Frihetens pris – rekommenderas varmt

2006-09-20 14:42:06




FILM
Titel: Frihetens pris
Regi: Ken Loach
I rollerna: Cillian Murphy, William Ruane, Padraic Delaney, Liam Cunningham m fl.
Frihetens pris (The wind that shakes the barley) utspelar sig på tjugotalets Irland, där engelska black-and-tan-patruller ständigt trakasserar lokalbefolkningen för att slå ner varje försök till frihetskamp. Mitt i detta finns Damien, på väg till England för att arbeta som läkare. Men när en av pojkarna i byn mördas av engelska soldater för att han vägrat säga sitt namn på annat än gaeliska, förstår han att han måste stanna kvar och kämpa för Irlands sak.

Det kan låta som upptakten till en nationalromantisk skitfilm – särskilt då en kärlekshistoria mellan Damien och en av byns flickor etableras redan i de första scenerna.
Men likt en irländsk Che Guevara slåss Damien inte bara för Irlands frigörelse. En av filmens nyckelrepliker är: ”ett krig för frihet tjänar ingenting till om det inte samtidigt är ett krig för socialism”. Till en början är detta en självklarhet: då handlar filmen om den irländska kampen mot den brittiska överhögheten.
Det är de fattiga bönderna på den ena sidan och de engelska trupperna på den andra. De rika godsägarna hamnar på fiendesidan. Men när fredsavtalet ska undertecknas uppstår den komplicerade splittringen, som är upptakten till inbördeskriget 1922-23, också mellan Damien och hans bror.
Filmen har belönats med guldpalmen, men den har också fått kritik. I Storbritannien anklagas Loach för historieförfalskning eftersom han så tydligt sympatiserar med irländarna. Svenska recensenter tar mest fasta på att filmen är för torftig på det personliga planet. Jag förstår båda invändningarna, men jag håller inte med.
Jag tror inte att Ken Loach är ute efter att i första hand säga oss någonting om mellanmänskliga relationer; han vill berätta om motståndets historia. Idag handlar majoriteten av filmerna som når vita duken om relationer, medan de politiska filmerna är sällsynta.
Kanske är det därför vi letar efter och värderar det personliga i alla scener innan vi ser det politiska. Loach har alltid gjort politiska filmer och teveserier. Bröd och rosor handlar om illegala immigranters kamp för att organisera sig i USA och Land och frihet berättar om spanska inbördeskriget. Nu står Irland i fokus, men det är inte en historielektion utan ett kampexempel Loach verkar vilja ge.
Men det handlar inte om motsättningen ”pragmatik och principer”, som Svenska Dagbladets recensent säger, och till skillnad från i Johan Cronemans huvud är inte Israel och Palestina den första parallell som dyker upp i mitt. Jag tycker inte att det enda den säger oss om tillståndet i världen är kopplat till den mest utdragna och komplicerade av dess konflikthärdar. Det vore att avpolitisera filmen.
Visst finns parallellerna till Israels förtryck av palestinierna där, liksom till USA:s ockupation av Irak – jag tror också att Loach vill kritisera sin egen brittiska regering för att de själva, och inte bara genom amerikanskt ombud, också idag blodar ner händerna.

Motsättningar och kamp

Men därutöver är jag övertygad om att filmen också vill säga något om de motsättningar som fortfarande finns kvar i alla samhällen, mellan de som har och inte har, mellan arbete och kapital.
Frihetens pris är en välbehövlig och aktuell påminnelse om att få historiska framgångar har vunnits gratis, utan kamp. Den visar hur vardagsmänniskor startar en egen befrielsegerilla och står fast för vad de tror på – och det handlade inte om principer, det handlade om rättvisa frihet och socialism.
Jag rekommenderar filmen, varmt och enträget, till alla med minsta tillstymmelse till socialistiska sympatier.
Ulrika Waaranperä