USA:s president Barack Obama, andra toppolitiker, flera miljöorganisationer och media kallar det klimatavtal som 196 länders regeringar har antagit i Paris som en historisk ”vändpunkt för världen”. Chefen för FN:s miljöprogram Achim Steiner menar till och med att det är det viktigaste internationella avtal som någonsin har slutits. Det är dessvärre fullständigt omöjligt att dansa med i dessa valser. Eller som klimatforskningens 74-årige nestor James Hansen säger, ”Det är verkligen ett bedrägeri, ett fuskverk utan handling, bara löften”.
De frivilliga nationella bidrag (Intended national determined contributions, INDC) som har lämnats in från 186 länder och som avtalet bygger på, pekar enligt de beräkningar som FN utgår från mot 2,7 °C. Detta kräver till och med enligt avtalets egen text ”mycket större ansträngningar att minska utsläppen”.
Om utsläppen i enlighet med dessa ”nationella bidrag” fortsätter att öka mycket kraftigt i en lång rad mindre utvecklade länder och minska endast marginellt i rikare länder som USA och EU till år 2030 krävs det därefter extremt dramatiska regleringar för att på kort tid uppnå de netto-nollutsläpp som krävs för maximalt 2 °C ens med 50 procents sannolikhet.
Enligt det mest optimistiska av FN:s scenarier när det gäller beräknade utsläpp enligt de INDC som nu ligger på bordet kommer 723 gigaton av de 1 000 som kolbudgeten medger för att klara 2 °C att vara förbrukade redan 2030, en budget som med utsläpp i samma takt därefter skulle vara förbrukad inom några få år.
Att makthavarna alls har lyckats sälja en positiv spinn till media och flera stora miljöorganisationer bygger på att alla länders regeringar nu har tvingats till åtminstone en läpparnas bekännelse till det existentiella hotet från den globala uppvärmningen.
Tillsammans med de fromma förhoppningar som ställs till den snabba tekniska utvecklingen av förnybara energikällor som sol och vind och den utlovade översynen vart femte år, som man hoppas ska leda till successivt skärpta åtgärder, har man försökt frammana illusionen om ett ohejdbart momentum. Det är något som har kryddats med deras överraskande skärpning av målet att begränsa den globala uppvärmningen till ”väl under 2 °C över förindustriell nivå och att fortsätta ansträngningarna att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 °C”.
Med den taktiska förhandlingsfinten om att skriva in 1,5 °C gick det till sist att köpa underkastelse av alla (utom Nicaragua) för allt från USA:s vägran om att gå med på att kompensera de små låglänta östaterna och andra fattiga länder för oreparerbara klimatskador och det magra löftet om klimatbistånd till utvecklingsländerna på endast 800 miljarder kronor om året från 2020 till oljestaternas med fleras vägran att acceptera ett föreslaget mål om att faktiskt fasa ut koldioxidutsläppen med 70-95 procent redan till år 2050.
Kompromissförhandlingarna om detta leddes av Sveriges och Bolivias miljöministrar.
– Vi lyckades skärpa avtalet när det gäller temperaturmålet och då gick det inte att också skärpa utsläppsmålen, säger Åsa Romson i en talande kommentar till Dagens Nyheter. Som om det vore möjligt att nå ett skärpt 1,5 °C-mål utan skarpa mål om en dramatisk utfasning av koldioxidutsläppen.
En genomläsning av Parisavtalet visar att den kanadensiska aktivisten och författaren Naomi Klein hade rätt när hon i sin skarpt kritiska recension av klimatavtalet inför de demonsterrande aktivisterna i Paris den 12 december förklarade att det inte ens nämner orden ”fossila bränslen”. Att alla skrivningar om den extremt snabbt krympande ”kolbudgeten” för att klara 1,5 °C eller ens 2 °C och nödvändigheten att fasa ut fossila bränslen inom en bestämd tid har ersatts av en vag ambition att under ”andra hälften av seklet” uppnå en balans mellan de antropocena utsläpp som människor orsakar och upptaget av koldixid i så kallade kolsänkor. Det vittnar om det avgörande inflytandet bakom kulisserna från såväl kol- och oljeindustrin som finansiella intressen.
Resultatet av förhandlingarna är en livsfarlig cocktail av förlitan till marknadsmekanismer och oprövade teknologiska lösningar för att suga koldioxid ur atmosfären på bekostnad av de politiska beslut och den statliga och globala planering som krävs för att stoppa utvinningen av 80 procent av kända kol-, olje- och gasreserver och påbörja en planerad omställning till fossilfria samhällen i balans med naturen.
Shells egen chefsrådgivare i klimatfrågor David Hone ger i sin blogg en bekymrad kritik av hur ”begränsad substans” det har funnits i förhandlingarna om hur man ska nå 1,5 °C-målet.
”Även om utsläppen skulle pla- na ut på den nivå vi har sett 2014-2015, skulle tröskeln för 1,5 °C vara uppnådd redan 2028”, skriver han.
För en realistisk chans att klara 1,5 °C-målet skulle det enligt Hones räkneexempel krävas kraftiga globala begränsningar av utsläppen praktiskt taget omedelbart ner mot noll i globala nettoutsläpp inom 40 år, följt av negativa utsläpp genom infångande och lagring av koldioxid (CCS) i storleksordningen 10 miljarder ton om året under resten av århundradet. Bortsett från det massiva beroendet av en CCS, som han tillägger inte används idag av såväl ekonomiska skäl som på grund av människors oro, både ner till netto-noll i utsläpp och efteråt för att fånga upp den överackumulation av växthusgaser som skett i atmosfären, skulle detta kräva en fullständig ombyggnad av energisystemet på bara 40 år. ”Detta skulle omfatta hela det industriella systemet, alla transporter och elproduktion.”
Vad som inte framgår av Hones räkneexempel är i vilken grad det bygger på en fortsatt utvinning av den kol, olja och gas, som måste stanna i marken, tillsammans med ett totalstopp för nya fossilberoende infrastrukturprojekt.
Att olje- och gasindustrier som Shell, Exxon Mobil och Statoil, som i så hög grad har FN:s klimatcirkus i sitt grepp, nu till och med är pådrivande för idén om en kolskatt hänger ihop med dess försök att stimulera de investeringar i CCS-tekniker som skulle tillåta dem att mer eller mindre ohindrat fortsätta sin verksamhet som hittills. Istället för mål om en fossilfri värld där all energi måste vara förnybar har storföretagen och deras lobbyorganisationer lyckats etablera vaga mål som siktar mot ”netto-noll”-utsläpp någon gång under seklets andra halva.
Parisavtalet är kemiskt fritt från allt vad statlig och global planering och regleringar heter, något som också har gjorts anatema i den kapitalistiska världens alla nyliberala och internationella handelsavtal sedan murens fall, alltifrån WTO och Nafta till TPP och TTIP. Det bygger helt på just de marknadslösningar och otestade metoder att för att suga koldioxid ur marken som Kevin Anderson, den tidigare chefen för klimatforskningen vid brittiska Tyndell Centre, har kallat ”en farlig distraktion från de hårda regleringar och standarder som krävs” och för ”revolutionära förändringar av den politiska och ekonomiska hegemonin”.
Trots fiaskot för den europeiska utsläppshandeln enligt Kyotoprotokollet står inte bara EU och USA, utan också flera av de nya stora utsläppsländerna som inte minst Kina, Ryssland, Brasilien och Sydafrika, redo att omfamna en utvecklad handel med utsläppsrätter, helt i linje med exempelvis den finske Nordeachefen Björn Wahlgrens absurda idé om att naturen plundras ”därför att ingen äger fisken i vattnet och luften vi andas”.
Under den sista dagens förhandlingar i Paris lyckades klimataktivisterna till sist pressa den franska regeringen till att lyfta demonstrationsförbudet och därmed lyfta blicken mot den fortsatta och utökade globala kamp underifrån som krävs för att rädda klimatet.
Precis som Naomi Klein och många klimataktivister med henne förespråkar krävs det en mäktig och systemkritisk rörelse av rörelser för att på allvar kunna utmana de storföretag och regeringar som står i vägen. Den episka kampen mot Keystone XL är ett färskt exempel på hur viktiga om än tillfälliga segrar kan vinnas även mot mäktiga affärsintressen genom en förening av klimataktivister med ursprungsfolk och andra lokala befolkningar, liksom med de sociala rörelser, ungdomar och fackföreningar som är beredda att kämpa för arbetarnas rättigheter och gröna jobb och mot åstramningspolitiken.
Det fanns på Paris gator en hel del idéer om hur man genom lokal kamp faktiskt kan återta kontrollen över sin energiförsörjning. Det är bra, men det räcker inte. För att på den korta tid som vetenskapsmännen säger att vi förfogar över genomföra den revolutionerande omställning till förnybar energi och de massiva investeringar som krävs i ny infrastruktur och en ombyggnad av samhället krävs det nya socialistiska masspartier som är beredda att leda och samordna en arbetarklassbaserad social revolution.
