I marginalen: “VD:arna fick 100 gånger mer”

Arthur Peck, vd för klädkedjan Gap, tjänar ofattbara 3 566 gånger mer än snittlönen för bolagets anställda (Foto: Mike Mozart / Flickr CC).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Enligt en ny rapport från Economic Policy Institute steg toppdirektörernas löner med hela 1 007 procent under perioden 1978 till 2018. Det är 100 gånger mer än den löneökning (totalt ynka 11,9 procent) som arbetarna fick under samma 40-årsperiod.
Bakom vd-lönernas färd mot bergets topp finns historiska börsuppgångar, rekordvinster och jättebonusar, samtidigt som lönernas andel av det samlade produktionsresultatet har sjunkit till rekordlåga nivåer.
Enligt siffror från USA:s federala myndighet Bureau of Labor Statistics (BLS) sjönk löneandelen från 63,3 procent vid milleniumskiftet till 56,7 procent år 2016 – den lägsta siffran på flera årtionden. Det omvända gäller för vinsternas andel som stadigt har ökat.
Om löneandelen hade legat kvar på samma nivå som år 2000 skulle den totala lönesumman vara flera hundra miljarder dollar högre, eller motsvarande 3 400 dollar per arbetare (drygt 32 640 kronor). 

Inkomstklyftorna i USA och andra länder är nu lika djupa och breda som Grand Canyons långa dalgång. I mitten av 1960-talet tjänade en amerikansk toppdirektör (vd:arna i de 350 största börsbolagen) i snitt 20 gånger mer än arbetarna. Idag tjänar storbolagens vd:ar i snitt 278 gånger mer. Märk väl att detta är snittsiffror. Det finns amerikanska direktörer som tjänar mer än 1 000 gånger mer än sina anställda.
Mest tjänar klädjätten Gaps vd Arthur Peck – ofattbara 3 566 gånger mer än snittlönen för bolagets anställda. Gap har satt deltid i system, där nästan samtliga 135 000 anställda jobbar deltid, vilket betyder att årslönen för en Gap-anställd i snitt ligger på ynka 58 000 kronor. Det är vad Arthur Peck tjänar på en halvtimme. 
I likhet med andra klädjättar har Gap förlagt sin tillverkning till länder där lönerna är extremt låga och villkoren omänskliga. Ett av dessa länder är Indonesien, där de kvinnliga anställda som slavar för Gap vittnar ”om att de dagligen hånas och kallas dumma för att de inte jobbar hårt nog samt att de ständigt hotas med avsked” (brittiska The Guardian den 5 juni 2018).
I Kambodja finns det många textilfabriker som fungerar som Gaps underleverantörer. I dessa textilfabriker är nästan alla anställningar tillfälliga, oftast inte längre än en månad och lönen ligger under 10 kronor i timmen. 
Gap har även tillverkning i Bangladesh där textilarbetarna under sin livstid inte tjänar mer än vad Gapchefen Arthur Peck drar in på en dag.