foto: Wikimedia Commons / Örebro Kuriren / Örebro läns museum
Politikersverige hyllar Thorbjörn Fälldin”, skrev Expressen dagen efter beskedet att den förre statsministern och centerledaren avlidit. Men vad bestod hans politiska gärning egentligen av?
”Svenskarna har äntligen sparkat ut socialisterna”, löd en rubrik i finanstidningen Wall Street Journal dagen efter riksdagsvalet 1976. Högern firade, i Sverige och internationellt, att Socialdemokraterna tappat regeringsmakten för första gången sedan 1932. Ny statsminister för en koalition med Moderaterna och Folkpartiet blev Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin.
Centern blev i början av 1970-talet största borgerliga parti med upp till 25 procent av rösterna. Socialdemokraterna med Olof Palme som ordförande hade å andra sidan i valen 1973 tappat till 43,6 procent, det lägsta resultatet på 40 år.
I valet 1976 profilerade sig Centern som ett miljöparti. Fälldin pressade Palme om denne tänkte införa ett ”kärnkraftssamhälle”, i en tid när kritik mot stordrift och miljöförstöring börjat få gehör.
Att det största borgerliga partiet var mot kärnkraft var ett problem för storföretagen, men eftersom M och FP ville ha kärnkraft räknade de med att Fälldin skulle ge vika.
Detta var också vad som hände, när Fälldins regering efter bara några veckor laddade nya kärnkraftsreaktorer. Men sveket slog mot förtroendet för Centern och Fälldin, och när nästa laddning skulle ske 1978 lämnade Centern regeringen. Efter valet 1979 kom dock Fälldin tillbaka som statsminister fram till 1982.
Högerregeringarna 1976-82 innebar ingen stor kursändring. Även de borgerliga partierna var ”socialdemokratiserade”, som arbetsgivarföreningen SAF:s nyliberala ideologer senare uttryckte det. Arbetarrörelsen var fortfarande stark och intakt, vilket visade sig när LO besegrade SAF i storkonflikten 1980.
Fälldinperioden markerade en vändpunkt. Dels lades de mest radikala reformförslagen från LO och S på is, exempelvis löntagarfonderna som skulle gett facket ökad makt. Dels inträffade en allvarlig lågkonjunktur i spåren på den globala ekonomiska krisen 1974-75.
Det blev tydligt att efterkrigstidens reformperiod var över. Socialdemokraterna hade tack vare arbetarrörelsens styrka kunnat genomföra stora förbättringar: utbyggd offentlig sektor, nytt pensionssystem, längre semestrar, kraftigt bostadsbyggande med mera.
Men den ekonomiska makten låg kvar hos Wallenberg och andra kapitalister, som förberedde sig för att slå tillbaka.
Perioden med Centern och Fälldin underlättade för den socialdemokratiska ledningen när denna från återkomsten i regeringen 1982 började nedmonteringen av sina egna reformer.
På 1980-talet sjönk Centern till 10-15 procent (fortfarande mycket större än nu) och Fälldin själv sparkades. En konservativ politiker (t ex i frågor som militären eller hbtq) hade spelat ut sin roll och kunde återgå till bondelivet. ■
