| BOK |
| Titel: Om bara vi vill, så går det. Författare: Rainer Andersson. Förlag: Röda rummet 2007. |
Bland de få böcker som skrivits om arbetarhistoria, alltså arbetarrörelsens framväxt, hemfaller många åt ett fjäskande och lismande och tillrättaläggande av verkligheten och inblandade huvudpersoner. Samt till ett försvar av så kallade arbetarledares förräderi mot arbetare.
Därför var det med glädje och, för all del, förvåning, som jag ”tvingades” sträckläsa Rainer Anderssons dokumentärroman, med titeln Om bara vi vill, så går det.
Sträckläsningen av boken kom sig av att den, mot min förmodan, var oakademisk i sitt språk, och förhöll sig helt osentimentalt och ickeromantiserande till den kamp och det armod som beskrivs. Och till och med spännande. Fördomen – i alla fall min – säger om historieböcker att de är tunga och tråkiga med hundratals fotnötter och hänvisningar.
Men det är allt annat än tråkigt att tillsammans med huvudpersonerna familjen Öhrnlund ledas genom en viktig del av den svenska och internationella arbetarrörelsens historia och närma sig den avgörande vändpunkten, som kunde ha räddat miljoner människor från de ofrånkomliga barbariska krigen, som kom av att arbetarrevolutionen förråddes i Sverige och i andra viktiga länder.
Till skillnad från av etablissemanget hyllade historiker som Peter Englunds historiska dokumentärroman, Poltava, som egentligen är oväsentlig ifråga om lärdomar för idag – och som just därför också hyllas – menar jag att Rainers bok är ett viktigt bidrag till dagens klasskamp. Den skrivs nämligen ur ett annat perspektiv än segrarens. Boken är faktiskt mer dokumentär än fiktiv, på grund av den omfattande arkivdykning som Rainer gjort. Den skrivs av en till arbetarrörelsens ledning kritisk röst och ger därför en mångfacetterad bild av vilka händelser som ledde fram till det som av radikala kallas den svenska revolutionen, men av historiker möjligtvis potatisupproret. Eller hungerkravaller.
Brantings arv
Förtrycket och fattigdomen. Utslagningen och kvinnans speciella roll. Fakta och livet i Stockholm och Sverige. Arbetarrörelsens lednings roll. Det är centrala delar av boken, som faktiskt ändå går att jämföra med dagens situation.Även om armodet var långt värre runt förra sekelskiftet, så ekar fortfarande Branting och Lindqvist hos dagens s- och LO-ledning: inga strejker, ingen kamp. Bara tillräckligt små eftergifter som kapitalägarna kan acceptera och som inte utmanar systemet. Om det skulle bli tryck underifrån, kan man alltid hota med strejkförbud.
Man kan jämföra med andra verk, som Hans Hastes tvådelade verk om ”det förra seklets idéer och händelser” ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Hans Haste vill påskina att revolution alltid betyder våld. Att Sverige vid denna tid inte ens hade allmän rösträtt och leddes av en krigshetsande kung saknar betydelse för dessa historiker, därför att deras mål var den borgerliga demokratin, som gavs fortsatt tillstånd att suga ut och svälta den svenska majoriteten.
Rainer visar att det fanns en massa fraktioner av olika idéer för ett bättre samhälle, men som ockuperades av liberaler och intellektuella som aldrig kom nära vad huvudpersonerna i boken fick utstå. Redan från början etablerades det att arbetarnas företrädare skulle leva som patronerna. Tio gånger mer i årslön än vad en industriarbetare hade. Det var Brantings lön som redaktör. Uppgiften för ledarna var tydlig: håll tillbaka kampen. Annars blir det svårare att dricka grogg med grosshandlaren efter att man levererat några tal till de hungrande och kampvilliga, medan arbetarmödrar tvingades ge sina barn den utspädda mjölk som sålts till rövarpriser av just grosshandlaren.
Förräderiet
Det var inte en storstrejk, utan en mängd strejker. Stora som små, uthålliga, framgångsrika. Men när det skulle avgöras, när arbetarna kände segervittring, förråddes den av ledningen. Storstrejken, som egentligen var en storlockout, blev ett nederlag. Och det skulle ta över ett decennium innan arbetarklassen återfick nog med självförtroende för att återigen utmana makten. Och återigen förrådde ledningen den.De var inte ett utan många potatisuppror. I princip på alla orter i landet genomfördes demonstrationer. Folk tog sin rätt att överleva: de gick in och stal allt i butiker som handlaren vägrade erkänna att han hade för att sälja dyrare till de rikare.
Det visar tydligt att kapitalet producerar för profiten och inte för behoven. Medan svenska arbetare svalt och barn dog, exporterade Sverige all mat man kunde till utlandet. Och alltid till dem som betalade bäst, oavsett på vilken sida man stod i kriget, medan mödrar köade i timmar för en potatis.
Boken ger också en tydlig bild av att rättssamhället då, som nu, dömde hårt mot dem som protesterade mot makten och omärkbart mot dem som satt vid den. När ni läser boken, jämför med domarna efter de så kallade Göteborgskravallerna, med Skandiaaffären eller med hur domstolar behandlar kvinnor.
Men kan man jämföra igår med idag? Är inte demokratin ”lyckosam” som Hans Haste sa? Fråga de som lever på soptippar runt om i världen. Fråga de mödrar som förlorar sina barn i svältens Afrika. Fråga irakierna om det var potatisuppror som startade inbördeskriget där.
Rainer beskriver hur socialsystemet fungerade. Man skulle bevisa i princip på dödsbädden att man var sjuk för att få mat till barnen. Lyssna noga på hur det ekar från förra sekelskiftet i dagens regering.
Lärdomen
Chansen för att boken kommer att recenseras i dagstidningar eller TV är liten. Därmed kommer många unga att missa sin chans att läsa om vår historia. Arbetarnas historia, inte byråkraternas och arbetarhatarnas historia. Skulle de recensera den, tror jag att de kommer att kritisera stil, stavfel eller faktafel, istället för att skriva om innehållet och varför man bör läsa den. Rainers bok ger en klar bild av att allt som fattades för att historien skulle gå åt ett annat håll var en ledning som lyssnat på sina medlemmar. Om bara de också ville. Det är lärdomen. Tack Rainer! För att du tog dig tid.Per G Johansson
