Hongkongs masskamp fortsätter

av Vincent Kolo // Artikel i Offensiv

Över en halv miljon intog återigen Hongkongs gator i protest mot regimen (Foto: Etan Liam / Flickr CC).

Den 1 juli, på 22-årsdagen av överförandet från brittiskt till kinesiskt styre, ägde en ny enorm anti-regeringsmarsch rum med omkring 550 000 deltagare. Hongkongs låtsasparlament Legco togs också över senare på kvällen.

Den kinesiska flaggceremonin den 1 juli tvingades hållas inomhus med enbart inbjudna gäster av rädsla över att den skulle störas. Carrie Lam, Hongkongs chefsminister, gjorde sitt första offentliga framträdande på två veckor med ett sex minuter långt tal. Hon klamrar sig fast vid makten eftersom Peking inte tillåter henne att avgå, och hon framträder och säger så lite som möjligt.
Dagen innan hölls en propolisdemonstration av propekingpartier, finansierat av KKP. Många betalades för att delta, men inte mer än 20 000 slöt upp (polisen säger 53 000!). 
Den 1 juli omringade också tio­tusentals ungdomar Hongkongs låtsasparlament Legco, och hundratals stormade byggnaden. Kravallpolisen tvingades dra sig tillbaka.

Legco förstördes helt, och det målades graffiti med demokrati-, anti-utlämningslag-, antipolis- och antikinabudskap. De flesta paroller kräver att ”martyrerna”, de som greps under protesterna den 12 juni, ska friges. 
Ilskan växer hos ungdomarna över hur styret vägrar dra tillbaka utlämningslagen och fruktar att den kommer att klubbas igenom när massrörelsen har ebbat ut – med ränta. Skikt av ungdomar är desperata och förargade över situationen.
Detta är nu en stor kris för Xi Jinpings diktatur som han inte kan dölja. Globala mediabilder från det vandaliserade Legco är outhärdliga för en regim som är van vid att inspirera fruktan och dyrkan. 

Socialist Action (Rättvisepartiet So­cialisternas systerparti i Hongkong) har som marxister kampanjat under rörelsen för att trappa upp kampen med en endags politisk generalstrejk till att börja med. 
Trots en del ”fake news” har det inte varit någon betydande strejk av någon grupp arbetare hittills. De fackliga ledarna har i stort varit lamslagna.
När vi har rest kravet på strejk är det för att vi förstår intensiteten av denna kamp och det relativt korta tidsutrymmet vi har till vårt förfogande för att kunna svara den brutala diktaturens nästa steg.