manifestationer runt om i Europa.
Paul Murphy är en riktig socialist som inte går att köpa och som inte ger upp. I CWI:s tradition lever han, liksom Joe Higgins, på en arbetarlön. ■
EU:s ekonomi i en negativ spiral?
På ytan vände den ekonomiska krisen i Europa under sommaren 2012. Det var då chefen för EU:s centralbank ECB, Mario Draghi, lovade att “göra vad som än krävs” för att återupprätta förtroende för eurozonens ekonomi.
I praktiken har ECB till låg ränta lånat ut 500 miljarder euro (4 500 miljarder kronor) till banker som också köpt statliga skuldsedlar. Till exempel äger tyska och franska banker italienska statspapper för 131 miljarder euro (1 190 miljarder kronor). Detta har gett bankerna stora vinster och samtidigt minskat trycket på krisländernas skulder. ECB själv har statsobligationer från krisländerna för cirka 180 miljarder euro (1 600 miljarder kronor).
Till skillnad från bankerna har löntagare och offentliga budgetar drabbats av svältkurer. Det har pressat ner efterfrågan i hela eurozonen med cirka fem procent. I Spanien och Irland har den inhemska efterfrågan fallit med mellan 15 och 20 procent.
Resultatet är mycket låga investeringar och fortsatt hög arbetslöshet. Inom eurozonen är idag 17 miljoner utan jobb jämfört med under 11 miljoner år 2008. I EU som helhet är ökningen från 16 till 26 miljoner.
Inflationen sjönk till 0,5 procent i mars och Internationella valutafonden IMF varnar nu för deflation i eurozonen.
Deflation innebär sjunkande priser, vilket innebär att inköp och investeringar skjuts upp samtidigt som det blir dyrare att betala tillbaka skulder. Det är en negativ spiral som plågat den japanska ekonomin under två decennier.
Även kapitalistiska ekonomer har krävt att särskilt Tyskland ska spendera mer för att öka efterfrågan. Men de tyska kapitalisterna anser tvärtom att det är just den stora andelen låglönejobb som är framtiden för den tyska ekonomin. Under förra året sjönk reallönerna i Tyskland.
Många kapitalistiska ekonomer förespråkar nu att ECB sänker räntan ytterligare från dagens 0,25 procent, men också att ECB tar efter USA:s centralbank och inleder direkta inköp av både statliga och privata skulder (quantitative easing, kvantitativa lättnader). Precis som för Fed skulle detta finansieras med att ECB ”ökar sin omsättning”, med egenproducerade skuldsedlar.
Det blir också troligen ECB:s nästa steg. Banken har enligt media övervägt konsekvenserna av inköp av statspapper för 1 000 miljarder euro (9 000 miljarder kronor). Men det kommer att finnas ett motstånd från konservativa i Tyskland som menar att inköpen gynnar krisländerna på de andra medlemsstaternas bekostnad.
Inte heller dessa ”kvalitativa lättnader” från ECB kan pågå hur länge som helst och erbjuder inte heller någon verklig lösning. Resultatet blir en ny bubbla, denna gång även hos centralbankerna.
Under tiden fortsätter de hårda kraven mot Grekland. EU:s finansministrar beslutade den 1 april att låna ytterligare 8,3 miljarder euro (75 miljarder kronor) till Grekland. Pengarna går dock direkt till att täcka gamla lån, med en återbetalning på 9,3 miljarder euro (84 miljarder kronor) i maj.
Räntebetalningarna visar hur EU:s ”paket” till Grekland gått ut på att rädda Europas storbanker och EU självt – till priset av halverade löner och pensioner och 30-procentig arbetslöshet. Allt fler är beroende av soppkök, har blivit hemlösa eller har inte råd att värma sin
bostad.
De kapitalistiska spekulanterna anser att politiken lyckats – nu kan de börja låna ut till Grekland igen. Ett nytt statligt lån i mitten av maj lockade 600 ”investerare” att erbjuda sina tjänster.
Trojkan – EU, ECB och IMF – som styrt den grekiska ekonomin så att den krympt med över 25 procent sedan 2008, kräver nu ännu mer nedskärningar och försämringar för löntagarna. Länge försökte EU-topparna säga att krisen i Grekland var ”speciell”. Samtidigt har de panikartat gjort allt för att undvika eller åtminstone skjuta upp att Grekland lämnar euron, av rädsla för effekterna i de andra krisländerna, särskilt Portugal och Spanien.
Men krisen är långt ifrån begränsad till dessa länder. Italien är inte långt efter. Industrin har tappat 25 procent av sin produktionskapacitet sedan 2008 och statsskulden är den största i Europa. I Frankrike ligger arbetslösheten över 11 procent och landet har under flera år i rad inte klarat EU:s gräns för budgetunderskott.
Nya högerpolitiker från socialdemokraterna har nu tagit över som premiärministrar i Italien och Frankrike, Matteo Renzi respektive Manuel Valls, för att försöka driva igenom EU:s och kapitalisternas kontrareformer. I båda länderna kommer det att öka arbetarkampen och protesterna underifrån. ■
