foto: Kimme Taylor
Mäktig demonstration på 8 mars i Rojava.
I början av mars blev jag inbjuden till att besöka det huvudsakliga kurdiska området i Syrien, Rojava, av en organisation vid namn The Foundation for the Free Women of Rojava (stiftelsen för fria kvinnor i Rojava). Jag ordnade omedelbart en insamling till dem bland mina vänner och min familj, och på blott en vecka samlades 20 000 kronor in.
Min första dag i Rojava var en perfekt introduktion till den kvinnliga kampen – Internationella kvinnodagen. Derbesis gator fylldes med kvinnor – unga, gamla, araber och kurder – som tågade på gatorna med slagord som ”Kvinnor! Liv! Frihet!”. Kvinnornas samhälleliga polisstyrka organiserade demonstrationen. Barnen var iklädda små YPJ-uniformer för att representera deras bröder och systrar som strider på frontlinjen. Tåget avslutades på ett stort fält där tal hölls om kvinnornas revolution, om hur kvinnor kommer med i utveckligen av sina egna och varandras liv och om egenmakt.
Dagen efter besökte jag stiftelsens sjuk- och hälsovårdscenter i Qamishlo, som bestod av en läkare och fyra andra arbetare som hade blivit upplärda av läkaren om sjukvårdsfrågor i relation till kvinnor, barn och krig. Alla är volontärarbetare. Doktor Ronahi är europé, men har vigt sitt liv åt denna kampen efter att ha spenderat åratal på frontlinjen, där hon försåg de sårade i striderna med sjukvård.
Nu arbetar hon på centret utan lön och lär upp nya kvinnliga arbetare. De vårdar åt omkring trettio kvinnor och barn varje dag fram tills centret stänger klockan 14. Då beger hon sig ut till frontlinjen för att fortsätta arbetet. Detta center är det billigaste stället för kvinnor och barn att träffa en allmänläkare – vissa går från sina byar i timmar för att nå denna plats, den enda som de har råd med.
– Vi tar betalt 13 kronor per besök, men då ingår mediciner om det finns tillgängligt. Andra kliniker och sjukhus tar över 65 kronor i betalt per besök plus medicin som kostar omkring 40 kronor, berättar Ronahi, och fortsätter:
– Vi är under embargo från alla håll. I syd från Daesh, i norr från Turkiet som har stängt gränserna för handel för flera år sedan, och i öst från irakiska Kurdistan. Kurdistans regionala styre i Irak (KRG) har blockerat Rojava ända sedan massakern i Shingal, där de har stängt gränserna för folk och i en ökande grad även för handel. Så nu måste vi improvisera med medicinen, där jag
själv får blanda ihop dem.
– Vi har också mycket medicin som ska hit som är i Tyskland, men så länge embargot från KRG råder kan vi inte få hit det. Inget antal av individuell smuggling av små paket kan tillgodose det behov som Rojava har.
Jag fick senare tillfälle att intervjua en grupp kvinnor från YPJ, varav alla är i 20-årsåldern:
– Vi är ofta i frontlinjerna och strider. För ett år sedan körde jag ett artillerifordon strax bakom fronten när Daesh omringade oss och kastade en typ av brandbomber mot oss. Jag brändes över hela kroppen, och granatsplitter fastnade i kroppen, i mina ben och i ett av ögonen.
– Vi kan förstå att folk flydde härifrån när Daesh först svepte fram, då folk var rädda och behövde fly till trygghet. Men nu skyddar vi alla möjliga människor, bland annat många araber som har flytt Daesh från Raqqa.
Många av dem har även gått med i YPG/YPJ. Den här kampen angår alla, inte bara kurderna.
– YPJ vill inte ha något krig, men vi försvarar kvinnokampen och idén om demokratisk konfederalism. Vi kämpar för att alla människor här ska få ett bättre liv.
Kampen här är väldigt sammankopplad mellan olika grupper och det är viktigt för alla antikapitalister och socialister att stödja deras kamp.
