”Finns ingen Plan B”

2019-01-30 10:38:52

foto: CWI Belgien
De ungas klimatkamp visar vägen.

På fredag är det dags igen. Elevernas klimatstrejk i minst 17 länder i världen, och förstås speciellt Greta Thunberg som startade hela rörelsen inför höstens val, har blivit en symbol för den nya, unga och mer radikala klimatrörelse som har vuxit fram under det senaste tiden. Samtidigt ställs den ”gamla” miljörörelsen inför avgörande ställningstaganden när det politiska etablissemanget går högerut och vill låta arbetare betala för deras helt otillräckliga miljöåtgärder.

Medvetenheten om behovet av kamp piskas fram av ständigt allvarligare miljö- och klimatrapporter i kombination med borgerliga politikers och storföretags ovilja och oförmåga att agera för en verklig klimatomställning.
Många blev chockade när USA, Saudiarabien, Ryssland och Kuwait på klimatmötet i polska Katowice agerade som klimatförnekare och vägrade ”välkomna” och istället bara ”noterade” den senaste IPCC-rapporten. Både i Katowice och nu senast på World Economic Forum i Davos pratade Greta Thunberg om klassintresset som dessa rika ledare företräder.

– Några människor, företag och beslutsfattare har vetat exakt vilka ovärderliga värden de har offrat för att tjäna oräkneliga summor pengar. Och jag tror att många av er samlade här idag tillhör den gruppen, sa Greta Thunberg i Davos.
Det borgerliga politiska etablissemanget försöker framställa Sverige som ett föregångsland vad gäller klimatomställning, men det påståendet tål inte en närmare granskning. Enligt SCB har utsläppen till och med sakta ökat de senaste åren, och då är dessutom inte utsläpp från den ökande konsumtion av varor producerade utomlands inräknat (det som brukar kallas ekologiskt fotavtryck).

De mest omfattande utsläppen har dessutom lämnats över till EU:s marknadsanpassade system med utsläppsrätter. Resultatet är till exempel att företaget Preemraff planerar att bygga ut sin verksamhet och därmed fördubbla sina koldioxidutsläpp och bli landets största utsläppskälla.
Detta system av ”greenwashing” är Miljöpartiet delaktig i som en del av regeringen. Det är ett dubbelspel utan motstycke där regeringen förra året beslutade att koldioxidutsläppen i Sverige ska vara nere på noll 2045. Den nya regering som tillträdde efter fyra månaders kaos sedan valet fortsätter på samma spår – med en variant av Macrons ”klimatpolitik” ska klimatkostnaderna betalas av arbetare med höjda skatter medan de rika får skattesänkningar på 30 miljarder.
Gapet mellan behovet av en dramatisk omställning och etablissemangets totalt otillräckliga åtgärder gör att dagens unga inte låter sig smickras och köpas upp av den kapitalistiska makteliten särskilt lättvindigt.
Även bland de gamla miljörörelserna skakar den akuta situationen om. Sveriges mest kände klimatforskare och debattör Johan Rockström (chef för Stockholm resilience center) var vid klimattoppmötet i Paris 2015 optimistisk.
Nu skriver han i Dagens Industri istället om de politiska ledarnas oförmåga och att de nationalistiska klimatförnekarnas inflytande växer för att ”det är, helt enkelt, för många förlorare i den marknadsliberala eran”.

Baserad på de nya rörelserna finns nu flera stora klimataktioner planerade.
Den 1 februari blir en nordisk protestdag för att alla FridaysForFuture-grupper, följt av den globala skolstrejkdagen den 15 mars, som har förutsättningar att skaka om de kapitalistiska ledarnas förhoppningar om att kunna fortsätta sabba planeten med sin ”business as usual”.
I april väntar Extinction Rebellions globala aktionsvecka.
Ett annat initiativ som om det tar fart kan bli viktigt är #Earthstrike med planer på en global strejk den 27 september, med förberedande aktioner den 27 april och den 1 augusti. Till skillnad från många andra klimataktioner betonar #EarthStrike behovet av att organisera lokalt tillsammans med fackföreningarna och andra arbetarorganisationer.
Det är ett stort framsteg att miljö- och klimatrörelsen det senaste åren börjar använda mer av arbetarklassens metoder i kampen i form av till exempel strejker och blockader. 

Inom klimatrörelsen finns en kamp mellan de idéer som har dominerat i årtionden om ”konsumentmakt”, och som backas upp av det borgerliga etablissemanget i rädsla över att deras system ska ifrågasättas – och den allt mer tydliga verkligheten att våra individuella val inte kan rädda vår planet så länge vi lever i den kapitalistiska ekonomi som både ekonomiskt och politiskt domineras av ett fåtal storföretag och deras osläckbara törst efter högre vinster.
Vad som fortfarande desperat saknas är kopplingen mellan en allt större insikt om kapitalismens oförmåga att lösa miljö- och klimatproblemen och behovet av ett annat samhälle – ett demokratiskt socialistiskt samhälle, där makten över ekonomin och de stora företagen ligger i arbetarklassens händer, för att på så sätt kunna planera samhället efter behoven hos både människor och miljö.

Det finns alla möjligheter för att i den ”perfekta storm” av ekologisk, social, politisk och ekonomisk kris som kapitalismen står inför se en socialistisk renässans, en insikt om att storfinansens makt och ägande av banker och strategiska företag måste brytas för att möjliggöra en demokratiskt planerad omställning av samhället.