EU-valet: Högern fick sätta dagordningen

av Per Olsson

EU är ett instrument för storkapitalet. Socialister måste visa att det är det grundläggande klassintresset hos de allra rikaste som styr EU:s politik – oavsett vem som sitter i EU-parlamentet (Foto: Ronny K / Pixabay).

I avsaknad av starka socialistiska vänsteralternativ innebar EU-valet 2019 en fortsatt politisk polarisering och fragmentering. På många håll blev valet en protest mot regeringspartierna samtidigt som klimatprotesterna bar fram en ”grön våg”. 

I Sverige gjorde både Socialdemokraterna och Liberalerna, det mest EU-vänliga partiet, sina sämsta EU-val någonsin. Valet blev dock en varnande framgång för det mörkblåa blockets tre partier – Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Vänsterpartiet missade chansen att bli klimatkampen parti, vilket gav möjlighet för Miljöpartiet att återvinna en del av de röster partiet har förlorat i regeringsställning. I Sverige liksom i övriga EU-­länder var valdeltagandet denna gång betydligt högre än tidigare. Enligt preliminära siffror var valdeltagandet 53,3 procent, jämfört med 48,9 procent vid förra EU-valet 2014. 

Men det var högern som främst lyckades mobilisera sina väljare. I det M-styrda Danderyd, en av landets rikaste kommuner, var valdeltagandet nästan 70 procent, medan valdeltagandet i Botkyrka, där medelinkomsten är mer 100 000 kronor lägre än i Danderyd, knappt nådde över 40 procent.

Till skillnad från EU-valet 2014 som präglades av stora protester landet runt mot Sverigedemokraterna och som blev till ett genombrott för Miljöpartiet (som fick över 15 procent) och för Feministisk Initiativ (som kom in i EU-parlamentet) märktes årets valrörelse mest i media och valaffischer med i stort sett samma budskap. 

Bakom de påstådda skillnaderna partierna emellan finns det faktum att de i Europaparlamentet oftast brukar vara eniga. ”Den partigrupp som de svenska Socialdemokraterna sitter i röstar precis som den borgerliga gruppen, där Moderaterna och Kristdemokraterna är medlemmar, i 72 procent av fallen. Och bägge gruppers röster sammanfaller till 80 procent med den liberala gruppen, där Centerpartiet och Liberalerna ingår” (Expressen den 24 maj).

Nästan samtliga partier gick till val på batongpolitik samtidigt som man i olika grad försökte ge sken av att vilja värna klimat och miljö. Det mörkblåa blockets tre partier förenades i krav på mer kärnkraft, som är en ytterst farlig energikälla, vilket de katastrofala kärnkrafts­olyckorna i Tjernobyl och Fukushima visar. Kärnkraftens radioaktiva avfall kräver en icke-existerande säker slutförvaring i mer än 100 000 år. 

Vad som istället krävs är massiva investeringar i hållbar, förnybar energi, som en del i ett program för en total omställning av samhället för att påbörja en nödvändig utveckling mot nollutsläpp. 

De sociala frågorna, att EU är en rikemansklubb och ett ekonomiskt-politiskt verktyg för den europeiska kapitalismen mot arbetarna på hemmaplan och de fattiga massorna utanför EU-gränserna samt konkurrerande kapitalistiska stater, fick inte ens plats på Vänsterpartiets dagordning i EU-valet. Vänsterpartiet, som har lagt ned sitt EU-motstånd och fortsatt begränsa sin aktivitet till den parlamentariska arenan, gick till val på en politik som inte alls svarade upp mot de krav på en genomgripande socialistisk systemförändring som inte minst klimatet kräver. 

Inget parti stod upp för asylrätten – mot Fort Europas allt högre murar. Det i sin tur öppnade för högern och därmed fick klimatkampen och särskilt motståndet mot högerpolitiken ett litet genomslag i valrörelsen.

LO-ledningen lovade att göra EU-valet till ett val mellan höger och vänster, men det omintetgjordes av LO-topparnas stöd till regeringens och EU:s högerpolitik samt inte minst av att LO inte har varit beredd att ta kamp för de egna kraven. Talande är också att LO:s valplattform inte med ett ord nämnde flyktingars rättigheter och attackerna på asylrätten.

Tyvärr är LO inte ensamma om att porträttera EU som ett  ”socialt Europa”. När Europafacket kongressade under EU-valet var EU-kommissionens avgående ordförande Jean Claude Juncker inbjuden talare och hyllades för att ha ”räddat det sociala Europa”. Juncker var en av de som stod bakom Trojkans diktatoriska maktutövning  i Grekland. Den politik som Juncker & Co påtvingade Grekland innebar massarbetslöshet, en oemotsvarad välfärdslakt och att fackliga fri- och rättigheter sattes ur spel.

EU-valen är i mindre grad än övriga val en mätare på de stämningar som råder. EU-valen, till parlament som har lite att säga till om, brukar också innehålla en stor portion av protestval mot de styrande.I årets val finns ett stort inslag av detta och det drabbade inte minst Socialdemokraterna som gjorde sitt sämsta EU-val någonsin. Socialdemokraterna har nu en rad historiskt dåliga valresultat bakom sig. S behöll visserligen sin position som landets största parti, men bland unga väljare (18-21 år) är S bara fjärde största parti. 

Den ”gröna våg” som svepte över flera länders EU-val och som är en följd av klimatkampen räddade oförtjänt Miljöpartiet i detta val. I jämförelse med EU-valet 2014 backade MP. Men EU-valet 2014 var partiets bästa någonsin och efter det, i regeringsställning, har det gått snabbt utför. I riksdagsvalet 2018 fick partiet knappt 4 procent och blev riksdagens minsta parti. I årets EU-val fick MP drygt 11 procent av rösterna och partiet är näst störst bland unga väljare. Men att MP sitter kvar i regeringen borgar för att även dessa framgångar blir tillfälliga eftersom högerpolitiken går på tvärs med klimatet och med vad MP:s nya väljare hoppas att partiet ska leverera. 

Hårt trängd mellan de större partierna och efter misslyckandena i förra årets val, trots Metoo och kvinnokampen, förlorade Feministisk Initiativ sin plats i Europaparlamentet. Moderaterna undgick i valets slutskede ännu en valkatastrof. Uppenbarligen vann M tillbaka en del av de väljare som gått till KD som inte alls vann de framgångar som partiet hade hoppats på. Sverigedemokraterna ökade sitt stöd från 9,8 procent i EU-valet 2014 till 15,5 procent, enligt det preliminära valresultatet. Både M och SD fick dock en lägre röstandel i EU-valet än i förra årets riksdagsval. 

Vad EU-valet visade är att ett nytt högerpopulistiskt block formerats. M, KD och SD gick till val på nästan identisk politik och med samma retorik. För att underlätta samarbetet med ”näringslivet”, M och KD har också Sverigedemokraterna ersatt fraser mot EU med hyllningar till ”fri handel” och avregleringar, samtidigt som de rasistiska utfallen finns kvar. 

I EU-valet tävlade M med SD om vilket parti som ville bygga de högsta EU-murarna och flest militariserade gränsposter. Till den allians som håller på att formas mellan M, KD och SD kan även det krisande Liberalerna med ny ledning om partiets kräftgång fortsätter ansluta sig.

Centern fick ungefär samma röstandel som i riksdagsvalet och precis som i fjol profilerade sig partiet som ett borgerligt alternativ till övriga högerpartier och SD-hotet. 

Varje val och i synnerhet EU-valen ger en ögonblicksbild, om än långt ifrån heltäckande, av de stämningar som råder. Pendelslagen slår dock väldigt snabbt idag och stämningarna förändras kvickt. Högerns framgångar i EU-valet är långt ifrån beständiga, utan snarare ett uttryck för att processen av förändrad medvetenhet och aktivitet bara är i sin början och att i avsaknad av en kämpande och levande arbetarrörelse tenderar utvecklingen ständigt att ta ett steg framåt för att sedan kastas tillbaka igen.

För socialister, fackligt aktiva, klimatkämpar och hyresrättsaktivister gäller det nu att bygga vidare på vårens kamp och gräsrotsuppror och försöka få till stånd gemensamma protestdagar i höst. Det är det bästa svaret som kan ges till hotet från en allt aggressivare höger och regeringen.