I marginalen: “M-skyltfönstret är kraschat”

av Per Olsson, en artikel ur veckotidningen Offensiv

Krisen i Danderyd, som Moderaterna har sett som sitt skyltfönster mot resten av landet, är ännu ett nyliberalt totalfiasko. Någon kanske säger att krisen inte drabbar någon fattig och att det är fråga om en välmående kommun som råkat hamna i lyxfällan. Och visst, det stämmer, men bara till viss del.
Danderyd har ju prenumererat på titeln ”Sveriges rikaste kommun”, där medelinkomsten är högst i landet och inkomstskillnaderna mellan hyresgäster och villaägare ingen annanstans är så stor. Vid den senaste mätningen tjänade hyresgästerna nästan 230 000 kronor mindre om året än villaägarna, som är ovanligt många i Danderyd – Sveriges kanske mest segregerade kommun.
Enligt tidningen Mitt i förra året är klyftorna i Danderyd störst i landet. Ginikoefficienten i Danderyd är 0,552 och ”i paritet med inkomstskillnaderna i Lesotho” (Ginikoefficienten mäter ojämlikhet: 0 innebär att alla individer i en grupp har exakt lika stora tillgångar och 1 innebär total ojämlikhet). 
Privatiseringar och utförsäljningar – storrea på kommunala fastigheter och mark – körde den M-styrda kommunen mot botten. Icke existerande inkomster bokfördes som inkomster för att budgeten skulle se bra ut, samtdigt som kommunalskatten förblev låg så att M kunde behålla greppet över Danderyd. När inkomsterna uteblev pantsattes kommunen, vars låneskuld har ökat från 609 miljoner kronor år 2014 till        1 125 miljoner vid årskiftet 2018/19.
Men nu blir det skattehöjningar, nedskärningar och minskat antal anställda. Kommunledningens senaste förslag är “besparingar och effektiviseringar på 60 miljoner kronor”. Men det kan bli mer, och om M-styret bara kunde skulle man göra varje påminnelse om att de lokala Moderaterna gick till val på parollen ”För ett ännu bättre Danderyd” till ett majestätsbrott.

Till sist blev det inget åttonde gången gillt, utan den nya svenska ansökan om att Stockholm-Åre skulle få arrangera vinter-OS och Paralympics 2026 avslogs. Trots att ”näringslivet”, monarkin och rege­ringen kampanjade för ett ja, blev det nej. Istället var det Milano/Cortina som fick spelen som överlevt sig själva för länge sedan och går samma väg som antikens olympiska spel, som snabbt reducerades till ett skådespel för rika män och som efter en lång dödskamp fick läggas ner på grund  av korruption, fusk och våld.